LÅNGLÄSNING – Malmödoldisen: ”MFF är så långt ifrån allt jag tidigare varit med om”

MALMÖ. Han är förmodligen svenska mästarna Malmö FF:s mest anonyme spelare. Så FotbollDirekts Mårthen Bergman åkte till Malmö för att ta reda på lite mer om mannen som stod mellan stolparna när MFF bärgade guldet i Falkenberg förra säsongen. Fredrik Andersson berättar om hur målvaktskarriären började vid 18 års ålder, hur hans okända agent jobbade in honom hos Malmö, de konstiga tankarna under bänkdebuten mot Salzburg och varför han hoppades att Johan Wiland skulle skjuta lite för långa insparkar under uppvärmningen mot Paris Saint-Germain.

2010 spelade Fredrik Andersson, då 21 år gammal, i Skene IF i division 3. 2011 och 2012 stod han totalt fyra matcher i division 1 södra för Öis. Och nånstans där tar vårt samtal i Swedbank Stadions katakomber sin början.
– Jag jobbade nästan 100 procent som plåtslagare och så var det U21-matcher, så fick man möta Göteborgslagen, division 2, division 3, en tisdagskväll klockan kvart i nio på Ruddalen. Det var ganska långa dagar och mycket slit. Men det har betalat av sig och det har gått bra att bita ihop och jobba hårt.

Levde proffsdrömmen när du var 22-23?
– Det är klart att det gjorde lite så. Jag visste någonstans att jag hade potential eftersom att jag började stå i mål ganska sent, samma år som jag skulle fylla 18.

Hur var du ute?
– Innermittfältare. Sen ville min gamla tränare i Skene IF, som jag hade som juniorlagstränare, att jag skulle stå i mål. Han körde lite taktik där och flyttade mig från innermittfält till högermittfält till högerback och sen blev det in i kassen. Allt under en försäsong.

Hade du hoppat in i målet på någon träning och gjort det bra eller varför fick han den idén?
– När jag var 14 så stod jag i mål ett halvår. Men det var sådär, vi vann 5-0, förlorade 5-0 och så vidare. Men tränaren har en son som jag var bra kompis med och han hade sett det här halvåret när jag spelade, så då tjatade han på mig. Då sa jag att jag kunde ställa mig i mål om han såg till så att jag fick träna med A-laget två gånger i veckan, annars ger det inte mig någonting. Och då sa han bara att han självklart fixar det. Sen gick det väldigt fort och det blev debut i tvåan som Skene spelade i då. Så jag hade väl någon form av talang för det antar jag.
– Farsan tyckte jag var lite lat och tog genvägar, för springa har väl aldrig varit min grej. Men det blev direkt en helhjärtad satsning. Och 2010 hade Blåvitt varit och kollat lite så… ja…

Vilken typ av spelare var du ute?
– Playmaker. Jag gillade som sagt inte att springa så mycket så jag ville gärna ha någon bredvid som gnuggade och så hade jag en ganska bra fot och vi hade en snabb forward så det var bara att slå den i djupet så var han igenom.

Blir du någonsin sugen på att lira istället för att stå i mål?
– Nej, jag hade nog blivit för trött. Kanske mer att man saknar den känslan när man fick göra ett mål, det är ändå något speciellt. Kanske går det att jämföra med att rädda en straff.

I Örgryte lirade åtta seriematcher på tre år i Öis. Först fyra i division 1 och sen fyra i superettan. Men sen tog det fart lite?
– Ja, det var en ganska tuff konkurrenssituation i Öis. Peter Abrahamsson var på väg att lämna där i samband med konkursen och Öis satte väl i princip hela hoppet till att Portsmouth, där han var och tränade, skulle rädda konkurssituation men de la väl ett bud på 250 000 eller nåt sånt. Sen valde han att stanna och kände jag att ”nu vet jag, jag är inställd på bänken men jag kommer lära mig en hel del”. Jag jobbade metodiskt hela tiden, lärde mig en hel del och vi blev dessutom fantastiskt goa vänner och umgås än i dag ganska ofta.
– Men jag kände att jag var där och kunde hota honom lite. Sen superettan-året 2013 lyckades jag ändå peta honom några matcher och fick spela Göteborgs-derbyt mot Gais bland annat. Sen förlorade vi mot J-Södra med 3-1 och… ja, det har du säkert sätt när Darryl Smile smäller in den från 70 meter ungefär. Sen blev det landslagsuppehåll och Peter kom tillbaka efter det. Vi åkte ur superettan men vi höll 12 nollor tror jag, men gjorde inga mål framåt. Peter kom etta eller tvåa i målvaktsligan.

