”Kastade man en vindruva på Ribery så kastade han en gaffel tillbaka”

GÖTEBORG. På TV:n öser Bayern München på för allt vad de är värda för att försöka rätta till det, till synes hopplösa, 2-0-överläge som briljante Cristiano Ronaldo gett sitt Real Madrid hemma på Santiago Bernabeu. Det är returmatch i Champions League-semifinalen och tyskarna tog tillslut matchen till straffar där de – förstås, självklart och självskrivet – vann efter att Bastian Schweinsteiger hur kallt som helst satt den avgörande elvameterssparken.
– Det är han och Philip Lahm som är de enda av spelarna som har respekt från alla.

Orden är BK Häcken-mittfältaren Oscar Lewickis. Han om någon vet. Under nästan ett års tid tränade han regelbundet med det tyska storlagets a-trupp. Hans första ”gästspel” på en a-lagsträning gjorde han dock redan som 16-åring.
– Jag fick spela mittback och skulle ta hand om Luca Toni. Det gick riktigt bra. Jag tror till och med att jag vann några nickdueller. Klinsmann var jätteimponerad, säger den 19 år gamle och 173 centimeter långe Oscar och ler åt minnena.

Hur stor var kvalitetsskillnaden jämfört med det Malmö FF-lag du spelade i innan du lämnade för München?
– Jag började spela med min egen ålder, U17, men efter två månader blev jag uppflyttad till U19. Det var många duktiga spelare med landslagsmeriter från Tyskland, Frankrike, Italien och så vidare. Men när jag kom U17 tyckte jag de jag tränat med i Malmö var bättre. Men väl i U19 var det riktigt hög kvalitet.

Oscar Lewicki snor bollen av italienska världsanfallaren Luca Toni. Foto: Privat

Lewicki berättar om en helt annan bollbehandling, ett passningsspel som få svenska ungdomslag bemästrar och 50-meterspassningar som satt på foten, gång efter annan. Den största skillnaden mellan Malmö FF:s ungdomslag – där han spelade med spelare som Pontus Jansson, Erdin Demir, Jasmin Sudic, Marko Mitrovic och Alex Nilsson – och Bayern Münchens dito var dock något helt annat än det speltekniska. Disciplinen.
– Det är stenhårt. Allt är efter orubbliga ramar och det är till exempel inte tillåtet att le för mycket när man tränar. Jag tror inte många svenska ungdomar hade klarat av att ställa om till den mentaliteten.

Varför?
– Någon tränare påstod att ”kul kan man ha hemma med familjen och med frugan och barnen” men här är det jobb som gäller och då ska man inte gå runt och skratta och ha kul.

Hur reagerade du?
– När han sa så, så tänkte jag att vad fan har man för livsfilosofi då egentligen? Jag måste ju kunna njuta då jag har världens bästa jobb?

Vad sa du då?
– Man har inget för att käfta emot. Man visar respekt mot de äldre. Man ska inte sätta sig upp mot någon alls och får knappt ha en åsikt oftast. Jag var väldigt skötsam, jag hade aldrig några problem med någon tränare. Men samtidigt så gav det ju inte samma glädje på träningarna.
– På sätt och vis tycker man ju att det är jobbigt, men man kopplar bort det och jag tänkte för mig själv att ”jag vet att jag har rätt i den här situationen och tränaren är fel ute men jag kan inte säga något, för käftar jag emot så drabbar det bara mig själv.”

Är det likadant i a-laget?
– Det väl lite olika från tränare till tränare. Den jag var uppe mest med var ju van Gaal och han var den enda som tog sig tid att prata med en och så. Han var väldigt bra på sitt sätt och väldigt auktoritär, ingen fick säga emot.
– Inte ens a-lagsspelarna säger emot faktiskt. Ibland kunde det vara så att alla tyckte det var helt fel och då var det kaptenen, Philip Lahm, som tog snacket. Men under matchgenomgångar och sådant i a-laget så skyddade ofta spelarna varandra genom att säga att ”det var mitt fel, för jag täckte inte upp” och sådant medan i b-laget var det mer att man kastade varandra framför tåget.

Gjorde du också det i b-laget?
– Det skulle jag väl inte påstå. Jag var oftast bara tyst och tog skiten.

Det låter ganska så hemskt för en ung kille med fotbollsdrömmar att hamna i den här miljön.
– Jag vill poängtera att tiden i Bayern var väldigt, väldigt bra på många sätt. Jag utvecklades så otroligt mycket där. Speciellt bollkänslan och passningsspel utvecklades något enormt. Jag tror inte man kan göra det i Sverige för man tränar inte på det sättet som de gör där. Även om du tränar själv så får du inte de instruktionerna och den nötning som jag fick där.

