Mr Ljungskile är taggad till tusen

Jörgen Wålemark: Hela laget kommer lägga ned sin själ

LJUNGSKILE. Den bäste någonsin skrattar åt säsongen som väntar. Ett kvartssekel påtoppnivå skulle egentligen räcka. Men så kom den – tidernas skräll.
– Vi pangade upp till allsvenskan och jag är taggad tusen till inför
fortsättningen, säger Jörgen Wålemark till Fotbollsverige.se.

Silverglimret dansar genom 35-åringens hår, där han tar emot på
Ljungskiles kansli. Utanför fönstret vilar Håbo IK mellan träningspassen.
En liten matta av konstgräs och två gamla träläktare, inom milstjocka
rader av barrskog. Ogenomträngliga avgränsningar mellan pittoresk stillhet
och trafikbullrande människomyller. Det luktar frisk luft och 50-tal här
ute.
– Så värst många sådana här gammaldags klubbar finns inte kvar, säger
Wålemark och rycker på axlarna.

Lilla Ljungskile”
Själv känner han knappt till något annat. Makalösa 206 mål på drygt 300 matcher gör honom till föreningens främste någonsin, en levande, trogen
legend som följer hjärtats röst i karriärens sista satsning.
– Tanken var att jag skulle pensioneras redan i fjol, men hur kan jag göra
det när vi genomför en så otrolig bedrift igen? Jag menar, lilla
Ljungskile.

Han har en poäng. Ett samhälle med drygt 3000 invånare passar inte in i
den moderna fotbollens eskalerande miljonkommers. Landets giganter – IFK
Göteborg, Malmö och huvudstadstrojkan köper enskilda spelare dyrare än
hela den bohuslänska elvan. Bara Rami Shaaban betingar ett marknadsvärde
med enkelhet motsvarande nykomlingarnas årsomsättning.
Men i detta lilla klubbhus, insprängt bland gröna träd och röda smågårdar
finns någonting som pengar inte kan köpa; revanschlusta.
– Hit kommer killar som ratats, kanske inte känt att de fått chansen på
andra håll i Göteborgsområdet. Grabbar som ges ansvaret och växer med det. Vi vet ju att om en av oss inte presterar vårt bästa finns ingen annan
bakom som kan ta över. Tränarna litar helt enkelt på att vi ska göra
jobbet, säger Jörgen Wålemark.

Utpräglad rollfördelning
Martin Smedberg ansågs exempelvis inte platsa som Blåvittmitt, men i
grankommunen gör han succé. Ny för i år är Jon Lundblad, hypertalangen som körde fast i Frankrike och Örebro men som börjar snudda vid gammal fin form för LSK. Med hungern som drivkraft kommer stordåden automatiskt, tycker Wålemark.

Och så har det ju rollfördelningen, den utpräglat enkla.
– Vi måste ju hålla oss till grunderna för att lyckas, större resurser
finns inte. Är någon väldigt teknisk – då får han dribbla, och den som är
ruskigt snabb får ägna sig åt att springa i djupled. Sedan sysslar de som
kan sådant enbart med spelförstörelse utan att gnälla. Vi jobbar för
varandra, annars funkar det inte.

”Hade varit kul att rulla ut AIK”
Själv utgör Wålemark kittet i hela kalaset, räddningsplankan som vinner
allt i luften, fördelar vidare eller nätar själv.
– I vårt spel är nog rollen som targetplayer viktig. Visst hade det varit
kul att rulla ut AIK på bortaplan, men rent realistiskt lär vi få slå
långt och gå för oavgjort många gånger. Det gäller bara att jag kommer upp
lite mer i tempo också, säger han.

Med glödande beslutsamhet ger Ljungskiles evige ”nia” järnet inför
uppgiften som väntar. Denna avslutande handling av lojalitet med sitt
älskade LSK.
– Hela laget tänker lägga ner sin själ i att hålla oss undan tabellens tre
sista platser. Allt annat är bonus förstås men vi måste tro på vad vi
sysslar med. Personligen ser jag fram emot att fasas ut till hösten. Jag
gör mitt absolut sista ryck nu och hoppas bara att någon kan axla manteln
snart. Det hade inte varit dumt att stegvis låta någon annan ta över, ett
av nyförvärven kanske, och, även om man vill spela, se den personen hjälpa
Ljungskile att hänga kvar i allsvenskan.

Så talar en sann trotjänare.

Text: Mårthen Bergman