LÅNGLÄSNING: “AIK:s värdegrundsarbete bygger framgång för klubben”

AIK:s framgångar på ungdomssidan hänger ihop med en satsning på värdegrundsarbete – det är klubben själv övertygad om. Max Bergander är sedan i mars AIK Ungdomsfotbolls värdegrundsansvarige. Heltidsanställd enbart för att jobba med värdegrundsfrågor. Här berättar Bergander i en lång intervju om sitt arbete:
– Frågar du Alexander Isak om han vet vad vår värdegrund AIK-stilen är… jag är övertygad om att han kan den, jag tror att han kan dra den rakt upp och ner, säger Bergander till FotbollDirekt.se.

Max Bergander har landat sitt absoluta drömjobb. Det kommer upp så tidigt vid vårt möte på AIK:s kansli att jag inte hinner slå på inspelningen innan han nämner det.

Men han hade inte behövt uttala det – att så är fallet är tydligt. Entusiasmen inför det arbete han påbörjat som värdegrundsansvarig i AIK Ungdom är stort. Och det är en lång personlig resa som lett fram till vad han beskriver som det perfekta jobbet: att få jobba med värdegrundsfrågor i en klubben han älskar.

Max Bergander har en bakgrund som lovande målvakt, och han har varit nära elitfotbollen. Och det var diskussioner om en roll som målvaktstränare i AIK:s ungdomsakademi som ledde fram till att han fick jobbet som värdegrundsansvarig.

Men när han förklarade sin bakgrund för AIK Ungdoms sportchef Leif Karlsson så ändrades förutsättningarna. Några år tidigare hade Bergander skrivit en bok, “På andra sidan oss”. En bok om känslorna efter en separation.

– Till att börja med har jag alltid varit ganska skeptisk till hur saker och ting går till i omklädningsrum, hur vi pratar och vilken kultur vi befinner oss i, i omklädningsrummen. Min bakgrund inom fotbollen har delvis med detta att göra. Jag släppte en bok efter att jag separerade med min dotters mamma. En bok om att vara kille och våga visa känslor. Att våga vara den man är och inte fastna i en stereotyp norm, att killar ska vara på det här eller det här sättet. Utan att jag vågade beskriva hur jag kände. Det blev en jättestor medial uppmärksamhet, det var ”Nyhetsmorgon” och you name it, säger han och fortsätter:

– Då kände jag någonstans: Det är sjukt. Det är 2013, som det var då när boken kom ut – och det blir en hajp av att det är en kille som vågar visa känslor. Jag blev kallad för “den moderna mannen”. För att jag vågade säga att jag grät. Då kände jag att ”så här ska det inte vara”. I min vildaste fantasi hade jag inte kunnat tänka mig, att vi var så långt bak. Och då tänkte jag, att det här måste jag ut och prata med folk om. Så jag började kontakta skolor. Man blev ju mottagen med öppna armar, att komma ut och prata om de här frågorna. Så det började med en bok, någonstans var väl det liksom kugghjulet som hakade i, att det är det här jag ska hålla på med.

Det blev föreläsningar runt om i Sverige; om machokultur, alla människors lika värde och jämställdhet. I skolor, kommuner och föreläsningar för riksdagspartier.

– När Leif Karlsson sedan frågade, “vad gör du annars, när du inte håller på med fotboll?” Så berättade jag om det här arbetet, föreläsningarna. Då sade Leif ”du, ska vi inte göra det här istället?” Så lade han bort det här med fotbollen, började prata om den här rollen. Då hände det någonting inom mig, att ”shit, det här det här jag vill göra”. Fotbollen är jättekul, absolut. Men någonstans är det brinnet för människor, att alla ska må bra, som är min grej. Så på den vägen hamnade jag här.

Du nämnde kulturen som kan finnas i omklädningsrum… när började du märka av den kulturen?
– För mig började det rätt så tidigt. Jag började spela i Reymersholms IK, spelade i ett lag som… ja, vi var nog var det absolut sämsta fotbollslag som någonsin ställts på ben. Vi vann inte en match på två säsonger. Jag tror att det är någon form av rekord. Folk kom i gummistövlar när det var blött. Vi var alltid renast, det var ingen som glidtacklade eller ens försökte, det var bara kul att ha matchkläder på sig.

