”När får Pär Hansson chansen – på riktigt?”

KRÖNIKA. Den här krönikan hade kunnat handla om ett obegripligt litet intresse för en europamatch. Det ska den inte, men vill ändå konstatera att det är dukat till fest – ett party som HIF bäddade för ifjol. Biljettpriserna i europaspelet är inte högre än en match mot Elfsborg eller Göteborg.
Vad är problemet? Vädret? Knappast, det var perfekt för att vara i oktober.
De 5 578 som trots allt kom till Olympia fick se HIF spela sin bästa halvlek under hela säsongen. Det var klass rakt igenom och att ha en 2-0-ledning mot holländska ligaettan är ju inget annat än imponerande.

Till slut var det ändå 2-2 (efter en nick-reducering av inhopparen Rasmus Bengtsson!) och det är både ett logiskt och ett ologiskt resultat. Tvåmålsmannen Nikola Djurdjic blåses av för offside efter att han slagit passningen till sig själv att springa för (säkert mål annars) och Twente hade chanser som hade kunnat ge holländsk seger med ett par mål – Steve McClaren var inne på att Twente kunde vinna med 6 eller 7-2, men det är förstås en överdrift.

Pär Hansson, och nu närmar vi oss kärnan av den här krönikan, gjorde tokräddningar ensam med motståndare som normalt är mål. I sammanhanget måste man också konstatera att holländarnas mål kom efter två fasta situationer. Kanske borde Pär ta några steg ut? Kanske såg han sin begränsning i luftrummet mot fysiskt starka motståndare? Kanske är just den delen hans största nackdel? Den sidan måste också ta plats i målvaktsanalysen.
Jag pratade med Pär direkt efter att han skrivit på det långa HIF-kontraktet häromdagen. Han var nog själv lite förvånad över att komma med i VM-truppen eftersom han inte visste att Hamrén skulle ta ut tre målvakter.
Själv funderar jag lite vad det innebär att – och om – han stannar i allsvenskan de kommande åren – sett ur ett landslagsperspektiv.

När Magnus Hedman tog över efter Thomas Ravelli drog han till Coventry. Samma år som Andreas Isaksson tog över efter Hedman flyttade han till Rennes (skillnaden är att Isaksson varit i Juventus några år innan han kom till Djurgården). Både Andreas Isaksson och Johan Wiland är 31 år. Den senare hoppades att en flytt till Köpenhamn skulle stärka aktierna. Det har bara blivit åtta ganska betydelselösa landskamper – på sju år!
Kommer Isaksson hålla på lika länge som till exempel Thomas Ravelli? Då är han 38 år. Samma år fyller Pär Hansson 33 år. Med Skåneglasögonen på i den här spalten undrar jag om det kanske är andra målvakter som andas mer framtid vid den tidpunkten. Ta till exempel HIF:s U-landslagstalanger Andreas Lindhe eller Linus Müller – eller kanske MFF:s Sixten Mohlin eller Eskilsminnes Måns Lagmark – alla blågula som håller på att ta ”de rätta stegen”.
Det finns fler än så (glöm inte bort namnet Hampus Strömgren i Mjällby).

Hur tar/får då Pär Hansson sin chans, som jag tycker att han visat att han är mogen och redo för? Vägen till en startplats i VM-premiären i Brasilien kan vara…
… byte av förbundskapten. Någonstans känner jag att månaderna är räknade.
… en plötslig skada på Isaksson.
… ett, helt enkelt, fortsatt enastående spel mellan stoplarna i HIF eller en kommande klubb.
Mot Twente visade han att han håller högsta europeiska klass. Han har räckt upp handen ganska länge nu för att få sin chans.
Jag hoppas han får den.

Torbjörn Dencker är expert på fotbollen i Skåne och mångåriga reporter på Helsingborgs Dagblad. Nu driver han Alltidfullsatt.se och krönikerar om Skåne-fotbollen en gång i veckan på FotbollDirekt.se.