Oscar 2008 under en P16-landskamp mot Danmark. Foto: Bildbyrån

Det sista halvåret tränade Oscar regelbundet med a-laget. Spelare som Arjen Robben, Franck Ribiery, Bastian Schweinsteiger och Mario Gomez var hans träningskompisar.
– Jag tyckte bara det var skitkul att få gå runt där med a-lagsspelarna i omklädningsrummet, jag njöt verkligen av varenda sekund. Framför allt på slutet när man var uppe där två veckor i sträck så blev det ju som ens kompisar nästan. Så innan träningarna stod man ju och spelade biljard mot Klose och spelade Fifa med Ribery och Robben.

Hur är de som personer?
– De är sköna, men vissa av dem är lite speciella. Det kunde vara träningar då Ribery, alltså, han bara går hela träningen, han tar inte ett löpsteg. Jag blev helt paff, det var parodi. Jag trodde inte mina ögon.
– Men han hade mycket upp och ner där ett tag med mycket rykten om att han skulle iväg. Sen kom han inte alltid överens med Louis van Gaal. Jag minns en träning när de började bråka och… jag ska inte säga för mycket här men, han svor så mycket på franska till van Gaal så du förstår inte. Sen gick han rakt ut i omklädningsrummet, bytte om och drog hem. Han var helt klar ”lite busig” och gjorde en del saker.

Mera, mera!
– Det finns vissa saker som jag inte kan säga, som inte får komma ut i media. Men man kunde kasta en vindruva på honom i matsalen och då tog han en hel klase och kastade så det blev färg över hela golvet och sen tog han en gaffel och kastade tillbaka. Och lite såna grejer. Men det var mest på skoj. För att ”han kan”, lite som när Zlatan sparkar sina lagkamrater i nacken.
– Nu målar jag kanske upp en skräckbild av Ribery, men han är faktiskt en av dem som tog mest hand om oss ungdomar som var uppe och tränade med a-laget. Han var väldigt schyst och fick en att känna sig välkommen bland de stora grabbarna.
– Men jag skulle inte vilja säga att någon av dem är någon ”super-diva”. Mario Gomez till exempel, som kan ge ett sken av att vara en superdiva, skojar ju hur mycket som helst och är väldigt avslappnad.

Hur är de som spelare då, överlägsna dina allsvenska kollegor?
– Det beror förstås på vem man jämför med. Jag var aldrig jätteimponerad av mittbackarna faktiskt. Jag tyckte att jag skulle få chansen lite mer. Jag fick ingen riktig chans att visa för klubben vad jag kunde.

2009 i P17-landslaget. Blondare än någonsin. Foto: Bildbyrån

Du menar att du var lika bra som Van Buyten, Boateng, Badstuber, Demechelis, Breno?
– Jag tror att jag hade kunnat göra mycket bättre matcher än vad de många gånger gjorde. Samtidigt så tror jag inte att jag hade kunnat hålla en så jämn nivå som de gjorde hela tiden. I och med att jag är så pass ung så hade det blivit något misstag här och där. Jag umgicks väldigt mycket med David Alaba och vi har fortfarande mycket kontakt. Han fick chansen med a-laget i Champions League och var bäst på planen, som vänsterback. Sen fick han spela i ligan och sen kom det en match då han gjorde två grova misstag som gjorde att de förlorade matchen. Efter det så var det tack och hej och jag tror inte ens att han satt med på bänken. Någon månad efter det blev han utlånad. Så länge du håller den höga nivån, då är allt perfekt och tränaren älskar dig. Men så fort du gör ett misstag så slussas du bort.
– Man ska göra så få misstag som möjligt. I b-laget när vi hade matchgenomgångar och kollade på videos, normalt sätt i Sverige så kanske man tar med 90 procent av det positiva till nästa match och sen ett par saker man måste rätta till. Här var det 100 procent våra misstag, de tog inte med målen eller någonting positivt alls. Det var jävligt, jävligt knäckande och riktigt jobbigt. Jag förstod verkligen inte tanken med det. Tränaren sa ”varför gör vi det här killar?” och svaret var ju då att vi skulle bli bättre och lära oss.
– Men jag tyckte att vi lär oss ju ingenting av att vissa en felpass? Att få veta att ”såhär dålig är du”. Nu var det liksom 38 omgångar med bara sågningar efter varje match. Trots att vi vunnit skulle vi ändå bara peka ut misstagen. Om man bara får se det negativa om och om igen så är det så otroligt dåligt för självförtroendet, för du blir så rädd och nervös för att göra fel igen.

Oscar skrattar till och suckar lite uppgivet.
– Sen säger förstås tränaren efteråt att ”ni ska inte vara rädda för att göra fel”.

Men även om det är en hög lägstanivå som gör att man etablerar sig så måste ju spelare som Ribery, Robben och så vidare vara på en helt annan nivå än de du möter i Sverige?
– Absolut är det så. Det finns spelare här i Sverige som hade klarat av Bundesliga-nivån, men spetsen i Bayern när spelarna är som bäst, då är de nästan omänskliga faktiskt.

Vem var du mest imponerad av?
– Tomas Müller var jag riktigt imponerad av faktiskt. Han gav alltid allt på träning. Han kunde göra väldigt otroliga saker på träningarna. När man ser honom på match tror man inte att han är så sanslöst teknisk som han är. Men på något jävla sätt tog han sig alltid ur situationerna med bollen i behåll. Han löste allt så perfekt så man tänkte att ”ne, fan, det går inte att ta bollen av honom”.
– Någon träning när någon ytterback var skadad så fick jag hoppa in där och fick Ribery emot mig. Jag kollade på den Basel-matchen i Champions League när Bayern vann med 7-0 och jag känner så väl igen hans sätt att dribbla, han slår bollen och sätter fart och lämnar backen bakom sig. Det går så snabbt när han accelererar så det går inte att förklara. I laget sa de att han är mycket snabbare än Cristiano Ronaldo de första tio meterna. Jag visste precis vad han skulle göra, men det går ändå inte att stoppa.

Hur gör man då?
– Alltså, det är jättesvårt. Man får försöka lura honom på något sätt. Låtsas att man inte vet var han ska gå och försöka lura honom dit man vill ha honom.

Arjen Robben då?
– Jag skulle vilja säga att jag håller Robben högre än Ribery. Just då, när jag var där så tyckte jag att Robben var svårare. Allting han gör, även när han tränar ensam med egen tränare, gör han med de där små snabba, snabba stegen och den sanslösa intensiteten. Jag kommer ihåg när jag hade honom mot mig någon gång under smålagsspel, fem mot fem. Det var helt sjukt alltså, han kan ju gå både på insidan och utsidan och man vet aldrig var han tar vägen. Man blir så sur på sig själv när man släpper förbi honom gång på gång på gång.
– Samtidigt så hade det varit en b-lagsspelare så hade man ju sågat ner honom utan att tveka. Men nu tänker man ”det är Arjen Robben, tänk så skadar jag honom, vad fan kommer van Gaal säga?” Jag tänkte efter en extra gång innan jag gick in. Jag vet någon gång när Ribery blev riktigt lack på mig när vi lirade sådant femmannaspel och bara körde undan honom lite fult med dubbarna först.

Ber du om ursäkt då?
– Det beror lite på situationen, vad som har hänt innan och så. Jag brukar mest ge ”den drabbade” ett leende och tummen upp. Sen är det lite annorlunda med Ribery och Robben och de där. Optimalt sett så borde det inte vara det men på något sätt blir det ändå så. Det påverkas lite av tränaren också som står bredvid, för jag tror inte att han vill se att någon av hans bästa spelare ens riskerar att bli skadad på träning.

U21-landslaget där Oscar gjort flertalet framträdanden. Foto: Bildbyrån

Är det någon som är ”untouchable”?
– Jag skulle inte vilja säga att någon är untouchable. Lahm och Bastian har högst respekt av lagkamrater och ledare. Ribery och Robben är uppväxna med en annan kultur och där finns inte den ”tyska respekten” så de tycker att det är ”mer okej” att åka på en smäll då och då. Marc van Bommel var också en sådan spelare att om han fick en smäll från någon yngre kille blev han skogstokig.

Är det samma sak när det gäller att ”förnedra” lagkamrater med dribblingar och så vidare på träning?
– Ja, så är det. Speciellt så var det mycket så i b-laget. Det tilläts aldrig. Om någon gjorde något som gjorde narr av någon annan så gick hela laget på och började hetsa: ”kör ut honom över linjen”. Det är mycket sånt utomlands.

Livet vid sidan av: är det viktigt att ha dyrast klocka och finast bil?
– Inte i a-laget, i b-laget gjorde det de. Om någon kom med något nytt flashigt i b-laget så började det snackas direkt: ”är han på väg till a-laget nu?”. I a-laget är det så mycket glamour så man kan egentligen inte förstå hur perfekt de stora spelarna har det.
– Jag minns en gång när a-laget hade två lediga dagar och jag och Alaba satt i soffan och snackade efter att ha tränat med a-laget. Då kommer Ribery och frågar ”killar ska ni hänga med ner till Paris och shoppa lite nu över helgen?” Så sa vi att vi har match med b-laget så det gick inte. Han kan åka och göra vad han vill, det skapar en sådan frihet liksom.