Då är du 25 bast och har fyra matcher på en hel säsong i superettan. Hur kände du då kring ”hur långt kan det här bära?”
– Mitt kontrakt gick ut efter 2013 och redan då hade Gefle hört av sig lite och Husqvarna som var nykomling i superettan. Så jag satte lite press på Öis och sa att ”Jag ska jobba 50 procent till den här ersättningen och dessutom ska jag ha 50 procent av er. Då stannar jag, då har vi ett nytt tvåårskontrakt”. Så de gick med på det och fixade jobbet hos en sponsor. Så just då kändes det som ett drömliv, bara jobba 50 procent och sen kunna lägga mer kraft på fotbollen.

Du kämpade på i Örgryte och sen så ja, vad hände egentligen?
– 2015 så hade Gefle börjat intressera sig tidigt. De la tre bud men Öis tyckte att det var för dåligt. Så då var jag väl lite sådär halvbitter och sa väl lite om att ”här säger ni att ekonomin är dålig och ändå tackar ni nej till bud?”. Det kändes som att det las på mina axlar att vi skulle vara med och slåss om en kvalplats då Trelleborg redan hade sprungit iväg i toppen. Sen kom Malmö in i bilden och då sa jag att ”sumpar ni det här nu så vet jag inte vad ni gör?” men då sa min chef på jobbet, som var storsponsor, sa ”Fredrik, det här löser vi, men vi måste ju få ut lite mer pengar ändå…” för de hade ju satt en prislapp till Gefle.
– Man måste ha lite tur på vägen också. Zlatan (Azinovic) gick sönder, ryktet hade börjat gå, artiklar ute om att Gefle var intresserade och min agent skickade väl till Danne (Daniel Andersson) att ”kolla här”. Jonnie (Fedel) gillade väl det han kunde se på de klippen han fick tag i, och på den vägen är den.

Vem är din agent?
– Karl-Johan Franzén.

Ingen storfräsare direkt?
– Nej, det är en polare också, han är född 91 bara så han har väl börjat i agentvärlden för två-tre år sedan. Men han är perfekt, jobbar 24 timmar om dygnet och finns alltid där.

Kredd till honom ändå.
– Det ska han verkligen ha.

Vad har polarna sagt om det här?
– Det är klart att just den dagen när jag skrev på för MFF så… när de stack till Salzburg så åkte jag tillbaka till Göteborg några dagar och då la jag mig i sängen i en och en halv timme och svara på alla sms. Jag ville visa uppskattning för det var så många som hörde av sig, det var helt galet. Jag ringde mina tre-fyra allra närmsta vänner och det lät väl typ:
”– Det blev inte Gefle…
– Ah, vad synd.
– Det blev något annat.
– Jaha vadå?
– Det blev Malmö.
– Driver du eller?
– Jag ska åka ner och skriva kontraktet imorgon.”

Vad sa familjen?
– Farsan, som inte är så blödig, var i väg med husbilen med mina gudföräldrar när jag ringde och det blev gråtkalas. Det var speciellt att berätta för dem, jag känner verkligen hur glada de blir för min skull.

Var du själv ”skrika rakt ut”-glad när du fattade att det var klart?
– Jag kommer ihåg att jag var hemma hos min agent då och väntade på kontraktet och sånt där. Det gick ganska långsamt den tiden… vi ringde Öis hela tiden ,”Hur går det? Är det färdigt eller?” men det var hela tiden ”Inte riktigt än” och jag kände bara ”Lös det här för helvete!”. Men sen så… jag var ju lite skakig när jag fattade att det var klart.

När MFF dök upp: vad tänkte du?
– Jag trodde inte att det var sant. Första tanken var nog ”Klarar jag detta? Jamen det är klart jag gör?”. Jag skulle in och mäta mig med de bästa i Sverige helt plötsligt men det gick rätt bra direkt på första träningen och sånt där. Min första match var Salzburg hemma i kvalet och tanken var inte att jag skulle vara med redan då men så gjorde jag två-tre bra träningar och så kom Åge (Hareide) och sa ”Fredrik, du är med på onsdag, det blir ingen U21-match för dig”. Vi hade tränat lite straffar den träningen och jag tror jag tog ett par.

Hur var det då?
– Det var ganska surrealistiskt att första matchen var Salzburg och första gången jag fick springa in på stadion så fullständigt kokar det 50 minuter innan när vi målvakter gick in på plan. Då blev jag lite nervös över att det inte var något nät framför publiken och jag tänkte vad som händer om jag missar, skjuter jag någon i skallen då? Det var massa sådana tankar som snurrade. Det var häftigt.

Jag älskar sånt här. För en annan, som inte blev något, vill ju att ni som får vara med om det här ska tycka att det är coolt. Men det låter som du tyckte det var rätt fett?
– Ja, absolut, herregud. Hade jag spelat mot Real då också så hade jag kunnat skriva en självbiografi direkt där bara av sju månader. Den hade nog kunnat heta ”Från taket till Bernabeu” eller något i den stilen. Jag är oerhört tacksam och det är klart att jag fick nypa mig i armen.
– En annan udda upplevelse som jag var med om i Madrid var ju det att all media ville åt mig. Det var från division 3 till Bernabeu… så Peter (Åhlander, kommunikationschef i MFF) frågade om jag var okej med det och jag tänkte att jag är en ganska lugn kille så, så vi kör på det.

Var det lugnt då?
– Jag var inte jättenervös så inför det. Sen frågade alla om det var nära och för de som inte vet och inte var på träningen dagen innan match så var Johan (Wiland) fantastisk på den träningen, så jag visste att så nära var det inte, för han hade inga symptom överhuvudtaget.
– Och sen sa alla ”Vilken tur att du inte fick spela, hur hade du hanterat det där? Det hade kanske knäckt dig?”. Kan man verkligen se det så? Det tror fan jag hade velat spela där. Om det så hade blivit 14-0 så hade ingen kunnat ta ifrån mig att jag har spelat Champions League på Bernabeu. Det är så jag tänkt hela tiden.

Det finns ju något surr om att ifall man, som ”vanlig dödlig”, hade blivit placerad på en konsertscen inför 100 000 skrikande personer så kan adrenalinpåslaget bli så högt att man ”kan dö”. Det hade man förstås inte, men man hade nog fått en liten chock i alla fall. När du sprang in under uppvärmningen mot Salzburg, vad hände med dig då?
– En gammal lagkompis som spelar i Öis har en tatuering på armen där det står ”goose bumps never lie”. Det är ganska bra, för så är det verkligen. Det var gåshud hela tiden egentligen. Det var ett jävla tryck, jag och Johan kunde knappt prata med varandra. Just den matchen kommer jag ihåg att jag tänkte att ”måtte det inte hända något med honom (Wiland) den här gången”. Det hade kanske var lite för mycket att börja med det. Alla andra matcher har jag varit redo för att hoppa in men kanske inte just den första. Det var så långt ifrån allt jag tidigare varit med om.

Det är många ex-spelare som pratar om att de inte njöt tillräckligt under karriären utan att de bara öste på. Njuter du?
– Jag njuter fortfarande nästan varje hemmamatch i alla fall. Det är väl också just för att jag inte haft det här i flera, flera år. Många har ju haft det sen de var 18 och levt på det hela vägen. Jag fick det när jag skulle fylla 27, så jag njuter, men jag blir inte nervös utan jag har fortfarande ett lugn. Det lyckades jag visa i sista matchen mot Hammarby också. Trots att det var fullsatt så var jag lugn och spelade mitt spel och gjorde det jag vi hade pratat om innan.

Även om du inte spelade så var du ändå med inne på samma plan som alla stjärnor från Real Madrid och PSG. Ronaldo, Zlatan… you name it. Jag har ingen fråga egentligen men berätta.
– Jag kommer ihåg att när jag stod där och Johan skulle slå insparkar på uppvärmningen så tänkte jag att ”kan du inte missa lite nu, in mot PSG-kvadraten”.

Fredrik börjar skratta åt sina egna ord.
– Lite så var det ändå. Det var jättehäftigt. Jag har inte mött dem på plan men vi står där i spelargången liksom, det är klart att man hade velat gå fram och spexa lite. Nypa någon lite i sidan eller nånting.

I morgon söndag: del 2 med Fredrik Andersson – om att vara andramålvakt deluxe.