FD:s KRÖNIKÖR: ”Nej, jag håller inte på AIK, Djurgården eller Hammarby”

Jag funderade ett tag på om jag verkligen skulle skriva den här texten. Det kanske är dumt, men det känns rätt. Och det kommer nog aldrig komma ett bättre tillfälle.

Under mina nio år som sportjournalist har jag fått höra att jag är gnagare, djurgårdare eller bajare (speciellt det sistnämnda eftersom att jag håller på Leksand i hockey) några hundra gånger. Senaste tiden har det varit mer fokus på att jag håller på Malmö FF. Antar att det beror på att jag flyttade till Malmö i juli och sedan dess varit den på FotbollDirekt som skriver mest om laget.

Marcus ”Leifby Live” Leifby skrev en gång att det är det bästa betyg på objektivitet man kan få. Att alla fans tror att man håller på ”det andra laget”. Så tack för alla komplimanger. Ett speciellt tack till ett Blåvitt-fan som heter Jan. Nu var det ett tag sen han hörde av sig men han brukade alltid dra iväg ett mejl om att jag bara ”hate:ade” på Göteborg och jag tror till och med att han var inne på att jag höll på alla 08-lagen.

Så hur ligger det egentligen till då? Vilket lag håller jag på? Ni som lyssnat på DIF-podden vet, då Nils Ek outade det där, men precis som jag påpekar i det avsnittet så har jag lyckats ”hålla det hemligt”, utan att ens försöka, väldigt länge.

Första gången jag minns att jag såg fotboll på plats var när, fortfarande med barnsben, fick följa med pappa till Parken i Norrköping. Jag minns inte vilken match, jag minns bara att jag tyckte det var väldigt kul och att jag fastnade direkt för sporten. Pappa hade haft årskort många år under 80(kanske även 70)-talet och åkt från Stockholm för att se hemmamatcherna. På en av de första bilderna som togs på mig och pappa tillsammans så sitter jag i hans famn och suttar på IFK Norrköpings klubbmärke som pryder hans t-shirt.

(Här försökte jag få till något skämt på temat ”att ha med sig ett lag från bröstmjölken” men vi skippar det).

Efter den där första matchen så åkte vi till Parken någon gång per säsong. Titta fotboll, åt grillkorv och stannade och köpte godis på vägen hem till Stockholm. Jag har många fina minnen från Micke Torins trixande, Mathias Gravems målbrännande (han måste ha någon form av rekord i skapade chanser konstra gjorda mål), ”Florras” och ”Pliggs” vänsterkantsspel och allra mest av att mål-high five:a med pappa.

Sedan jag började jobba med det här så har förstås känslorna för ”Peking” avtaget. Dels för att fotboll har blivit mer av ett jobb än ett nöje, jag tycker det är svårt att jobba med allsvenskan ena dagen och nästa dag sitta och ”heja” på ett lag för nöjes skull. Men kanske allra mest för att det egentligen bara finns ett lag som jag verkligen, verkligen bryr mig om, det vill säga Leksands IF.

Den föreningen har jag engagerat mig i som bara den och där jag aldrig kunna låtsas som att jag inte bryr mig. Däremot har jag gjort många bra journalistiska grejer kring Leksand för det. I min värld utesluter inte det ena det andra, vad folk än tror. Det finns det ju otaliga exempel på om inte annat.

Men att det ens blev Leksand som fångade mitt hjärta har jag väl delvis IFK Norrköping att tacka för också. Pappa är uppvuxen i Julita och bor man där ligger det nära till hans att man håller på Norrköping eller Örebro i fotboll. Han valde Norrköping och kom i tidigare tonåren på att han ju faktiskt behöver ett lag i hockey också. Och nog fanns det ett med vita tröjor och blå stjärna även där. När jag var kiddo var det inte mycket att välja på, pappa tog med mig till både fotboll och hockey och förklarade vilka vi håller på.

Så, nu vet ni det. I morgon ska jag gå på Malmö FF-IFK Norrköping och gör ett helsikes bra jobb oavsett hur poängen fördelas.
För pappas skull hoppas jag att Norrköping tar det. Det lär dröja ytterligare 26 år till nästa gång och då är det ytterst tveksamt om han får uppleva det.

En bonus vore ju också att jag förmodligen får mejl från Jan igen.