TRE PUNKTER: "Häftigt och mäktigt, men MFF bäst även här"

MALMÖ. De har lekt sig igenom allsvenskan så här långt – och kan nu även stoltsera sig som cupmästare den här våren.
Det var jämnt under 120 minuter, men väl under straffsparksläggningen visade MFF att de även är bäst där.

***

Inramningen

Det går inte att INTE börja med stämningen, för det här var både häftigt och mäktigt. Två smockade kortsidor som sjöng och hoppade konstant och som extra krydda varsin del av soliga långsidan som aktiv, högljudd sittplats (eller förlåt, jag menar ståplats). Det här var en uppvisning av högsta internationella klass ur ett läktarperspektiv. Bara lyfta på hatten – och jag tror att namn som Jon Dahl Tomasson, Kim Källström och Sebastian Larsson som alla var på plats rös när de såg inramningen.

Gamla pantern Dahlin

Han har blivit till åren, men när det väl gäller visade Johan Dahlin att gammal är äldst. Han läste både Haris Radetinac och Tobias Gulliksen i straffsparksläggningen och blev därmed den stora hjälten för MFF. 2022 var det Ismael Diawara som blev hjälten i straffläggningen mot Hammarby, nu fick Dahlin visa att också han är en klassmålvakt även när det nalkas straffar. En modern MFF-ikon med alla sina år, titlar och Europaspel med klubben. Men det är inte bara Dahlin som ska hyllas här, medan Dif darrade på manschetten visade skåningarna en rejäl klass med att bombsäkert slå in sina i nät. Extra svag var jag för Lasse Berg Johnsens avgörande straff, som bara smackade in den stenhårt hur säkert som helst.

Wikheims comeback är en nyckel för Djurgården

Första starten för norrmannen sedan den efterhängsna skadan – och Wikheim visade att han varit saknad. Ytteranfallarna har varit Djurgårdens akilleshäl så här långt och med dribblern Wikheim tillbaka på allvar nu blir det här ett viktigt tillskott. Samtidigt måste jag säga, med tanke på att jag var rätt hård mot Fallenius efter segern mot Gais senast, att Fallenius nu gjorde ett mycket piggt inhopp när Wikheim i minut 64 inte orkade längre.

Till sist…

Det var rätt underhållande att se Rasmus Schüller leva sig in i cupfinalen från läktaren. Den skadade finländaren skrek, gestikulerade och visade allmänt mycket känslor. Att passionen försvinner när man själv inte spelar stämmer onekligen inte in på den finska landslagsmannen.

***