Tvillingarna gör succé – vill bli skönast i allsvenskan

Samuel och Simon Gustafson, födda 1995, är svensk fotbolls nya tvillingduo. I en lång intervju med FD berättar Häcken-talangerna om sin sansade relation, snabba men skilda succéer och om lättsamma mål.
– Jag vill bli en så skön spelare som möjligt, säger Samuel till FotbollDirekt.se. 

HISINGEN. En av dem har redan uppmärksammats som en genombrottsman i allsvenskan, medan den andre fortfarande väntar på att få sin riktiga chans. FotbollDirekt har träffat Häckens 18-åriga mittfältslöften Simon och Samuel Gustafson och lär känna ett tvillingpar som på det ena sättet är så lika två personer kan vara – men som samtidigt är totalt olika.

Vi slår oss ner i en soffgrupp på Häckens träningsanläggning på Hisingen och får tidigt veta att det vi just tänker göra i en timmes tid – intervjua tvillingarna samtidigt – det tycker de egentligen inte om.
– Jag tycker att det är lättare att göra enskilda intervjuer. Då slipper man köra “vi-form” hela tiden också, säger Samuel och skrattar.

Det har gått snabbt för både Simon och Samuel; från studieliv och nyckelspelare i division 2-klubben Fässberg till att konkurrera om startplatser i allsvenskan inom loppet av ett år.
– Man är van vid att ha sommarlov nu och brukar inte göra så mycket på sommaren. På hösten och vintern kommer man nog känna av skillnaderna ännu mer, säger Samuel.

Ja, tvillingarna tog studenten från det ansedda idrottsgymnasiet Katrinelund i slutet av maj. Två dagar senare spelade Simon 90 minuter mot Elfsborg.
– Jag fick softa lite. Klart att det var lite tråkigt eftersom studenten bara händer en gång i livet men samtidigt måste man vara professionell för det finns så många privilegium med att vara professionell fotbollsspelare. Jag får uppleva saker som få andra får göra, säger han.

Störst kontraster har det blivit för Simon. I premiärderbyt mot IFK Göteborg ersatte han Reuben Ayarna i halvtid inför drygt 15 000 åskådare på Ullevi, och sedan dess har han startat nio matcher och gjort ytterligare sex inhopp på Häckens sjutton matcher så här långt.

– För mig har det gått snabbare än vad jag trodde. Från att spela Gothia Cup förra året vid den här tiden till att spela Europa League-kval nu istället.
– Jag är jättenöjd med hur det har gått, att jag fick chansen är jag glad för och det hade jag inte riktigt förväntat mig.

Han har gjort två assist i allsvenskan, men något mål har det ännu inte blivit för Simon.

Det har det däremot blivit för Samuel – bara tre minuter in i den allsvenska debuten.
– Känslan efter matchen? Den var att det var jävligt mycket folk som skulle snacka med mig, säger Samuel om uppståndelsen efter debutmålet borta mot Halmstad i slutet av juni.
– Mål hade jag inte ställt in mig på att göra. Så det var väldigt kul. Sedan skrev media att det var min allra första touch men det var det inte. Bara en av mina första.

Samuel konkurrerar om en offensiv mittfältsplats i Häcken, där spelare som Martin Ericsson, Dioh Williams och Rene Makondele fortfarande går före. Men 18-åringen känner sig inte stressad över att ta en startplats.
– Jag ska försöka träna på, göra det bra varje dag och utvecklas tills jag till slut är så bra att jag kan gå in och spela. Sedan får det ta den tid det tar.

Inte heller att brorsan redan har knipit en så gott som ordinarie plats på det defensiva mittfältet stressar Samuel.
– Jag känner att jag har potential att spela regelbundet i allsvenskan en dag, men jag har inte bråttom. Nu när Simon spelar mycket mer än mig så blir det att… alltså, det är inte normalt att gå in och spela varje match som han har gjort.

Sporrar Simons framfart dig ännu mer?
– Det är klart. Jag menar, jag är inte så mycket sämre än honom. Vi har spelat tillsammans hela tiden och jag vet hur bra han är och hur bra jag är. Det är klart att jag blir mer sugen att spela då också.
– Den spontana reaktionen är att “nu spelar han och jag är ungefär lika bra så varför får inte jag spela?” Men sedan när man tänker efter lite är det mer glädje. Det är inget att hänga upp sig på. Egentligen är det bara en vanlig lagkamrat som får spela, säger Samuel.