– Men jag hade det här brinnet för fotbollen, att utvecklas, jag ville någonstans. För mig gick det rätt bra, och jag hamnade till slut i Djurgården. Och det var någonstans där jag mötte det här, att det var inte bara att vara sig själv. Det fanns någonting man skulle passa in i, man fick inte visa känslor, gärna lite det här ”håll käften, bit ihop och spring”. Känn inte efter så mycket. Sedan att benet skakade för att det där såret på knäet blödde när man var elva-tolv år, det var liksom bara ”bit ihop”.

Max Bergander berättar vidare om hur han sedan tog steget till Brommapojkarna, där han snabbt kom upp i träning med klubbens a-lag. Med förhoppningar om att det skulle vara en annan typ av miljö när han hade vuxna seniorspelare runt omkring sig. Men det blev inte så – tvärtom.

– Det var väl lite samma sak där. En upptrappning till och med. Och jag tror inte att de här människorna på något sätt menade illa. Men det var så man skulle vara. Och för mig var det lite av en chock, framför allt när man som 15-åring började träna med a-laget i Brommapojkarna. Och kliva in i den vuxna omklädningsrumsmiljön, med förebilderna. Och där jag kan säga att… snacket som gick därinne, jag ska inte säga att det var alla, men väldigt många… rent etiskt och moraliskt, var förkastligt. Riktigt illa.

– Och redan där började kampen, att inte tillåtas vara mig själv utan att hela tiden jobba för att passa in. Så från att vara en människa som var väldigt öppen för människor… jag fick lära mig tidigt av mamma och pappa att ”det spelar ingen roll om du är kille eller tjej, heterosexuell eller homosexuell”… att slåss för det i den här omklädningsrumsmiljön där folk skrek ”bög” och etcetera, så blev jag den som snarare började följa. För jag orkade inte längre vara den som alltid slogs. Det var ingen som tvingade mig med en pistol mot huvudet. Men det var lättare att följa. Så jag blev någonstans, från att ha varit en go kille, till att bli något annat, någon jag idag inte är stolt över att ha varit.

Det dröjde ett tag, men efter hand så “tog det bara stopp”, säger han.

– Mitt största uppvaknande var när jag fick min dotter. Och det kan låta lite klyschigt att säga, men när jag står och håller min dotter så får jag frågan i huvudet: ”Vill du att din dotter ska träffa någon som dig när du var 17-18?” Och då var mitt svar nej. Och då kan man antingen bestämma sig för att tycka synd som sig själv, gråta och tycka att världen är skit. Eller så försöker man göra någonting åt det. Så det var det jag försökte göra. Jag började ifrågasätta saker i mitt eget omklädningsrum, prata med killar och tjejer, hur viktigt det är att vi tillåter varandra att vara precis den man är. Och det arbetet har jag även med in hit. Det är skitkul.

I arbetet som värdegrundsansvarig ingår en proaktiv del, men också en reaktiv, säger Bergander. Det inledande arbetet, att träffa samtliga 1 500 ungdomsspelare på pojk- och flicksidan, det har han genomfört nu. Det är en återkommande del i arbetet, varje säsong. Men också att gå in och göra insatser när problem uppstår.

– Det har varit en intensiv period. Många sena kvällar. Men det häftiga är att… man kan ju tänka sig själv, man har jobbat en heldag och sedan ska man ut på kvällen och hålla utbildningar med barn, det är mycket åsikter, man kanske är trött. Men man lämnar efteråt med sådan otrolig energi… alla kloka citat, alla härliga funderingar, de här häftiga diskussionerna som man har med ungdomarna och ledarna. Och att se hur ungdomarna och ledarna börjar interagera med varandra också. Att man kan lära av varandra… det är skithäftigt.

– Nu ska jag bara följa upp allting, nu har jag träffat alla. Prata med dem igen, hur det har gått. Det är viktigt i det här arbetet, att det inte stannar i en punktinsats och sen så bockar man av: ”nu har vi jobbat med inkludering”… det funkar inte så. Det är de här grejerna vi gör i vardagen, de här smågrejerna. Vardagsgärningarna, microhandlingar… det är det som är grejen. Jag menar jag kan ju komma ut och säga ”det här är bra, så här ska ni tänka, det var jättebra att du sa så, det är klart vi ska tänka så här i laget”. Men om man släpper det och går därifrån: det händer ju ingenting av sig själv. Vi måste tänka på det varje dag, hela tiden.

Som grund för arbetet finns AIK-stilen, de gemensamma värdegrunderna i AIK. Med ett AIK-stilsavtal som samtliga ungdomsspelare och deras föräldrar skriver på inför varje säsong.

– Att ta fram ett dokument, det är inte så svårt. Jag tror att de flesta människor på jorden är överens om att vi ska jobba med respekt och vi ska jobba med att alla människor är lika mycket värda. Jag tror att de flesta människor är goda och tänker så. Men det är själva arbetet sen som är grejen. Att sätta ett papper eller ha en föreläsning om jämställdhet, det är inte så att du kan bocka av jämställdhet, utan det är ju arbetet du gör sen som är grejen.

– Så det här är verkligen inte något snyggt dokument i någon snygg pärm, på någon snygg hylla. Utan det här är verkligen ett arbete som vi bedriver i vardagen. Det här med värdegrund… de flesta företag och organisationer har en värdegrund. Men det är inte särskilt många som faktiskt använder den och tillämpar den i vardagen. Och det är det vi vill göra. Vi vill inte att den ska hamna i ett fint rum. Utan vi vill att det ska finnas i huvudet på alla våra spelare och ledare. Ute på planen också.

En heltidsanställd värdegrundsansvarig i en allsvensk klubb är ovanligt…

– Det är många klubbar som jobbar med värdegrundsbiten. Men jag tror att vi är ensamma om att ha en person som bara gör det här. Jag har träffat andra allsvenska klubbar som har varit väldigt imponerade över att vi faktiskt jobbar så hårt med det här arbetet, och gör det dagligen. Så jag vågar nog säga att vi ligger längst fram i Sverige i de här frågorna, utan tvekan.

Finns det något utbyte med andra klubbar kring det här?

– Absolut. Vi pratar med flera klubbar. Vi får väl se, man får ta allting i etapper. Men det är inte så att jag känner ”nu sitter vi på ett jättebra arbete och ett bra sätt att arbeta på, nu ska vi ha det för oss själva”. För mig är det här arbetet större än AIK. Det är en samhällsfråga. Så jag menar, om vi har ett bra sätt som funkar i föreningslivet, vilket det gör, då vill jag jättegärna dela med mig av det till de andra klubbarna också. Och skolor.

– För någonstans är det vi tillsammans i laget Sverige, om vi nu säger så… det är laget Sverige som är fokus. Och sitter vi på ett sätt som är bra och funkar när man arbetar med ungdomar, det är klart att man vill dela med sig av det. Självklart.

Vad kan ligga bakom att det inte satsar mer på de här frågorna i klubbarna… att inte alla har någon som jobbar på heltid med detta?

– Det är väl en ekonomisk fråga. Ofta är det så; ”Jo men det kostar pengar att jobba med det här”. Ja men det kommer kosta ännu mer pengar att inte göra det säger jag. Det är det här att folk separerar att jobba med människor och mänskliga frågor, från det faktiska utövandet av exempelvis en sport.

– Det är det vi måste få folk att förstå: Det är inget mellanrum, det sitter ihop. Det är inte så att när man går till jobbet, då är man en människa, och sen när man kommer hem så är man någon annan. Man är samma människa som går runt och gör de här olika sakerna. Det är samma sak här – mår vi dåligt för något hemma, då kommer vi prestera sämre på jobbet. Men mår vi bra hemma så kommer vi prestera bättre. Om vi kan skapa en helhet, att vi jobbar med att människor ska må bra, då får vi ut en bättre prestation. Så att jobba med människor är att bygga för framgång.

Är det huvudargumentet för att få klubbar att satsa på det… att det leder till en utväxling sportsligt?

– Absolut. Så är det definitivt. Jag tror att det är den största utmaningen, att få folk att förstå det, att jobba med människor, det leder till framgång. Sportsligt eller vad du nu vill kalla det. Det spelar ingen roll om det är här eller på ett företag, du kommer nå framgång om du jobbar med människor. Och det är ingenting jag kommit på utan det finns forskning som styrker det också.

Ni får fram många bra unga spelare nu, tror ni att det här har en del i det, att ni satsat på det här?

– Ja, det kanske inte är en jätteslump. Så kan det ju vara, absolut. Frågar du våra spelare, så vet de vad AIK-stilen är. Frågar du Alexander Isak om han vet vad AIK-stilen är… jag är övertygad om att han kan den, jag tror att han kan dra den rakt upp och ner.

