Sundgren om framtiden: “Vet inte när jag kan spela fotboll igen”

Daniel Sundgrens säsong tog tvärt slut i oktober – en blodpropp i lungorna hade kunnat kosta honom livet. Men nu tränar AIK-backen så smått igen. När eller om han kan vara tillbaka på fotbollsplanen igen är emellertid oklart.
– Jag vet verkligen inte när jag kan spela fotboll igen, säger Sundgren till Sportbladet.

Säsongen slutade tvärt för Daniel Sundgren. I slutet på oktober gick AIK ut med att ytterbacken tagits in på akutsjukhus med andningssvårigheter och att säsongen var över.

Det framkom senare att han fått en blodpropp i lungorna, något som i värsta fall kan vara dödligt. Sundgren har själv senare berättat hur illa det var – han tackar sin flickvän som fick i väg honom till sjukhuset, om inte hade han kunnat dö.

Nu är han sakta men säkert på väg tillbaka. Sundgren tränar lätt på Karlberg. Promenader, cykling och lätt jogging. Samtidigt utreder läkarna fortfarande blodproppen. I en intervju med Sportbladet berättar han om sin vardag efter den hemska händelsen.

– Jag vet verkligen inte när jag kan spela fotboll igen. Det är upp till doktorerna – som för övrigt behandlat mig väldigt bra. Det är läkarna som kommer ha svaren på hur hårt jag kan köra eller om jag kan gå in i dueller. Men inte än, säger han till tidningen.

– Jag försöker inte fundera för mycket. Jag vill bara hålla mig frisk, inte dra på mig någon feber eller annan sjukdom. Vill liksom inte ha vinterkräksjukan på det jag redan har. Sen gör jag den rehab som arbetsgivaren ger mig.

Sundgren medger att det tär att inte kunna veta när eller om en comeback kan ske.

– Ovissheten är jobbig. Det är tufft. Samtidigt har jag fantastiska människor runt omkring mig. Stödet och kärleken från klubben, familjen och vännerna har betytt enormt mycket. Man tar människor för givet ibland – att familjen och AIK alltid bara ska finnas där – men i den här situationen stannar man upp och uppskattar alla människor på ett annat vis, säger AIK-försvararen, som har en nära släkting att inspireras av i kampen för att ta sig tillbaka:

– Jag har fått en annan syn på livet. Min kusin Mikael Fredriksson är handikappidrottare och simmar. Han är funktionsnedsatt, kan inte röra sina armar men har ändå simmat för Sverige i Paralympics. Trots att han haft det kämpigt simmar han i OS, VM och tar SM-guld. Att tänka på det gör mig stark. Om han kan simma utan armar… varför skulle inte jag då kunna åstadkomma det jag vill? Hela min släkt består av idrottare och vi har alltid tävlat. Mitt mål är att vara en sån som kämpar in i det sista.