Tror ni att förväntningarna blir större för att ni är tvillingar?
– Det blir de kanske, men det är mer att det blir en grej av det och medför en större uppmärksamhet. Nu när Simon spelar blir väl förväntningarna större på mig: “Varför spelar inte du?” liksom.

Hur är det?
– Det finns inte så mycket att göra mer än att träna och bli bättre. Det är den enda vägen. Det hjälper inte att hålla på att grina över det.

Simon håller inte med om att förväntningarna på Samuel blir större på grund av hans egen framfart.
– Jag tycker inte att man kan tänka så. För så som det går för Samuel är så vi förväntade oss att det skulle gå för båda två egentligen. Det är inte så att det har gått dåligt för honom utan det har bara gått riktigt bra för mig.

Samuel:
– Det är lätt den bilden man får, att det går dåligt för mig när det går såpass bra för Simon.

Vad hade ni själva för förhoppningar på den här säsongen när ni kom till Häcken?
– Vi var lite försiktiga med att flyta iväg. Grundtanken var att det är en bra träningsmiljö, att få träna med ett riktigt bra lag varje dag och jobba på för att utvecklas och kanske få chansen, och då försöka ta den. Men det var inga förhoppningar på “så här många minuter” eller så, utan det var mer att Häcken kändes som en bra plats för utveckling, förklarar Simon.

Hur trivs ni i den här miljön?
– Vi tänkte mycket på vad som skulle passa oss när vi skulle ta nästa steg. Häckens sätt att spela och tänk passar oss bra. Det kändes bäst när vi tittade på hela bilden. Det är nära där vi bor (Mölndal) och vi kan bo kvar hemma också, säger Samuel.

Simon fyller i:
– Det handlar också om vad det är för typ av klubb. Det är lite mindre här och det gillar jag, när det är mer tryggt och inte så mycket press utifrån. Även om vi så klart har förväntningar och press ändå så är det inte samma sak som i de riktigt stora klubbarna där fansen i princip kommer till träningen och skäller ut dem efter en dålig match. Här kan man jobba på lite i lugn och ro eller vad man ska kalla det. Det trivs jag med.

Brödernas pappa, Patrik Gustafson, var själv fotbollsspelare på hög nivå och spelade bland annat i Gais och Örgryte. Därför handlade uppväxten nästan enbart om fotboll.
– Han var ingen jättestjärna direkt men han har ändå varit där, så det blev mycket fotboll. Mamma är också sportintresserad, säger Samuel.
– Vi spelade hockey också. Vi började spela fotboll när vi var fem eller sex år och hockey ganska tidigt också. Så vi körde länge parallellt, berättar Simon.

Var ni lika bra på hockey?
– Ja, vi var faktiskt bra.
– Vi har vunnit GP-pucken några gånger i alla fall, flikar Samuel in.

När valde ni fotbollen före hockeyn?
– Vi var väl 14 eller 15. När vi fyllde 14 blev det mer en elitsatsning med hockeyn i Mölndal där vi spelade. Då blev det alldeles för mycket med träning varje dag och så. Då gick vi till en annan klubb och varvade ner i ett år och där var det inte så mycket träningar. Sedan fick vi lägga klubban på hyllan, säger Simon.

Tillbaka till fotbollen då, har ni alltid varit lika bra och följts åt i utvecklingen?
– Ja, ungefär. Det skiljer lite hela tiden men det har aldrig varit några stora skillnader. Sedan var hela den kullen vi växte upp med, 94:orna i Fässberg, talangfull. Det finns många bra spelare där.

Tvillingarna har tre Gothia Cup-medaljer – samtliga av olika valör. För tre år sedan förlorade de finalen i världens största ungdomsturnering och året efter blev det en tredjeplats, innan det äntligen blev guld i fjol. I det guldlaget, Fässbergs 94-kull, spelade de båda nyckelroller. Men att det var Gothia-framgångarna som ledde till att allsvenska klubbar fick upp ögonen för deras talang – det tror de inte.

– Det hade varit lite kontakt från klubbar innan också, men ingen jättekontakt. Jag tror inte att det var Gothia som gjorde det. Visst att man syns lite och det är ganska mycket uppmärksamhet på Gothia, men jag tror inte att det var den stora grejen. De flesta stora klubbar har koll på närområdet, menar Simon.

Det är vanligt att unga talanger i Göteborgsområdet plockas upp tidigt av storklubbarna IFK Göteborg, Gais, Örgryte och Häcken. Men att göra en sådan flytt i ung ålder för att spela juniorfotboll på den högsta nivån var ett alternativ som Gustafson-bröderna valde bort, i samråd med pappa Patrik.