Samtidigt, det här arbetet innefattar mjuka värden där det är svårt att mäta exakta resultat, att “det här leder bevisligen till det här”…

– Du säger någonting roligt där, just det här med mjuka värden. För jag pratar väldigt mycket om just det här orden, ”mjuka värden”. Hårda värden: att sätta in i tabell: ”Tre mål, tre assists, åtta matcher, två vinster”. Det går att mäta, det är enkelt att se, ”ja vi presterade inte så bra på bortaplan”. Det är människors känslor, människors upplevelser. Det blir inte lika mätbart. Du kan inte dra ut en enkät varje vecka, ”ja hur mår du i dag då?” Du kan inte se att den är helt tillförlitlig. För det beror också på hur människan är på den dagen, hur den fyller i enkäten.

– Om du till exempel har en spelare i laget som har problem med förstatouchen, så tränar ni jättemycket förstatouch. Och så helt plötsligt lossnar hela spelet. Då kan du säga att det var den här individuella träningen som gjorde det. Men du kan också säga att den här individuella träningen, det kanske var att du visade den här personen att ”jag bryr mig om dig, jag ser dig, jag ser att du behöver det här”. Att du bemötte den personen kring vad den behövde. Där har du ett mjukt värde. Att du jobbade individuellt med den här människan bevisar ju också att du har sett den, att du har mött den personen. Det är också ett mjukt värde. Så mjuka värden och hårda värden sitter ihop. Nej, du kan kanske inte stoppa in de mjuka värdena i en tabell på samma sätt. Men om du ser på hårda värden, att det går bra, och du ser på gruppen att den mår bra, då kan du sätta ihop det. Om alla kommer till träningen och känner att jag kan vara precis den jag är i det här omklädningsrummet, i det här laget. Jag känner att människor kommer respektera mig för den jag är. Då kommer du också prestera bättre på fotbollsplan. Det kommer att synas.

Det arbete som Max Bergander nu gör hakar i det arbete som Sofia B Karlsson tidigare gjort i AIK. Karlsson startade inkluderings- och jämställdhetsprojektet “Fotboll för alla” för snart fyra år sedan. Men i fjol tvingades hon lämna sitt arbete i klubben efter att ha fått motta mordhot.

Du ärvde jobbet lite grann från Sofia?

– Det var Sofia som var här från början. En fantastisk människa som jag känner väldigt väl privat också. Jag tycker att hon gjorde ett väldigt, väldigt bra jobb. Nu ska man väl säga att vi är inte samma person. Men vi har samma roll. Jag har absolut kuggat i där hon slutade. Definitivt. Jag är tacksam för det arbete hon lade ned och den kämpainsatsen hon gjorde, för det har banat väg för det jag kan göra i dag.

Vad tänker du om det som hände henne, och det jobb du gör nu… att det finns sådana krafter runt klubben?

– Jag skulle säga att det finns sådana krafter inte enbart runt den här klubben, utan att det finns sådana krafter i hela samhället. Att jobba med mänskliga frågor är inte helt uppskattat av alla. Jag tror i grund och botten att många inte har förstått vad det faktiskt går ut på. Utan det handlar ju om att man måste förklara det också.

– Och jag kan ärligt säga att jag har fått frågan, ”varför håller du på med det här, varför ska du jobba med det här liksom, de ska ju lära sig spela fotboll?” Jag har blivit stoppad på gatan och fått frågan, varför gör vi det här. Mitt svar är ”Jag bygger för framgång. Jag bygger för att våra dam och herrlag ska vinna SM-guld”. ”Hur menar du då?” ”Ja men om jag ser till, tillsammans med föreningen, att vi har trygga miljöer där människor mår bra, där alla känner sig respekterade och sedda… i en sådan miljö, då utvecklas vi. Och får vi spelare som utvecklas, då kan vi trycka upp ännu fler spelare i a-laget”. Alltså, genom att jobba med människor så gör jag mitt för att AIK:s damlag och herrlag ska vinna SM-guld. Det är mitt svar, på alla sådana frågor.

Och då köper de det?

– Ja, alltså de har ju väldigt svårt att säga att vi inte jobbar mot samma mål. De vill att AIK ska vinna SM-guld. Det vill jag också. De gör det på sitt sätt, jag gör det på mitt. De kan ifrågasätta och tycka, ”det är inte rätt”. Men de kan aldrig ifrågasätta mina intentioner. De kan aldrig säga att ”nej, du brinner inte för AIK”.

