Lång intervju på FD med Jonas Olsson – minns Djurgården och vill inte ge upp

Är en stor karriär på väg att ta slut? Jonas Olsson har denna vinter bidragit till att rädda Wigan och har i sin comeback efter Djurgården till och med varit lagkapten som 36-åring. FotbollDirekt har fått en längre intervju med ett namn som i två år var allsvenskans kanske mest omskrivne, på både gott och ont.

Det var strax innan jul blev det känt att Jonas Olssons tid i Djurgården var över. Två år blev det och vid den tidpunkten såg det ut som om en av våra mest meriterade spelare i modern tid var på väg att sluta.
Under en lång tid så tystande det sedan kring honom – detta kring ett namn som snabbt blev ett av fotbolls-Sveriges mest omskrivna i det att han skrev på för Djurgården. Ideligt med rubriker och ofta på kontroversiellt vis. Men hur mycket det nu än var bilden så handlar det här om en sympatisk kille – om än med en personlighet som nästan alla tycker någonting om.

Men hur mycket tystnad det nu än blev efter förra säsongen så gick det inte alls någon nöd på honom, vilket man lätt kunde se om man som exempelvis följde hans Instagram med bilder av det goda livet från flera olika platser runt om i världen.
Från Manadrin Oriental i New York tillsammans med goda vänner som Andreas Isaksson, Kim Källström och Johan Elmander – till Melbourne i Australien och grill-teman tillsammans med Källström och Ola Toivonen.
Under denna tid gjorde han samtidigt knappast en enda fotbollsträning, det vill säga från säsongsslutet med Djurgården i fjolhöstas fram till att skrev på för Wigan i början av februari.
Det är nog lätt för vem som helst att se svårighetsgraden att gå från närmast noll på det viset till en av världens sex-sju högst rankade ligor. Det torde därför onekligen ha funnits en hel del nerv och osäkerhet med i det beslut han till sist bestämde sig för att våga ta.

– Men jag vet inte. Jag tänkte nog inte så mycket. Nej, jag kan inte påstå att jag tränade fotboll någon gång mellan Djurgården och Wigan men samtidigt så är jag såpass psykologiskt stark att jag vet att jag klarar av saker som jag bestämmer mig för, säger Jonas Olsson till FotbollDirekt medan har rattar sig fram inne i centrala Manchester under torsdagen.
– Vad det handlade om för mig är att jag vet att jag är duktig på att ta hand om mig själv. Det är min största styrka att jag gör det. Jag tränar alltid och äter alltid rätt. Visst tränade jag ingen fotboll och knappast någon löpning under denna tid men har man varit med så länge som jag har varit så är man trygg i sig själv. Klarar man det psykiskt så räcker det, det andra kommer efter ett tag. Och jag är stark i psyket. Det är ingen slump att jag så länge spelat på den här nivån. Jag är professionell och bekväm i den här miljön, säger han och syftar till hundratals matcher borta i England genom åren för West Bromwich.

Hur ser du på det du har gjort i Wigan?
– Målet var ju att rädda kontraktet och det har vi gjort med marginal. När jag kom var det inte mycket som skiljde till nedflyttning. Nu är det mycket mer. Ja, men risken fanns ju att åka ur och jag kom hit som back-up. Nu har jag spelat flera matcher och hoppat in i ett antal och senast var jag lagkapten, konstaterar Jonas Olsson och funderar över den respekt som från första dagen mötte honom:

– Alltså om man har spelat så många matcher som exempelvis har gjort i England så är man välkänd. Jag känner nog att alla kände till mig. Många hade jag mött som spelare men sedan som sagt så blir man ihågkommen när man spelat i så många år som jag har gjort här borta. Ja, det känns så klart speciellt. Det känns bra att ha gjort avtryck på något vis, funderar Olsson.

Sedan flytten till Wigan har det blivit blandat med speltid men insatser i viktiga segrar, som den mot Leeds nyligen.

