”Hur identifieras en huligan? – hårdare lagar?”

KRÖNIKA – FD I SAMARBETE MED IDROTTENS AFFÄRER

Det är ett steg i rätt riktning, men problemet blir att kontrollera personerna som är belagda med tillträdesförbud. Hur ska de kunna identiferas?
Hur ska en funktionär kunna urskilja bråkmakarna från den vanlige fotbollssupportern? Kan det bli möjligt att ett strängare tillträdesförbud kan användas fullt ut?

En ny ändring i lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang ska träda i kraft den 1 april 2014. Lagändringen innebär att ett tillträdesförbud förlängs till tre år och inte längre enbart ett år. Regeringen tycker att det innebär kraftfullare och tydligare åtgärder mot personer som genom sitt beteende utgör en risk för ordningen och säkerheten vid idrottsarrangemang.

Vision och verklighet…

Idrotten framställs ofta som en mötesplats med vänlig stämning. I Riksidrottsförbundets idéprogram “Idrotten Vill”, går det också att läsa att idrottsrörelsen aktivt ska medverka i en gynnsam samhällsutveckling och motverka allt som anses dåligt och nedbrytande.

Men vision och verklighet stämmer inte alltid överens…

Visserligen är idrotten en mötesplats, men mötet blir många gånger negativt. Idrotten är kopplad till tävling, därmed uppstår känslor. Som Jesper Fundberg, lektor i idrottsvetenskap vid Malmö Högskola uttrycker sig: ”på idrottsarenan kan både glädje och hat uttryckas”.

Rivaliteten mellan olika fotbollslag och grannsamhällen orsakade faktiskt de första fallen av huliganism redan i början av 1900-talet. 1919 inträffade exempelvis ett hänsynslöst överfall på en domare i Karlskoga.

Kräver skärpta regler

I dag har bråk och skandaler blivit en del av i synnerhet fotbollens vardag. Poliser och bråkmakare mobiliserar. Rånarluvor, marscher, inkastade föremål  och ett allmänt hotfullt beteende skrämmer andra åskådare och kostar klubbarna miljontals kronor. Det har urartat för många gånger.

För att få bukt med problemen infördes lagen om tillträdesförbud, där en person kan förbjudas tillträde till och vistas på en inhägnad plats som är avsedd för idrottsutövning vid ett idrottsarrangemang. När en person stoppas ska det finnas risk för att denne ska begå brott under idrottsarrangemang, brottets typ ska vara sådant att det är ägnat att störa ordningen eller säkerheten under arrangemanget.

Det ska också särskilt beaktas om personen tidigare gjort sig skyldig till liknande brott i samband med idrott. Straffet när någon bryter mot mot förbudet är böter eller fängelse i högst sex månader.

Skälen till förändringen är att ett års avstängning kan betyder att personen enbart missar ett fåtal matcher i slutet av säsongen. Straffet blir alltså meningslöst. En avstängning på tre år skulle däremot innebära att supportrar tappar kontakten med de som bråkar på matcherna. Dessutom ska det geografiska området för tillträdesförbudet även omfatta ett område utanför arenan.

Svårt att identifiera

I slutrapporten från Samverkansrådet mot Idrottsrelaterad Brottslighet 2010 betonas att åtgärden kan ske tack vare en lagändring år 2009. Sedan dess har antalet tillträdesförbud ökat, vilket torde innebär att polisens arbete ändå har haft en viss effekt.

Utvärderingsgruppen pekar på ett antal problem med tillämpningen av lagen. Dit hör otillräcklig kunskap hos åklagare och polis om lagstiftningen, att det saknas riktlinjer från Åklagarmyndigheten för handläggning och utformning av beslut och att åklagare och polis har svårt att göra en riskbedömning.

Ett stort problem är svårigheten att identifiera de personer som har tillträdesförbud. Funktionärer får svårt att stoppa människor om inte id-kontroll i någon mening införs.

Och ändå behålla stämningen

Det här tycks också regeringen förstå och vill utreda ett nationellt register över alla huliganer med tillträdesförbud, en huligandatalag. Ett lagförslag ska presenteras i höst, men det kan ta tid innan vi ser en ändring eftersom Datainspektionen har kritiserat ursprungsförslaget. En utredning ska därför kontrollera om det behövs ändringar i personuppgiftslagen.

Lagförändringen är ett steg i rätt riktning, ett register över kända huliganer likaså. Men det innebär inte att problemen försvinner. Ett skäl är att det blir svårt att kontrollera även med ett register, fler dialoger måste hållas och fler förslag måste luftas, exempelvis personliga biljetter med ID-kontroll och lagändringar som innebär att arenan inte längre betraktas som publikt område.

Kruxet är att att försöka uppnå en balans mellan skötsamhet och stämning vid idrottsevenemangen.

 MARCUS MATTSSON – IDROTTENS AFFÄRER