Surt att inte kunna haka på?
– Mjo. ”Fan vad synd att jag har match”, tänkte jag då.

En annan hade ju fått lite panikont i ena stortån och tvingats lämna återbud till matchen.
– Haha, de hade ju fått reda på det så småningom ändå så.

När man hör dig berätta om allt det här så är det ju inte utan att man undrar: varför tackade du nej till en förlängning och skrev på för BK Häcken?

Oscar börjar skratta mitt i frågan då han förstås förstår vad som komma skall. Det är inte direkt första gången någon ställer sig frågande till det beslutet.
– Jag förstår dig, det gör jag verkligen. Såhär är det: Jag var på väg upp i a-laget i ett halvårs tid. Det fanns perioder då jag kände att det gick riktigt bra på a-lagsträningarna och jag var inne i ett bra stim i b-lagsmatcherna. Sen fick någon nån skada i a-laget och då tänkte jag ibland att ”jag kanske kommer med på bänken i alla fall”. Men jag kände att det inte skulle bli någon ändring. Det spelade ingen roll hur bra jag presterade.
– Det var en av anledningarna till att jag tackade nej till en förlängning, för det kändes som att det inte spelade någon roll vad jag gjorde. Bayern hade rätt bred trupp och kom det någon skada så valde de en a-lagsspelare som inte presterat bra före mig.
– Jag var yngst i b-laget och spelade flest matcher av alla där. Och det är inget skitlag, de satsar på sitt b-lag och värvar spelare dit för stora, stora pengar. Att jag inte fick chansen gjorde att jag tappade glädjen lite och jag kände att en ”omstart” i Sverige var precis vad som behövdes.

Varför just Häcken?
– De hade en väldigt klar bild över hur de ville använda sig av mig och till vilken anledning. De ville ha mig på centrala mittfältet som en balansspelare där och de såg mig som en ledare. De sa direkt att de verkligen ville ha dit mig och jag fick en mycket bra känsla.
– Jag åkte dit och träffade Peter (Gerhardsson) och Sonny (Karlsson) och båda är fantastiska människor och väldigt utåt och tydliga båda två. Sonny är ju lite av en ”sanningsnarkoman”, vilket jag tycker är jättepositivt.

De har rätt bra med pengar också va?
– Häcken har jättebra pengar, många vet inte det, säger Oscar och skrattar. Sonny skröt faktiskt lite om det när jag träffade honom. Han är för jävla rolig, men skulle inte kunna tro att han är sportchef när man snackar med honom, snarare materialare.

Första tiden i Häcken blev jobbig. Oscar fick problem med anklarna och rehabtränade. Något spel blev det inte under hösten 2011.
– Jag fick sitta på bänken när jag väl kom tillbaka men ska jag vara helt ärlig hade jag inte kunnat spela förra säsongen. Jag kunde inte slå till bollen med vristen alls utan ”sejfade” med bredsidepassningar.
– Samtidigt så trivdes jag, att gå till träningarna och vara hemma här i Sverige var en annan glädje på något sätt. Jag kan inte sätta fingret exakt på vad det var. Men hela gemenskapen, sättet som tränaren är på. Det är en stor omställning, till det bättre.

”Häcken bättre än Bayern München”. Där har vi rubriken.
– Ja, faktiskt, hur konstigt det än låter.

I sitt nya lag där han blivit bofast på mittfältet. Foto: Bildbyrån

Oscar har spelat mittback under hela sin karriär. I Häcken ville dock Peter Gerhardsson skola om honom till en innermittfältsplats.
–  Det var mycket så med klubbarna jag pratade med att de inte vågade satsa på en så pass kort mittback. Istället så ville de istället slussa ut mig på kanten där jag trivs mycket sämre.

Vänsterback vill ju ingen va?
– Nej, precis så.

Men varför skickade ni inte en video på när du plockade bort Luca Toni i luften?
– Det skickades faktiskt en del videos, men det spelade ingen roll. Trots att jag har så bra spänst, för det har jag verkligen. Se på Cannavaro liksom, han är väl någon centimeter längre än mig.
– Det fick mig att känna att om jag ska ta mig vidare i karriären så kanske nästa steg inte bör vara att komma till en storklubb för att tjäna en del pengar och för att bli slussad till ytterback där jag inte tror att jag inte har någon större framtid.
– Jag hade spelat en del innermittfältare och kände att jag kan göra det bra där också. Men det var väldigt ovant i början och jag hade svårt att komma in i det. Jag tänkte ibland att ”jag har spelat i Bayern och borde egentligen vara bättre än de här spelarna”, men jag kände att det finns mycket kvar att lära på den här positionen.
– Det var tungt i början i Häcken. Jag kände just då att jag borde få spela, men samtidigt förstod jag varför jag inte fick det och Peter förklarade väldigt tydligt att vi skyndar långsamt.

Saknar du inte att spela mittback?
–  De meriter jag tagit är mest som mittback och jag tror att hade jag fått chansen som mittback i allsvenskan nu så hade jag säkert kunna dominera jättemycket. Men jag har litat på Peter fullständigt när han sagt att han vill se mig som innermittfältare, jag tror ju att i framtiden kommer det bli riktigt, riktigt bra, så det är värt det.
– Det var jobbigt i början men nu känns det bara bra att spela innermitt, jag är lycklig nu.

Du som är van att träna med Robben och kompani. Det måste ju vara en baggis att möta Andreas Drugge?
– Att ”sula till” en spelare här är förstås lättare. Det är klart att Robben och Ribery hade kunnat göra vad de ville här. Men det beror på att de inte är så beroende av vad de har runt sig. En spelare som Fabregas eller Xabi Alonso hade haft svårare att utmärka sig och vara så dominant i allsvenskan.

I allsvenska debuten mot Wanderson. Foto: Bildbyrån

Dominant har däremot Oscar  varit på det Häcken-mittfält med spelare som Martin Ericsson, Dominic Chatto och Rene Makondele som varit ett av allsvenskans bästa. Den 19-årige Skåne-pågen har startat åtta av matcherna, varit avstängd en och missat en på grund av sjukdom.
– Jag tycker att jag har hållit en ganska jämn nivå och varit väldigt tongivande i många matcher.

Hur tycker du mittfältsrollen fungerat?
– Jag har fått en perfekt anpassad roll där jag ligger framför backlinjen och ska hjälpa dem. Därifrån kan jag dessutom vara spelfördelare och startra upp många anfall. Det har blivit en lite mindre förändring från mittbacksspelet i och med den rollen vilket har passat mig utmärkt.

Och ni ångar på i toppen. Är guld rimligt?
– Klart det är rimligt med guld. Jag bryr mig inte ett dugg ifall andra lag och fans inte tar oss på allvar när det gäller guldkandidat-snacket. Vi vet vad vi kan.

Men att ni kommer vinna guld, skulle du tippa det som ”utomstående” också?
– Hade jag som utomstående haft den kollen jag har nu och mött nästan alla lag så hade det inte alls varit otänkbart att tippa Häcken som allsvensk vinnare i år, absolut inte.

Är ni bättre än vad du trodde inför säsongen?
– Nej, det är snarare så att motståndarna inte är så bra som jag trodde.

Medan Oscar laddar för matcher mot Djurgården, Elfsborg och Sundsvall så sitter en av hans vänner, och tidigare lagkamrater, David Alaba avstängd på läktaren när Bayern München spelar Champions League-final på Allianz Arena.
– Otroligt häftigt att han har tagit en plats. Han är ruggigt bra.

Ni kanske spelar tillsammans igen någon gång?
– Förhoppningsvis blir det så.

Fortsätter du såhär så kommer buden snart att ramla in. Hur tänker du kring en ny utlandsflytt?
– Jag tänker inte alls på det just nu. Jag fokuserar på nästa match, som alla säger. Någon gång så vill jag ut igen men inte inom den närmsta framtiden. Jag har absolut inga sådana planer och kan absolut tänka mig att stanna här ett bra tag.

Tror du att du har någon fördel nästa gång du ”prövar lyckan” eftersom att du vet vad som väntar?
– Jag tror jag har en fördel. Jag är mycket mer beredd på vad som väntar än vad spelare som bara spelat i Sverige är. Jag pratade lite med Rasmus Jönsson i Wolfsburg och för honom var det var en enorm omställning. Han är en lite blyg, tillbakadragen och otroligt soft person. Sen gick han till Bundesliga med Felix Magath som ju kanske är den värsta av alla.
– Det är en sådan jävla intensitet och sätt som tränarna har. De är härskarna och jag vet att med en sådan som Magath så får de springa en viss sträcka dagen efter match om han inte tycker att de presterat. De får böter på typ 900 euro per minut de kommer försent och så vidare.
– Jag vet redan hur det fungerar, hur jag ska bete mig och vad som krävs.

Mårthen Bergman

 Följ på Twitter