KRÖNIKA: “Är Djurgården på väg mot något stort?”

Så är det dags för den sista delen i genomgången av 08-lagens säsong så här långt och det är då dags att titta lite på Djurgårdens IF, det av lagen som överraskat mest positivt av de tre klubbarna.

Bakgrund: När man anställer Pelle Olsson som tränare så vet man vad man får, det är en typ av garanti för att hamna mitt i tabellen, som sämst. Olsson sätter försvarsspelet först av allt i sina lag och han gör det riktigt bra. Man kan tycka vad man vill om det, att det är ”tråkigt”, ”syniskt” eller vad som helst.

Elitfotboll handlar om resultat och tillräckligt många ”tråkiga” vinster har en tendens att få fansen att glömma det sätt man vinner på. Dessutom ska det sägas att det nu finns det tendenser som visar att det kanske är på väg att bli lite annat framöver..?

Bosse Andersson är tillbaka i klubben och han låg inte på latsidan i höstas. Med en begränsad ekonomi så lär Anderssons uppdrag inte ha varit det allra lättaste på förhand, men utfallet hittills har varit lyckosamt, något annat kan man inte säga.

Försäljningen av Simon Tibbling till holländska Groningen gav i alla fall Andersson lite kapital att röra sig med. Till att börja med hittade Djurgården vad man sökte lokalt. Från Brommapojkarna hämtades ytterbacken Tim Björkström och den lovande mittfältaren Jesper Karlström, två spelare med en troligtvis ljus framtid och som samtidigt redan känt på hetluften. Två mycket bra och smarta värvningar i mina ögon.

Elliot Käck plockades från IK Sirius, en vänsterback med väldigt bra offensiva kvaliteter. Med skolning av Olsson kan han säkert göra avtryck framöver. Från uppsala klubben tog man även Kerim Mrabti, en offensivt skicklig spelare. Vidare hittade man Daniel Berntsen i Rosenborg där han inte slog igenom, något som många förväntat sig. Omar Colley hittade Andersson i den finska ligan, en fysiskt stark mittback som är en kompromisslös närkampsspelare.

Kevin Walker anslöt också och tillsammans med Sam Johnson från IK Frej Täby var truppen nästan komplett. ”Bara en forward” saknades. Efter provspel bestämde sig Djurgården för Nyasha Mushekwi. Och fram till idag är det ju  inget annat än en riktig fullträff.

Faktiskt: Djurgården var på förhand inte ett topplag i mina ögon, truppen kändes stabil men ingen extra kraft som krävs för toppkänning. Men då hade jag noll aning om vad den sista pusselbiten i form av Mushekwi hade för kvaliteter. Vi vet mer om det nu.

Inledningsvis bjöd laget verkligen inte upp till någon bländande fotboll. Utdelningen i de två första matcherna, IF Elfsborg (borta) och BK Häcken (hemma) renderade i en poäng, detta följdes av en förlust i derbyt mot Hammarby. Inledningen av säsongen bjöd på väldigt rakt spel och mer eller mindre enbart långa uppspel på forwards som lämnades rätt ensamma.

Det var inte alls en bra start vare sig resultat eller spelmässigt. Men nu är det andra toner, poängen trillar in och spelet har lyft sig en aning. Fem raka vinster är faktiskt en imponerande svit.

Taktiskt: Jag återkommer här till Olsson sätt att spela, 4-4-2. Raka linjer, rakt spel. Inga konstigheter defensivt men kravet på det offensiva blir väldigt stort på forwards.

Det som har hänt i de senaste matcherna man vunnit (man har nu fem raka vinster) är att man lyckats ge Mushekwi och hans forwardskollega (Andersson, Mrabti eller Johnson) bättre hjälp. Berntsen och Radetinac som oftast finns på kantplatserna finns med högre upp och delar ansvaret offensivt, något som underlättat. De centrala mittfältarna (Walker, Faltsetas eller Karlström) bli ganska ofta kvar lite längre ner i planen, men det verkar en del av Olsson ide. Ytterbacksspelet är även det nu bättre offensivt och Björkström och Arvidsson har båda två legat bakom många mål och målchanser med sina offensiva utflykter.

Den defensiva grunden känns fortsatt stabil. Höie i målet och Bergström/Colley blir allt mer samspelta för varje minut och håller bra allsvensk nivå. Stabiliet och kontinuitet i defensiven ger alltid lag en väldigt bra grund att stå på.

Djurgården har fem raka vinster och självförtroendet lär vara i höjd med Kaknästornet för tillfället. Några saker att fundera över för framtiden:

1. Offensivt har Nyasha Mushekwi fått makalös utdelning och hans huvudspel framförallt har imponerat. Vem som ska spela bredvid honom verkar inte riktigt klart, mot slutet har det varit Mrabti som i mina ögon är en mer ”släpande” forward i sitt sätt att spela, kanske är det den perfekta mixen.
2. Även kantspelet har höjt sig avsevärt, det gäller både ytterbackar och yttermittfältare, i tillägg finns det ersättare på bänken som gärna startar, i dagsläget har nog Olsson ganska angenäma problem när det gäller att välja startelva.
3. Innan säsongen var det frågetecken på forwardssidan, idag finns ett överflöd. Då Mrabti nu används mer som forward än mittfälter finns dessutom Johnson (som inledde året piggt), Andersson och Jawo. Ett överskott i en trupp där man måste tänka på ekonomin. Ska vi gissa att Andersson eller Jawo lämnar i sommar, antingen på lån eller permanent?

Framtiden: Det borde formligen sprudla självförtroende ute på träningsanläggningen på Kaknäs för tillfället. Fem raka vinster kan ge vilket lag som helst luft under vingarna och sådant betyder alltid otroligt mycket. För Djurgården väntar nu Halmstad BK borta innan det är dags för derby på Tele 2 Arena mot AIK.

Bosse Andersson har just nu den viktigaste uppgiften, att se till att Mushekwi signerar en förlängning av sitt låneavtal, åtminstone säsongen ut. Det finns, utifrån sett i alla fall, inga andra orosmoln på Djurgårdens himmel just nu. Det man kan fundera på är ju vad som sker om exempelvis den så ofta nämnde Mushekwi blir skadad, klarar man då att fortsätta vinna på samma sätt? Vad sker om Colley eller Bergström åker på skador, då ska någon ny in och bilda ryggrad i det som nu fungerar klanderfritt.

Med sådan stabilitet som man visar upp nu blir det små förändringar i startelvan från omgång till omgång vilket leder till att några spelare ”sitter fast i frysboxen”. Spelare som exempelvis Stefan Karlsson och Amadou Jawo är knappast nöjda med tillvaron, dessutom den hemvändande Fredrik Stenman. För Olsson är det angenäma problem, för gruppen kanske oroligt. Bosse Andersson gjorde ett strålande jobb inför säsongen, kan han upprepa det under sommarfönstret så kanske Djurgården blir kvar däruppe i gruppen precis bakom de riktiga topp placeringarna?

Det här var den tredje och sista genomgången och kollen av 08-lagen är därmed klar för denna gång. Finns det en anledning att fortsätta med övriga lag? Jag tycker det, men vi får se vad tiden räcker till framöver. Något säger mig att vi de närmaste veckorna har anledning att sammanfatta igen då Hammarby har en negativ trend att bryta, AIK har två mycket viktiga matcher framför sig och Djurgården chans att på riktigt allvar ge sig själva en toppchans. Derbyt den 25 maj mellan Djurgården och AIK har potential av vara en riktigt ”vattendelare”, faktiskt för båda lagen.