Jon fick ingen plats hos klubben i hans hjärta

Nu ska Närkesonen börja om i Ljungskile

LJUNGSKILE. Sex år gammal stod han redan i klacken. Ett decennium senare räknades han till klubbens mest talangfulla någonsin. Men när proffsdrömmen gått i kras var Jon Lundblad inte önskad i Örebro SK.
– Att byta klubb kändes som det bästa steget för min karriär, som inte riktigt utvecklades i Örebro, säger han till Fotbollsverige.se.

Säsongen 2004 tog slut tillsammans med en fantastisk målsvit. Då 22-årige
Lundblad hade besegrat korsbandskadan och satt elva pytsar på 15
allsvenska starter. Ett makalöst facit. Nu var Örebros största gunstling
redo för svårare uppdrag.
– Det här var före skadorna och den första tiden i Stade de Raimes gick
hur bra som helst. Jag kom in i gänget och anpassade mig väl på planen.
Men tillvaron hos den sovande jätten i fransk fotboll skulle snart kännas
betydligt mer problematisk. Knäet havererade en andra gång och tvingade
svensken till vila medan tvåårskontraktet löpte allt närmare sitt
slutdatum.
– När jag väl kommit tillbaka från skadan var det som att börja om från
noll. Vi hade ny tränare och det förtroende jag känt tidigare fanns inte
kvar. På bara några månader skulle jag övertyga ännu en gång om att jag
förtjänade en plats i laget, säger Lundblad.

Walker trodde på honom
Det gick inte, utan flyttlasset gick hem till Närke.
– Den främsta anledning till att jag valde Örebro var att Patrick Walker
höll i trådarna då.

Men historien upprepade sig. Först fortsatta ledbesvär, den här gången med
menisken. Sedan en fruktansvärd huvudskada.
– Jag fick ok- och käkbenen brutna under match och rehabiliteringen blev
segdragen, berättar Lundblad.
Samtidigt föll ÖSK fritt. Coach Walker kämpade febrilt för att rädda
manskapet undan Superettan och sportslig katastrof, och på ekonomisidan
handlade det kort sagt om överlevnad.
– För mig innebar allt detta en mycket konstig situation. Jag var frisk
igen och ville ingenting annat än att hjälpa till att styra upp saker och
ting. Men från att ha varit startspelare under Walker hamnade jag lite
utanför laget igen.

Svalde stoltheten
Trots frustration och besvikelse svalde Lundblad stoltheten och tränade på
i tysthet även om han inte fick någon matchning.
– Jag tyckte ju att det var jobbigt, man vill ju alltid spela fotboll. Men
ändå, eftersom jag verkligen hade känslor för klubben ville jag visa min
lojalitet oavsett vad. Att inte göra något väsen kändes extra viktigt just
då.

I slutändan var situationen inte hållbar. Så när Ljungskile hörde av sig
senhösten 2007 blev valet enkelt.
– Några hard feelings fanns inte mellan mig och Örebro. Men där sågs jag
nog alltid som den evige talangen, trots att jag hunnit fylla 25 år. David
Wilson gav ett gott intryck och vi pratade mycket om vilken roll jag
skulle ha på planen. Att byta kändes som det bästa steget för min karriär,
som inte riktigt utvecklades i Örebro.

”Roligt och spänt”
Flytten till Bohuslän innebar alltså en omställning fotbollsmässigt för
den luttrade toppforwarden. I LSK lämnar han över bördan om att ständigt
näta till en världsvan herre vid namn Wålemark, och kliver själv ned som
anfallande yttermittfältare.
– Det kommer nog att passa utmärkt. Under hela mitt spelarliv har jag
hållit till på en viss position, liksom blivit låst till den. Nu får jag
större frihet, säger Lundblad.

Hur det blir att återse sina gamla kompisar från moderklubben – i
säsongens allra sista drabbning – kan han inte riktigt föreställa sig.
– Roligt och spänt på en gång, jag vet inte, men det lär kännas speciellt.
Jag ser fram emot matchen förstås.

Text: Mårthen Bergman