– Vi trodde att det skulle vara bäst för vår utveckling att vara kvar i Fässberg och spela a-lagsfotboll i division 2, för att sedan försöka ta nästa steg. Farsan har också sagt vad han tycker och vad han tror är bäst och hjälpt oss med våra val. Nu känns det som att vi gjorde rätt val, säger Samuel.

Att de skulle ta nästa steg i samma klubb var inte helt självklart.
– Det tänkte vi också mycket på. Det finns för- och nackdelar med att gå till samma eller olika klubbar.

Om/när ni ska ta nästa steg från Häcken och flytta utomlands i framtiden, vill ni göra det tillsammans också?
– Om jag ska vara ärlig har jag inte tänkt på det. Sedan är det inte så viktigt för oss, det är absolut inget som är tvunget att göra. Den stora fördelen är väl att vi har spelat tillsammans hela tiden och att vi känner varandra bra när vi spelar. Mer än så är det egentligen inte, det är inget behov, förklarar Simon.

De klubbar som har varit intresserade tidigare, har de alltid varit intresserade av er båda?
– Nja, säger båda mystiskt.
– Alltså, det brukar vara så. Om du går och kollar på en match när vi spelar så ser du både mig och Samuel. Vi har varit i kontakt med i princip alla Göteborgsklubbar och det har i stora drag varit båda två. Sedan har det funnits de som bara vill ha mig och de som bara vill ha honom, säger Simon och fortsätter:

– Det har varit vissa perioder också då det har gått lite bättre för mig och perioder då det gått bättre för Samuel. Det är naturligt att den ene får mer uppmärksamhet och att klubbar blir mer sugna på den ene.

Hur nära var ni att skriva på för en annan klubb än Häcken? Blåvitt var intresserade?
– Inte så jättenära. Vi hade kontakt med några andra klubbar och en av dem var Blåvitt. Men hur nära vet jag inte för vi kom aldrig så långt. Vi var ganska tidigt inställda på att det skulle bli Häcken. Det blev självklart eftersom det kändes bra från början, säger Simon.
– Vi snackade en del med Sonny och så var vi här och kände på det i november förra året. Då kändes det väldigt bra och sedan bestämde vi oss, fyller Samuel i.

Innan de skrev på för Häcken i vintras besökte de den spanska storklubben Valencia och tränade med klubben i en vecka – Valencia som är Samuels favoritklubb sedan flera år tillbaka.
– Det var stort, säger han och förklarar att det inte handlade om någon provträning:
– Tanken med att åka till Valencia var att känna på hur det är i en utländsk klubb, hela grejen med att flytta till ett annat land och lära sig ett nytt språk och allting.

Än så länge har det flutit på med fotbollen för både Samuel och Simon och ingen av dem har stött på några riktiga motgångar under sina karriärer. De är medvetna om att motgångarna kan stå bakom dörren när som helst. Att de har varandra att vända sig till när motgångarna väl kommer ser de som en fördel. På samma sätt gläds de åt varandras framgångar.

Simon:
– För det första så är alla i Häcken väldigt bra på att hålla isär oss och behandla oss som två olika individer. Även om vi är bröder så är vi fortfarande två personer. Och även om vi pratar i “vi-form” i intervjuer…

– Vi har aldrig haft någon konkurrens mellan varandra utan det är mer att man gläds åt den andres framgångar och stöttar när den andre har det tuffare och så. Så det finns ingen konkurrens eller avundsjuka eller något sådant. Det är en trygghet.

Hur är er vardagliga relation? Umgås ni mycket och pratar med varandra hela tiden eller hur är den?
– Egentligen har vi en ganska dålig brödrarelation. Jag trivs med den, men vi snackar inte så mycket utan vi bara gör. Det är klart att vi sitter och kollar på fotboll tillsammans och det blir ju så när vi bor i samma hus, säger Simon.

När ni åker hem från en match, hur går snacket i bilen då?
– Vi snackar nästan ingenting. Det är väl bara några korta meningar. Vi vet var vi har varandra ganska bra. Det blir överflödig konversation, säger Samuel.

Om ni ska flytta hemifrån nu efter studenten, kommer ni bo tillsammans då?
– Om vi flyttar ut ska vi nog inte flytta tillsammans, den saken är rätt klar, säger Samuel och hans bror instämmer.

Det är tur att vi har den här intervjun så ni kan tala ut med varandra…
– Ja, det blir lite “terapisession” här, säger Simon.
– Det är när vi pratar med journalister som vi får lära oss saker om varandra, skojar Samuel.

Är ni lika egenskapsmässigt?
– Det är klart att om du hade tagit två främlingar och jämfört dem så är vi mer lika än vad de är. Men vi är inte exakt likadana som många tror. Det är små skillnader, säger Samuel.

Simon skrattar. Han ber sin bror ta resonemanget vidare.
– Berätta nu, vad gör vi?
– Du är lite mer konstig ibland, replikerar Samuel.

Simon:
– Den stora skillnaden är att jag får saker gjorda och du är mer lat.
– Ja, det är den vi brukar köra med, säger Samuel.
– Men det är den stora skillnaden egentligen. Sedan påverkar det olika saker, du tar det lugnt och slappar och gör minsta möjliga hela tiden.

Att ni jämförs så här hela tiden och får göra intervjuer tillsammans, vad tycker ni om det?
– Det finns en gräns. När folk kallar mig Simon istället för Samuel blir jag lite trött på det faktiskt, medger Samuel.
– Vi har alltid velat vara olika. Ända sedan när morsan köpte likadana kläder till oss när vi var 6 år, då blev vi förbannade, berättar Simon.
– Jag vet inte om det är viljan som har gjort det men vi har utvecklats till att vara lite olika också, tagit lite olika beslut och så vidare.

Vad gäller den sportsliga mentaliteten och att tackla press i betydelsefulla matcher finns det däremot likheter:
– Jag gillar pressen och det gör väl du också, säger Samuel och Simon nickar.
– När det är viktiga matcher tänder vi till lite extra. Där är vi nog lika.

Förutom att tvillingarna jämförs med varandra har Simon liknats med Kim Källström, som även han slog igenom i Häcken som tonåring. Lagkamraten Moestafa El Kabir gjorde sitt bästa för att lyfta jämförelsen i Aftonbladet:
– Det var efter Halmstad-matchen när det kom in en snubbe i omklädningsrummet och började kalla mig för Källström. Då frågade jag El Kabir om han tyckte att jag var lik Källström: “Han är bättre än Källström” sa han då, säger Simon och skrattar.

– Så fick han frågan vem Samuel är lik: “Rasmus Elm”.

Han blir seriös:
– Det är klart att det är smickrande att bli jämförd med Källström, han är väldigt bra. Samtidigt vet jag inte om det är så likt. Båda är vänsterfotade och hans Häcken-bakgrund.

Samuel:
– Journalister gillar väl sådana jämförelser.

På tal om journalister. Tvillingarna stavar sitt efternamn med bara ett s – Gustafson – men de flesta medier skriver ut namnet med dubbla s. Varför vet inte Samuel eller Simon. Till och med Häckens officiella hemsida stavar brödernas efternamn med dubbla s.

Det felstavade namnet upprör inte tvillingarna – däremot lillebrodern Elias.
– Han blir förbannad varje gång han ser att det är fel, säger Samuel.

Även Elias, född 1997, kan bli en spelare att hålla koll på framöver. Han representerar stadslaget i Göteborg och nyligen flyttades 15-åringen upp i Fässbergs a-lag.

Så länge fortsätter storebröderna sin framfart i allsvenskan – och kanske på ännu större scener än så framöver.

Bara det är rätt scen. Såväl Fässberg som Häcken spelar en offensiv och passningsinriktad fotboll som passar de spelskickliga mittfältarna – något som är viktigt vad gäller eventuella framtida val av proffsklubb.
– Min första prioritet kommer alltid vara att laget spelar en fotboll jag tycker om och att jag trivs i klubben, säger Samuel.
– Det handlar om att man själv ska kunna göra sig bra i klubben och vår spelstil passar i en viss typ av fotboll, tillägger Simon.

Vi frågar vad bröderna har för mål med sina karriärer.

Samuel:
– Mitt mål har alltid varit att vara en så skön spelare som möjligt. Valencia är ju ett soft lag alltså, men jag har inget tydligt mål att “dit ska jag komma så är jag nöjd”.

Simon:
– Jag jobbar inte så mycket med mål faktiskt. Det är lätt att bli besviken och det händer så mycket saker hela tiden så du förändras. Så jag väljer att inte ha något fast mål, utan det är små tankar i princip istället.

Samuel, hur långt kan Simon gå?
– Om han fortsätter så här kommer han spela utomlands, det är väl ganska realistiskt att tänka så.

Och Simon, hur långt kan Samuel gå?
– Jag tror att han kommer bli skönast i världen.