KRÖNIKA: ”Hammarby har fastnat på stegen”

Det är inget fel att sikta högt, att “sikta mot stjärnorna” men man måste tänka sig för. Det är viktigt att man tar det steg för steg och inte tittar för långt uppåt, så att man missar något steg. Det finns också en risk att man fastnar, att man blir stående på väg ingenstans.

Vi pratar FC Barcelonas ”tiki-taka”, vi kan prata Borussia Dortmund (under framgångsåren) eller Chelseas patenterade parkerade buss. Alla tränare har gjort det på ett eller annat sätt, jämfört ”sitt” lag med ett topplag, om inte annat för att försöka ge spelarna en bild av hur man vill att det egna laget ska agera. Ibland fungerar det, ibland inte.

En jämförelse som är rimlig att uppnå ger, enligt mig, den bästa effekten och jag menar att det gäller oavsett vilken spelare, nivå eller miljö vi pratar om. Men det kan bli känsligt. Man vill inte framstå som ”lillebror” mot sina konkurrenter vilket är förståeligt, men jag behöver inte ducka för det och anser det vara på sin plats.

Varje tränare har sin ”egen” idè, sin filosofi över hur träning ska bedrivas, hur matcher ska spelas in i minsta detalj. Vissa mer, vissa mindre. Det som aldrig får glömmas bort är att om man är väldigt tydlig med HUR man ska spela måste man dessutom veta VEM som ska spela och vilka egenskaper dessa spelare  ska ha.

Hammarby är nykomlingar, man ska inte glömma bort det. Nanne Bergstrand var mer eller mindre orolig såväl i höstas som denna vinter/vår att det fanns en risk att man ”gått upp lite för tidigt”. Oron var/är att man inte var så långt komna att man skulle kunna fortsätta att utveckla det spel man vill spela i många år framöver. Orolig att steget från Superettan till Allsvenskan och krav på resultat varje vecka skulle skymma den långsiktighet man strävar efter. Att man skulle försöka hoppa upp, sträcka sig efter stjärnorna och ramla ner.

Jag har förmånen att titta på många allsvenska matcher ofta ett par stycken från varje omgång. Jag tänker ganska ofta på vad Bergstrand sagt vid ett par tillfällen (bland annat på den allsvenska kick-offen) ”Om du sätter två skärmar bredvid varandra, en med en allsvensk match och en med en match från Bundesliga ser du temposkillnaden”.

Jag säger såhär efter knappt nio omgångar spelat: ”Sätt en match med Hammarby på en skärm bredvid en med IF Elfsborg eller Malmö FF ser du temposkillnaden”.

Så kan väl ingen i Hammarby resonera, eller?

Jag tänker att det vore ett mer rimligt delmål, att bli lika bra som de bästa i serien. Även om det är betydligt mer målande och attraktivt att prata Bundesliga eller annan valfri europeisk liga så är det i dagsläget många trappsteg kvar innan man är där, jättemånga faktiskt. Men jag förstår att det är en åsikt som kan vara känslig.

Matchen mot IFK Norrköping blev ingen vändpunkt för Bajen när det gäller vare sig prestation eller resultat. Det blev ännu en match där anfallsspelet tyvärr för deras del inte alls flyter på det sätt man vill, flytet och tempot finns inte där. Det aggressiva försvarsspelet som såg så skarpt och bra ut tidigt på året är som bortblåst och laget vinner inte tillbaka bollen på offensiv planhalva många gånger per match. Det ger utgångsläget att man väldigt ofta får anfalla mot många motståndare som är på ”rätt sida” försvarsmässigt och som ställer ännu högre krav på det kollektiva anfallsspelet.

Det sätt man vill spela på präglas givetvis av vilka spelartyper man har, i Hammarbys fall blir det tydligare och tydligare för varje omgång att just det kollektiva måste fungera mer eller mindre fläckfritt för ett lyckosamt anfallsspel. Det finns för få spelare i det nuvarande Bajen som bryter mönstret med framgång, spelare som ”slår ut sin spelare” och på egen hand kan skapa målchanser eller göra målen själv.

Kanske är det ovanstående som Bergstrand menar med ”ett år för tidigt” att man måste byta ut fler spelare? Visst finns det individuell skicklighet, självklart gör det, men ingen har hittills visat att man klarar av det mot allsvenskt motstånd.

Linus Hallenius är både stark och snabb nog att slår ut motståndare i ”en mot en” men då måste han få jobba mer rättvänd mot målet och Måns Söderkvist har speeden men får sällan utnyttja den. Bara för att nämna två.

Hade Nahir Besaras skott i mål istället för i ribban, hade Philip Haglund fått träff på bollen eller Amadayia Rennie satt sin chans på övertid hade resultatet blivit ”ok”. Prestationen hade dock varit densamma. Det är inget fel på viljan, det är i kunnandet som det brister just nu.

Jag såg Elfsborg – Helsingborg (2-1) direkt efter att matchen Norrköping- Hammarby var slut och skillnaden fanns där. Skillnaden mellan dessa matcher var inte gigantisk vad gäller tempot även om den i Borås måste anses vara av högre kvalitet och fart. Den stora skillnaden fanns i den individuella skickligheten. Den skillnaden var desto större.

Kennedy Bakircioglu är givetvis saknad, men om sanningen ska fram är han inte h e l a svaret på frågan Hammarby just nu. Framförallt om vi ska prata mer långsiktigt.