– Så att, de krafter som tycker att de här frågorna är otäcka eller jobbiga, de finns i hela samhället. Jag vill inte säga att de är unika på något sätt i AIK. Någonstans blir idrottslivet en minispegling av samhället i stort. Det är inte så att känslor och det som händer i idrottsföreningar är unikt, att ”det händer bara där”. Det händer i samhället i stort. Och jag förstod ju att den frågan skulle komma, men jag säger bara att jag jobbar med människor, det är det jag svarar på den typen av frågor. Sedan är det jättehemskt det som hände med Sofia, så är det ju, inget snack om saken.

Nu är du relativt ny på jobbet, men har du mottagit hot själv?

– Nej, jag har inte mottagit några hot. Jag har fått mycket frågor, vissa mer kritiska än andra. Men inga hot alls. Det är ingen som har ifrågasatt mig på det sättet.

AIK valde i fjol att hoppa av Pridetåget. En majoritet av medlemmarna i klubbens huvudstyrelse röstade emot att fortsätta delta i Pridetåget, och inte heller i år fanns AIK representerat. Detta efter att ha gått i tåget fem år i rad.

Nu sitter inte du i styrelsen… men är det någonting du kommer jobba för, att AIK ska gå med där?

– Jag jobbar ju med människors lika värde och att alla ska respekteras för den de är. Så det är klart att jag tycker att frågor om exempelvis sexuella läggningar är viktigt. Men det är ett förenings- och styrelsebeslut, ett medlemsbeslut. Den frågan blir svår för mig att svara på.

Men om du fick bestämma så är det självklart att ni skulle gå med?

– Ja, om du frågar mig, så är det så ja. Det är väl så här: Vi lever i ett samhälle där – faktiskt – alla inte tycker att det är okej att alla blir kära i vem de vill. Självklart tycker jag att man ska figurera i forum där man jobbar med att alla ska ha rätten att vara den de är.

– Jag har fått frågan, ”ska vi gå i ett tåg för heterosexuella också?”. För det är ju tyvärr den frågan man får. Då svarar jag att ”ja, den dagen heterosexuella får ta emot samma skit som homosexuella, inte blir respekterade för sin sexuella läggning. Då kommer jag vilja gå i det tåget också, absolut. Sign me up!” Typ så. Det är jätteviktigt för mig att man står upp för människors lika värde. Men det är min subjektiva åsikt. Och jag tror att det finns folk som delar den och att det finns folk som inte delar den.

Skulle en roll som din behövas på läktarna också?

– Med risk för att låta diplomatisk nu så är det ju ett arbete som behöver göras i hela samhället. Nu svarar jag väldigt diplomatiskt. Men vi behöver inte hymla med, det som hände i matchen mellan Hammarby och Djurgården nyligen, det som hände i Borås… det är klart att det är ett problem. Det finns det ingen som kan säga att det inte är. Sedan finns det många olika åsikter om hur man ska komma tillrätta med det. Jag tror att man måste enas om en väg. Men det är en komplex fråga.

– Men jag jobbar inte mot fansen, så att det blir jättesvårt för mig att svara på. För vad fansen gör och inte gör, det är inte mina frågor. Jag jobbar tillsammans med vår förening, våra spelare och ledare, hur vi ska se till att människor ska må bra. Det är mer där jag lägger mitt fokus, inte mot supportrarna.

Jag tänker att det ändå touchar ditt arbete ändå, på det sättet att det är åsikter som går på tvärsen mot det du arbetar med?

– Alltså, i AIK-stilen så står det ju tydligt att vi arbetar för alla människors lika värde och hur vi ska bete oss och varför. Så det är klart att då blir svaret blir självklart, var jag ställer mig i den frågan. Men alla mänskliga frågor och diskussioner om människors lika värde, oavsett etnicitet, sexuell läggning etcetera… det är inte självklara frågor i vårt samhälle. Det är bara att titta, vi har ett riksdagsparti, utan att nämna namn, som står för helt andra saker. Människor i Sverige tycker inte likadant. Jag skulle önska att alla människor i Sverige såg alla människors lika värde som en självklarhet, men det är inte så.

– Det är en jätteutmaning. Men vi måste göra som vi gör i AIK, ta diskussionen. Möta argumenten. Det kommer inte att gå över på en natt, av sig själv. Men att ställa sig och skrika, tycka att allt är piss och skit, och ”hur kan människor tycka och göra så”… jag förstår att man gör det. Men vill vi råda bot på det, så är det utbildning, kommunikation, samtal som är en stor del av lösningen. Jag vet inte hur många människor jag träffar som haft, i mitt och AIK:s tycke, skev inställning till just det här, människors lika värde. Efter att man suttit och pratat, säger de ”jag har inte tänkt på det här på det sättet”.

Han pausar en stund, innan han fortsätter:

– Man måste ge människor en ny chans att tänka om. Jag tror inte det finns någon människa som inte utvecklas under sin livstid. Vi måste ha en förståelse för att människor kan hamna snett också. Då kan vi också hjälpa dem tillbaka.

– Vi ser artiklar i tidningar med exempelvis avhoppade nazister, folk som säger ”jag har tänkt fel”. Det är ju en jättevinst, att en människa kan erkänna, ”jag har tänkt fel”. Vi måste ge varandra chansen att utvecklas, det kan vi bara göra ihop.

Det finns fortfarande väldigt få elitspelare som kommit ut som homosexuella… hur ser du på det, kan man göra något redan på ungdomsnivå för att skapa förutsättningar för det?

– Om vi lyckas skapa den här, som vi jobbar med i AIK, den här trygga miljön där alla känner sig respekterade för den de är… inte vem de blir kär i eller vilken färg de har på en pin, eller på håret, eller vilket språk de pratar hemma… eller om man tror på Gud eller inte tror på Gud… om du jobbar aktivt med de här frågorna, och pratar om det. Då skapar vi miljöer som är trygga, där människor känner sig trygga. Så genom att göra det här så tror jag att vi kommer komma jättelångt. Jag är helt övertygad. Det är inte hela lösningen men en del av den.

– Jag hade ett samtal bara för någon vecka sedan med våra U19-spelare, om just det här med att komma ut som homosexuell, bisexuell eller transsexuell. Och den diskussionen… om hade jag kunnat spela in den. Alltså, den öppenheten! Men vi måste prata om det. Vi kan inte låtsas som att det inte finns. Vi kan inte låtsas som att alla är likadana. Utan det är större än så, men vi måste prata om det. Och jag tror att bästa sättet att komma åt de här stereotyperna och normerna, machokulturen i det här fallet, det är att vi pratar om vad det faktiskt är och vad det leder till.

Vad är det vi förlorar på med den kulturen?

– Det bromsar ju utvecklingen för så många människor. För samhället. Dels för den som följer den, som måste leva efter att vara på ett speciellt sätt. Att leva upp till någon slags färdig hopklistrad roll för hur man ska vara som exempelvis man eller kvinna. Att man ska vara på ett speciellt sätt för att hamna i rätt kategori, om vi nu säger så. Det skadar både personen själv men också människorna i dennes närhet. Så genom att ha en kultur, eller överhuvudtaget i samhället ha ramar och normer för hur vi ska bete oss och hur vi ska vara, vad som förväntas av oss, då finns det inte utrymme för mänsklig utveckling, enligt mig. Detta är inte ett kill-eller tjejproblem, det är ett samhällsproblem. Att vi har normer som säger att man ska vara på ett speciellt sätt, att ”så här förväntas du vara”. Det är mycket större än bara idrotten, det är hela samhället.

– Att jobba med frågor om att alla ska tillåtas vara den de vill vara och bli respekterade för den de är och vill vara, då når vi ju framåt. Om alla människor känner sig sedda och respekterade så kommer vi nå framåt, vi kommer kunna prata med varandra på ett helt annat sätt. Så machokulturen, och stereotyper och normer är…något som begränsar oss. Något vi aktivt måste jobba för att få bort. Tänk dig själv om alla fick vara den de är och respekterades för den de är. Att alla kände sig trygga, fatta hur bra det hade varit. Då skulle samhället vi lever i vara ännu bättre. Det om något är väl värt att jobba för?

FOTNOT: Intervjun med Max Bergander gjordes innan en uppmärksammad händelse den gångna helgen, under en ungdomsturnering i Åkersberga. En tränare för ett av Hammarbys pojklag ska ha attackerat en domare, varpå ett stort bråk uppstod. Något som bland annat fick Bajenikonen Kennedy Bakircioglu att gå ut och markera mot våld i ett öppet brev i Dagens Nyheter.

Den här artikeln handlar om:

Dela artikel: