”Saken är biff-biff för Iff-Iff”

När man sitter och imponeras av kantspelet ännu en gång, så är det klart att det är en central mittfältare som avgjorde inte bara mot Mjällby utan hela allsvenskan 2013. Han kan ju egentligen inte nicka, men gjorde det när det behövdes. Erik Fribergs mål med drygt sex minuter kvar, när tålamodet började ta slut hos publiken – men inte hos spelarna. Förre MFF-målvakten Mattias Asper storspelade men tvingades till slut kapitulera. Han var nära att nolla MFF och hålla den allsvenska elden levande. Men icke.

Rikard Norling må vara kryptisk i sina svar i media. Det kommer ett finurligt leende bakom glasögonen och svaren blir ofta långa, krångliga och diffusa. Det där är känt.
Man brukar säga att tränaren ansikte skvallrar om hur laget mår. Och visst har de där norlingska leendena spruckit upp allt oftare på sistone.

Jag tyckte att Malmö FF visade redan på Olympia i onsdags att laget bestämt sig för att gå hela vägen. Det finns en beslutsamhet över agerandet som jag inte sett hos de andra lagen i höst. MFF-fansen har redan glömt hur det såg ut mot Djurgården. Det såg inte roligt ut då, men det gör det nu. MFF har vässat formen i exakt rätt läge och vad som ligger bakom detta nyvunna självförtroende och tro på sig själva vet gruppen bara själva. Att kvaliteten funnits där hela tiden visste man, men att få ut den när det gäller är en annan femma. Jag tror att Daniel Andersson kan sola sig rätt mycket i glansen också. Han ligger bakom en hel del av det som Norling med hela handen basunerar ut.

De där glasögonen som tillhör Norling höll förresten på att åka av i yran efter Mjällbymatchen. Men det gäller att de är på hela vägen tre dagar in i november. I nästa omgång åker laget till Hisingen och sånt kan ju gå hur som helst.
Samtidigt: Allsvenskan kan efter nästa omgång i princip vara död för de som hoppats på allsvenskt guld utanför 040-området. IFK Göteborg och AIK har tuffa uppgifter. Det har HIF också med tanke på att laget inte tagit några givna segrar i höst. Minns Syrianska hemma.
Det är tolv poäng att spela om. Jag tror att det kan räcka med två segrar för MFF på de fyra sista matcherna. Laget har att möta Häcken och Elfsborg borta och just det, BP och Syrianska hemma. Då så. Saken är biff-biff för iff-iff.

Det gäller förstås superviktiga poäng för IFK Göteborg, för AIK och för HIF. Europaplatserna hägrar. Nu gäller det helt plötsligt att se upp för Kalmar FF. Den 27 oktober tar HIF emot Kalmar FF i något som kan bli en ångestmatch. AIK-HIF i slutomgången är inte så dålig den heller.

Har förstås noterat att annars tålmodiga Elfsborg agerat. Vad kunde Jörgen Lennartsson gjort annorlunda eller är det spelarna som underpresterat? Det slår mig att vi kanske får en upptaktsträff i mars nästa år där Elfsborg INTE är favoriter. Det är kanske inte det största problemet just nu för en mästarklubb med utebliven europaplats.

I Helsingborg börjar man få ordning på manskapet. Jere Uronen hade en fantastisk säsong 2012 och gjorde inhopp senast efter sin långa rehabtid efter knäskadan. Ni som såg noterade att Roar Hansen slängde in två startdebutanter i David Svensson och Calle Johansson. De har funnits med i bakvattnet och när Peter Larsson och Arnor Smáráson var avstängda fick Hansen en chans att testa duon i hetluften. Calle Johansson kan bli en riktigt bra allsvensk mittback på sikt.