Tiden i Djurgården blev som sagt omskriven och en uppmärksamhet som många gånger kostade på.
Ibland kanske orättvist stora negativa rubriker, ibland självförvållade genom den känslomänniska han är. Men allt som allt så låter det som att det var viktigt för honom att på allvar bli ett namn här hemma och få hinna med att spela i en allsvensk storklubb.
– Ja, det blev väldigt bra till slut. Jag känner det. Fantastiskt med Djurgården. Jag vill säga det för att det riktigt är så jag känner. Men det var nog ganska viktigt för mig, så här i efterhand att få uppleva att spela i en storklubb i Sverige som Djurgården, säger han och kommer in på hur det är att vara i händelsernas centrum som han så ofta var och utsatt för kritik.

– De flesta spelare är väl ett jag på – och vid sidan av, även om det i mitt fall är extra tydligt, säger han och skrattar till och resonerar:
– Sedan måste man komma i håg att när man är den jag är och man spelar i en klubb som exempelvis Djurgården då blir allt lite större och jag är medveten om att jag i bland har ett kontroversiellt sätt.

Enda titeln i karriären hittills kom i fjol med Djurgården – cupguldet.

Hur det nu än är med det så är det lätt att känna att en kille som den Jonas Olsson ser ut att vara har så mycket i sig. En god människa som vi nu möjligen har sett det sista av som elitspelare. Efter hundratals matcher borta i England och i Premier League, under inte så långt i från tio års tid, 25 a-landskamper och ett stort mästerskap för Sverige i EM 2012 – så kan han nu snart vara borta.

– Sluta?… men jag vet inte…jag har nog samma tankar som i vintras. jag stänger inga dörrar. Jag säger nog så. Nej, jag har inga problem med att sluta. Har jag svårt släppa taget…? men både och. Det handlar väl om att om det finns spännande saker som erbjuds, ja, men då kan det vara det. Men om det inte finns så känner jag inte att det är så svårt.

Hur var då svårighetsgraden, att komma tillbaka som du gjorde och The Championship jämförd med allsvenskan?
– Tempot är ju högre i The Championship. Organisationen i klubbarna jämfört med allsvenskan är också på en högre nivå. Det handlar väl om resurser. Men samtidigt händer det mycket kring allsvenskan och spelares kvaliteter kan på många vis jämföras med The Championship. Själv känner jag att jag till sist kom in i det igen. Jag har spelat på slutet och det har känts riktigt bra tycker jag.

Det ser annars ut som att livet utanför är någonting du omfamnar på ett bra sätt. Ditt Instagram ser bekymmerslöst ut med New York och Australien och goda vänner – och som det goda livet…?
– Det var otroligt och någonting jag sällan givit mig själv utrymme att göra. Att kunna koppla av så. Det är inte lätt att hinna med och ge sig den tiden när man är aktiv. Jag vet inte riktigt om det någonsin funnits den tiden. Nu har ju de flesta slutat och att få göra sådana saker tillsammans som vi har gjort betyder otroligt mycket för mig.

Du har spelat fotboll över två decennium. Att klara av att hålla på så länge med någonting, alldeles oavsett om man är artist, skådespelare eller vad du vill, det är få förunnat. Hur tänker du att du har klarat av det upp i 36-årsåldern?
– Otroligt tacksam. Det bästa som finns. Samtidigt är det ingen slump. Det vet jag att det inte är. Inte så professionell som jag har varit i alla år. Jag vet ju hur seriös jag har varit, hur jag aldrig har kopplat av. Så hårt jag jobbat för allting jag har gjort.

Följer du Djurgården i dag?
– Oh ja, jag ser fortfarande en hel del matcher. För att jag på ett vis har flera spelare jag känner som är kvar men också för att jag känner otroligt mycket för klubben. Ja, det gör jag. Och om jag hinner så hoppas jag komma hem och kunna se derbyt mot AIK på plats.

 

Den här artikeln handlar om:

Dela artikel: