LÅNGLÄSNING: Dagens allsvenska stjärnor imponerar inte – ”Absolut för bortskämda”

FOTBOLLDIREKT – ALLSVENSKANS HISTORIA – DEL 3:

Av tre generationer Forsberg är landslagsstjärnan Emil Forsberg den allra största framgångssagan. Men ännu har han en bit upp till farsans kultstatus i Gif Sundsvall. I en lång intervju med FD berättar Leif “Lill-Foppa” Forsberg om känslorna att gå upp med Giffarna tre gånger, den misslyckade tiden i Blåvitt, hans pensionerade tröjnummer, Guldbollen och Emils kommande klubbval.

Namn: Leif ”Lill-Foppa” Forsberg
Ålder: 54 (född 1963)
Bor: Sundsvall
Position: Anfallare
Klubbar som spelare: GIF Sundsvall (1980-1987), IFK Göteborg (1988-1989), GIF Sundsvall (1990-2001)
Klubbar som tränare: GIF Sundsvall tipselit (2002-2004), Alnö IF
Meriter som spelare: Allsvenskt spel med GIF Sundsvall (över 400 matcher och 143 mål) och IFK Göteborg. 7 OS-landskamper. Debuterade som 17-åring 1980 och avslutade karriären vid 38 års ålder 2001.
Gör idag: Jobbar som brandman på Räddningstjänsten i Sundsvall. ”Går i pension om tre år, ska blir jäkligt skönt”.

LÄS MER: DEL 1 MED MFF-LEGENDAREN HÅKAN LINDMAN

LÄS MER: DEL 2 MED BLÅVITT OCH DIF-IKONEN STEFAN REHN

– Vi spelade i alla fall kvartsfinal i Europacupen mot Steaua Bukarest. Det är väl det enda jag klått Emil på, säger han till FotbollDirekt.se och skrattar. 

Emil “Mini-Foppa” Forsbergs fotbollstalang finns onekligen i blodet.

Farfar Lennart “Foppa” Forsberg var en fruktad vänsterinner som spelade i Gif Sundsvall och Djurgården under 40- och 50-talet och ingen annan spelare har gjort fler matcher för Giffarna än pappa Leif “Lill-Foppa” Forsberg.

Emils braksuccéer i Malmö FF, landslaget och RB Leipzig till trots, så har han fortfarande en bra bit upp till farsans ikonstatus i Giffarna. Det blev till slut över 400 matcher och 143 mål för stadens lag innan karriären avslutades 2001. Än i dag hänger Leif Forsbergs tröja nummer 10 pensionerad på Idrottsparken.

– Ja, den hänger kvar där ännu även fast några kanske vill ta ned den (skratt). Det är klart att det är kul och känns lite overkligt. Men det är väl ett tecken på att man gjort något bra för den här klubben, säger han till FotbollDirekt.se.

Forsberg var en fruktad toppstriker som med sin snabbhet och känsla för målet oroade försvarare både i landets högsta och näst högsta division.

– Jag var rätt snabb och gjorde en del mål. Men tittar man på statistiken så gjorde jag faktiskt mer assist än mål. Nej, jag var ingen diva utan mer en lagspelare.

17 år gammal – precis som sin pappa Lennart och sin son Emil – debuterade han i Giffarnas a-lag. Att satsa på fotbollen var det aldrig någon tvekan om med tanke på att sporten låg nära hjärtat hos familjen Forsberg.

– För mig fanns det inget annat. Jag åkte slalom på vintrarna, men annars var det fotboll hela ungdomen. Jättemycket spontanfotboll.

Giffarna spelade i motsvarande superettan året då Leif debuterade borta mot Gefle 1980. I 17-18 årsålder gick han in och ut i startelvan, men 1981 åkte laget ur division 2 Norra (dåvarande superettan) och var under flera års tid stadens andralag bakom IFK Sundsvall. Efter ett par säsonger i division 3 lyckades Giffarna ta sig upp igen och tillsammans med en stomme från Giffarnas juniorlag gick klubben rakt igenom division 2 och upp i allsvenskan genom seriesegern 1986.

– Det var riktigt skoj med tanke på att vi var ett gäng som hållit ihop ända sedan juniortiden. Vi värvade såklart in några utifrån, men stommen bestod av lokala spelare och hade Anders Grönhagen (tidigare spelare i klubben) som tränare.

I det allsvenska Sundsvallslaget fanns en viss Tomas Brolin. Mittfältaren hade flyttat från Hudiksvall upp till Sundsvall för att gå fotbollsgymnasiet. Precis som för “Lill-Foppa” fick han chansen i a-laget vid 17 års ålder i en match mot Elfsborg, och blev klubben trogen i tre säsonger innan flyttlasset gick till IFK Norrköping.

– Det är klart att man såg att det fanns talang. Men att förutse att han skulle bli en av Sveriges bästa spelare genom tiderna, det var svårare. Han var hyfsad redan då men att han skulle bli en världsspelare var svårt att föreställa sig. Året efteråt gick jag till IFK Göteborg och det var väl då Brolin slog igenom på riktigt och var riktigt bra i Giffarna.

Blåvitt, ja. 1987 vann man UEFA-cupen för andra gången efter att ha slagit ut Inter i kvarten, Swarowski Tirol i semin och vunnit mot Dundee United i finalen. Dessutom blev IFK svenska mästare samma år och i laget fanns spelare som Thomas Wernerson, Roland Nilsson, Michael Andersson, Glenn Hysén och Stefan Pettersson för att nämna några namn.

Lill-Foppa hade varit en vital del av det Giffarna som tagit sig från dagens division 1 till allsvenskan igen. 1987 gjorde han sju mål på 22 matcher, gjorde landslagsdebut och fångade därför storklubbens ögon. Förväntningarna var höga, men de två säsongerna i Göteborg blev inte som han hade hoppats på.

– De vann allt året innan jag kom och började vinna igen med Roger Gustafsson när jag lämnade. Det var riktigt segt och inte vad man hade hoppats på. Vi hade ett bra lag men fick inte till det, tränarna (Kjell Pettersson, Glenn Holm) hade inte riktig koll på mig som spelare. Det var Gunder Bengtsson som värvade mig och jag gjorde en del mål. Men sedan tappade jag formen. De ville att jag skulle spela på ett annat sätt än jag gjorde i Sundsvall och vi klickade inte riktigt. Jag försökte anpassa mig men var inte tillräckligt bra heller. Andra året fick jag problem med menisken i ett knä.

Klubben var bäst i Sverige när han kom dit och med nya spelare som Thomas Ravelli, Kenneth Andersson och Pontus Kåmark var resultaten inte tillräckliga för en klubb av den digniteten. Men Forsberg krigade på och fick i alla fall vara med om att gå långt i Europacupen.

– Vi hade ett bra lag med 8-9 landslagsmän men lyckades aldrig få till det. Det var lite synd. Men vi spelade i alla fall kvartsfinal i Europacupen mot Steaua Bukarest. Det är väl det enda jag klått Emil på (skratt). Att gå långt i det som är dagens Champions League.

Men Lill-Foppa hade fått nog. Paret Leif och Anna hade fått sitt första barn Lisa och han hade möjlighet att gå tillbaka till sitt civila jobb i Sundsvall.

– Jag hade kvar jobbet och vi valde att flytta hem. Det var väl ett tryggt val på något sätt. Om det hade sett ut som i dag där alla är professionella spelare så hade man kanske tänkt annorlunda.

Inte ens i de regerande svenska mästarna var spelarna professionella på den tiden, och i Gif Sundsvall fick Forsberg aldrig vara med om att vara heltidsproffs innan han slutade med fotbollen 2001.

– Året efter var första gången Giffarna heltidsanställde spelarna. Men under min tid räckte aldrig pengarna till för det. Men det gick bra och fungerade med mitt jobb på Räddningstjänsten. Jag kunde jobba fulltid och träna två gånger om dagen ibland ändå. Så länge det var kul var det inga problem alls.

Sundsvall var tidiga med den fullstora inomhushallen Nordichallen (invigning 1992) men under hela Forsbergs fotbollsuppväxt var det gymnastikhallar och uppvärmt grus som gällde på vintrarna. Att inte få ens i närheten av en heltidslön på kontot för det, var inget man på den tiden gnällde över, menar Forsberg.

– Vi hade ju spillvärmeplanen som gjorde att vi kunde träna på uppvärmt grus hela vintrarna. Det var kanon för oss och vi hade det faktiskt bättre än Stockholmslagen på den punkten. Sedan var Sundsvall tidiga med att få konstgräs. Jag minns att vi spelade några matcher på Västhagen när Idrottsparken skulle läggas om. Jag tror det var 1991. Det var en sådan där nålfiltsmatta, var stenhård och gjorde skitont när man tacklade. Men den var grön!

Är spelarna i dag bortskämda?

– De är absolut bortskämda. I dag så gnäller spelarna när det är kallt ute. Många är tyvärr väldigt curlade. De får kläder, skor, frukost… allt är upplagt för dem på ett helt annat sätt. Sedan förstår jag också att fotbollsklubbar i dag är mer som företag och att det är spelarnas jobb. Om det är till det bättre eller till det sämre. Ibland är det bra att ta eget ansvar också.

Under sina drygt 20 år i Giffarnas tjänst som spelare fick Forsberg vara med om att gå upp till allsvenskan vid tre tillfällen.

– Giffarna var inget stabilt lag på den tiden utan vi åkte upp och ned med jämna mellanrum. Nu är det lite bättre i dag men problemet har alltid varit att få ekonomin att gå ihop och kunna ersätta bra spelare som försvinner.

Vilka är de bästa minnena från din karriär? 

– Ett är definitivt 1987. Att få gå upp i allsvenskan med många av spelarna jag lirade ihop med i pojk- och juniorlaget. Att få lira allsvenskan för första gången och att få göra det med ett sådant gäng var ju en barndomsdröm. Seriesegrarna sticker ju ut, så är det.

– Sedan gjorde jag ju sju OS-landskamper också. Visst, det var inte samma som a-landslaget, men att få dra på sig Sverigetröjan var givetvis stort. Jag spelade alla kvalmatcher till OS 88 i Seoul utom första och sista. När det väl kom till kritan fick jag inte följa med till Sydkorea. Klart att det var surt, men med spelare som Brolin och Dahlin som konkurrenter så fick man köpa det.

På frågan om vilken upplaga av Gif Sundsvall som var den bästa han spelat i:

– Vi var nog allra bäst mitt sista år 2001 (slutade elva) när vi hade spelare som Andreas Yngvesson, Fredrik Sundfors, Lunkan (Fredrik Lundqvist), Cain Dotson, Hasse Bergh och Joel Cedergren.

– Även 1990 hade vi ett riktigt bra lag i division 2 (motsvarande superettan). Gunnar Samuelsson, Dick Lidman och Jonas Lundgren i målet. Vi vann serien och jag minns att vi kunde vinna matcher med 10-0, 8-0. Det var i näst högsta divisionen så vi måste ju ha varit rätt bra.

Hur var publikintresset i Sundsvall på 80-90-talet? 

– Som i dag. Går det bra så kommer folket. Vi hade ändå hyfsat mycket publik. Innan de byggde om IP så kunde vi ha 8 000-10 000 på matcherna i bland. Men det var samma som det är nu, det måste gå bra annars kommer inte folk. Jag tycker att det är lite tragiskt. Som i fjol när svenska mästarna (MFF) kommer på besök och det inte ens är 4000 där. Det är lite synd att intresset är så ljummet.

Vad ska man göra för att förändra det? 

– Det går inte. I mina ögon så beror det på att det saknas genuint fotbollsintresse i stan. Det är samma i hockeyn, när det går bra så kommer publiken. Sedan kan jag förstå att det inte är så kul att titta på fotboll i oktober när det är tre grader ute.

Hur ser du på Östersunds framgångar. Det är väl lika kallt, om inte ännu kallare, där och ändå kommer publiken? 

– De är inne i en framgångssaga just nu och det är ju helt nytt för dem med allsvenskan. Vi har ju historia i Sundsvall och har varit uppe i allsvenskan många gånger genom åren. I Östersund är det lite nyhetens behag. Man får nog utvärdera det efter att par år när de måste fylla på med nya spelare. Sedan missunnar jag dem absolut inte, tvärt om! Det är bättre att det spelas fotboll i Östersund än ännu ett lag i södra Sverige. Derbyna är ju en extra krydda dessutom.

Bästa spelarna du lirade med? 

– Svår fråga. I Giffarna vill jag nog säga Gunnar Samuelsson. Brolin blev ju otroligt bra, men var en liten tuss när vi lirade ihop. I Göteborg var Micke Andersson och Stefan Pettersson på en otroligt hög nivå.

Sista åren spelade Leif Forsberg utan korsband i ena knät och med trasiga ledband i fötterna. Men det var aldrig något som fick honom att vika ned sig och karriären avslutades vid 38 års ålder.

– Det var egentligen mina tio sista år som spelare. Det var glapp i knät, men det gick ju. Att det gjorde lite ont fick man ta. Jag hämmades inte heller av det och hade det gjort alldeles för ont så hade jag ju slutat tidigare. Hemligheten var att träna upp musklerna runt knät. Jag hade ingen aning om att det var så trasigt förrän läkarna sa det. Knät är ständigt inflammerat. I dag får man halta lite ibland men man gör ju sina egna val. Det är inte så att jag är helt förstörd, jag kan ju lira tennis och badminton till exempel. Men ibland kan man vakna på natten och då hänger inte underbenet med riktigt. Det är väl åldern som tar ut sin rätt…

Kan du sakna fotbollen?

– Nej, inte på det sättet. Jag spelade ju så jäkla länge och så länge jag tyckte det var kul. Sedan kanske alla inte tyckte att det var kul att jag spelade så länge (skratt). Fotboll har alltid handlat om glädje för mig. Glädje för att träna och spela match, och den hade jag fram tills jag var 38 år gammal. Jag är nöjd med min karriär.

Åtta år efter att Lill-Foppa lagt skorna på hyllan debuterar sonen Emil för Giffarna i superettan 2009 och i dag är “Mini-Foppa” landslagets kanske största stjärna och kopplas samman med en flytt till storklubbar som Milan och Arsenal. Men någon spikrak resa var verkligen inte för Forsberg den yngre. Det dröjde sent in på junioråren innan Emil tog en ordinarie tröja i Giffarnas juniorlag och samarbetsklubb i divison 3.

– Han var ju otroligt liten fram till 15-16 års ålder. Då fick han muskler. Han var bra med bollen men väldigt liten rent muskelärt. Sedan hände något.

Emil Forsberg var även en innebandytalang och ett tag fanns tankar på att satsa på den sporten i stället.

– Där var det inte samma fokus på styrka och storlek. Emil var kvick och hade bollkänsla. Han tyckte det var kul med båda sporterna, men länge gick det ju bättre i innebandyn.

Mini-Foppa kom inte med på elitpojklägret i Halmstad, men lyckades trots det slå igenom i Giffarna, bli värvad till Malmö FF där han vann två SM-guld innan sagan fortsatte i RB Leipzig.

– Även i Giffarna hade han svårt att ta plats. De tyckte han var för liten i nån DM-match och det är klart att han blev ledsen och inte tyckte det var så kul. En säsong med juniorlaget åkte de land och rike runt utan att vinna en match och han kunde sitta på bänken. Men han hade alltid glädje för fotbollen och kämpade på, han bet ihop.

Hur stöttade du och familjen honom under den perioden?

– Det är bara att vara positiv. Nu får du visa att de har fel, ungefär. Jag sa åt honom att bita ihop och det gjorde han. Resultaten kom och tittar man nu har det gått ganska bra får man säga.

Leif Forsberg, som var tipselittränare i Giffarna i ett par säsonger efter karriären, tycker att dagens ungdomsspelare måste ha mer tålamod.

– Det gäller att vara bra i rätt tillfälle också. Att ta chansen när man får den. I grund och botten är det inte svårare än att du kommer få chansen om du är tillräckligt bra. Men spelare i dag har inte samma tålamod. Så fort de hamnar på sidan i unga år så är det tränarens fel och man kanske byter klubb. Då gäller det att vara stark mentalt och visa att tränaren har fel i stället för att skylla ifrån sig. Vissa utvecklas senare, så är det bara, och alla måste inte slå igenom som 16-17-åringar utan det går bra att göra det när man är 20 år gammal också.

Efter 2017 års säsong skulle Guldbollen delas ut och storfavorit var Emil Forsberg. I sin första Bundesligasäsong slog han assistrekord i ligan, och stod dessutom för flest framspelningar i alla stora europeiska ligor, när nykomlingen RB Leipzig slutade tvåa i ligan bakom Bayern München och tog sig till Champions League för första gången i klubbens historia. Dessutom hade han varit tongivande i landslagets VM-kval som slutade med playoffseger mot Italien. Priset gick som bekant till Andreas Granqvist i Krasnodar i stället.

– Jag är helt klart part i målet, men jag tycker att Emil skulle ha haft den. Ser man på hela säsongen så var han bäst. Jag vill absolut inte missunna “Granen” men Emil vann poängligan i en av världens absolut bästa ligor, gjorde flertalet mål för landslaget och fick pris som matchens bästa spelare hemma mot Italien. Men jag sa det igen: “Nu får du visa att du ska ha den nästa gång i stället”. Nu är det där historia och jag tror inte att han funderar så mycket över det nu. Det är som med Jerringpriset på Idrottsgalan. Det blir en del skriverier ett tag men folk går glömmer snabbt och går vidare. Där är ett pris man får och inget man tänker på under året.

Hur mycket lägger du dig i hans karriär? 

– Vi brukar prata lite innan och efter matcherna. Ja, vi pratar nog flera gånger i veckan men det är inte så att jag kommer med några större analyser. Man får inte säga för mycket för då tycker han bara att jag är jobbig (skratt).

När Leif Forsberg först fick höra om RB Leipzig intresse för Emil så var han tveksam.

– Det är klart att man funderade lite på vad det var för klubb. Men de visade verkligen att de trodde på honom. Både genom att betala stora pengar och förklara för honom vilken roll han skulle ha i klubbens strävan att bli ett topplag i Bundesliga. Han kunde ju gått till Salzburg också men kände att Tyskland var ett bättre fönster. Leipzig ville satsa och Ralf Rangnick (manager) var oerhört tydlig i vilken roll han såg för Emil. Det är såklart skönt att höra när man kommer till en ny klubb.

Emil Forsberg har det senaste året ryktats till klubbar som Milan, Manchester United och Arsenal. För pappas skull hade det dock inte varit fel om Liverpool hörde av sig med ett bra bud.

– Jag läste det där om Arsenal och det snacket är ju lite jobbigt eftersom jag håller på Liverpool (skratt). Jag lyckades få Emil att börja hålla på Liverpool också så vi följer dem. Skulle det bli Arsenal får man gilla det också, men Liverpool vore såklart roligt.

– Sedan ryktas det mycket hela tiden. Emil behöver inte ha bråttom. Han spelar i en toppklubb i en av världens bästa ligor, är en viktig spelare där och så kommer det ett VM i sommar. Naturligtvis kan det bli en flytt någon gång i framtiden men jag tycker inte han behöver stressa med tanke på den position han har i Leipzig lag.

Hur stolta är familjen Forsberg?

– Klart man är stolt som en tupp. Det är hela familjen och släkten. Det är lite overkligt att den där lilla tussen som var rädd för allting kommit så långt i dag. Vi är jättestolta och följer honom överallt. Ja, det blir ju lite som en saga i och med att han började i den tyska andradivisonen också.

Leif Forsberg har full koll på Giffarna i dag och följer matcherna på plats. Att klubben behåller sin allsvenska status ser han som oerhört viktigt.

– Det är jätteviktigt att stadens största affischnamn Gif Sundsvall är kvar i allsvenskan. Vi har en bra ungdomsverksamhet där många vill flytta hit för att spela. Kan Östersund lyckas så kan vi. De har genererat mer pengar, men vi i Sundsvall måste lösa det med egna produkter om vi ska fungera över tid. Speciellt med tanke på den ekonomiska situationen där vi har svårt att locka hit de bästa spelarna. I dag finns många duktiga ungdomsspelare i klubben och det gäller att ge dem chansen, vilket jag tycker Giffarna gjort bra de sista åren. Det gäller att få fram något guldkorn då och då som man sälja och tjäna pengar på.

Med Forsbergs förre lagkamrat Joel Cedergren som tränare har Giffarna gått mot att bli ett mer spelförande lag med spanska influenser.

– Joel ville nog spela den fotbollen som aktiv, men han själv var bäst på att bryta och brunka. Förra säsongen var det lite för ojämna insatser och jag kan tycka att de borde spela lite rakare för att ta sig till hetare målchanser. De har en del att utveckla men jag tror och hoppas att de kan bli jämnare än i fjol och undvika den absoluta bottenstriden.

Med tanke på din ikonstatus så måste du ha en egen loge på hemmamatcherna?

– Haha nej, någon loge har jag inte. Jag har inte ens en egen plats.

Borde du inte ha det?

– Det tycker jag inte. Det finns alltid platser över ändå (skratt).

Åker du till Ryssland i sommar?

– Jag kommer se Sverige-Tyskland i Sotji. Det var den enda jag hade råd med (skratt). De andra matcherna är ju i riktiga små öststäder med tre-fyra hotell. Sedan är det så jäkla långt mellan matcherna, jag tror det är 300 mil mellan andra och tredje matchen och flygbolagen har höjt priserna med 1000 procent. Vi får helt enkelt se resten på tv. Det är inte så tokigt det heller.