Vill se höga allsvenska tränarlöner: ‘’Ska vara riktigt bra betalt”

Ensam med sina tankar och beslut – så ser ofta tränarens vardag ut.

Arbetsbeskrivningen för en typisk tränare på elitnivå är egentligen löjlig. Det finns inga proportioner för uppgifter och tillgänglighet kontra lön och arbetstid.

Tränare kommer och går, det har blivit en naturkraft i dag.

Det ofta motsägelsefulla är att klubbarna vill uppnå långsiktighet och kontinuitet men det är sällsynt att huvudtränaren står för det eftersom det varken finns tålamod eller tolerans i tillräcklig grad. 

De lämnas åt sitt öde

Det är inte heller lätt att vara huvudtränare. Laguttagningar, rekryteringar, coachning är självklara delar. Chefskapet en annan, för spelarna givetvis, men numera även en grupp av olika tränare.

Det gäller fysiska, mentala och tekniska delar. Tendensen med mer och mer individuell träning är också uppenbar. Klubbarna utökar med fler tränare – och fler uppgifter för den ytterst ansvarige. Tränaren känner hur kraven och pressen bara växer samtidigt som styrelsen ständigt och jämnt önskar rätt svar och rätt resultat.

Det här tar sig olika uttryck. Tränaren blir överbelastad och som en konsekvens kan och hinner han/hon inte leda laget.

Kollegorna fick tränaren sparkad

Det finns även exempel där huvudtränaren har bommat att styra ledargänget och som en konsekvens har han/hon tvingats sluta. I vissa klubbar har de assisterande coacherna fått huvudtränaren på fall när de tycker att denne inte räcker till som chef. De har gått bakom ryggen på personen, helt enkelt.

När det i själva verket var omtanke och vilja att utveckla verksamheten som ledde till att styrelsen ville förstärka. Men det gick snett. Huvudtränaren belastades för hårt och blev en sämre coach, instruktör och chef.

Att hänga av en tränare kostar pengar och är ett misslyckande för alla parter. Det bästa sättet att använda resurserna på sämsta tänkbara sätt.

Grip, den följsamme

Det finns också exempel på hur lojalitet skapar framgång.

När jag samtalade med erfarne Tord Grip om hans roll som assisterande tog jag upp frågan. Är det inte svårt när du har gett ett förslag till “Svennis” och inte fått gehör och matchen förloras på att ditt förslag inte anammades?

Lugnt svarade Tord Grip:

“Jag har accepterat min roll och kan spelreglerna”.

Här kommer jag att tänka på Ingvar Kamprad som lär ha sagt något i stil med:

“Som mina närmaste medarbetare har jag haft som mål att rekrytera personer som har högre kompetens än jag själv”

Fritt översatt, bara alla vet vem som är chef.

Styr via auktoritet

Men man kan fråga sig varför de riktigt stora fotbollstränarna överlever så länge i samma klubb. Som exempelvis Alex Ferguson och José Mourinho.

Då som nu, eftersom Ferguson har slutat, men de står för samma typ av beteende. Ett allt annat än ett blygt ledarskap och räkna med att de har/hade all koll på alla sina medarbetare. Ferguson i går och Mourinho i dag, lika obevekliga i sitt beteende. På det viset blev inte Ferguson offer för omständigheterna, lika lite som Mourinho kan bli det i sina fortsatta jobb.

Jag gjorde en koll med några av de allsvenska fotbollsklubbarna och det framkom att antalet tränare, jag vill kalla dem utvecklare, är sex till antalet i snitt. Det är de ack så viktiga materialförvaltarna (som också betyder mycket för stämningen i truppen), massörer, sjukgymnaster osv.

Vanligaste svaret från spelarna

Under åren har jag sett ett antal spelarenkäter och det vanligaste och återkommande svaret är ”Mer individuell träning!”

Kanske har ett förverkligande fallit på svårigheten att få en struktur som gör att det råder “full aktion” på både hela gruppen vid träningen och de som ägnar sig åt individuella delar.

Att skapa enskilda program i en lagsport kräver mycket detaljarbete av huvudtränaren både i analysskedet och vid genomförandet.

Alternativet med individuella tränare har kommit för att stanna. Vissa har officiell status men det finns också fall där den aktive inte vågar ta upp det med sin ordinarie tränare i rädsla för repressalier.

Men de har hög prestige

Men genomgående råder en alldeles för hög prestige hos dagens tränare. Det borde vara det omvända, att med generositet möta nya beteenden – dra ner dragkedjan i träningsoverallen, bjuda in och välkomna nya initiativ. Huvudtränare får inte tro att han/hon är bäst på allt.

Allt det här ska en styrelse och en sportchef, ideell eller avlönad, ha koll på. Från det att man väljer en huvudcoach, bestämmer kontraktsperiod och sätter lön.

I nästa skede ska klubbledningen kanske ta ställning till alternativt att välja bort en +35-spelare och istället öka tränarresursen. På kvarts-, halv- eller heltid. Gärna med en tränare som har individuell träning som spetskompetens.

Tusen andra frågor

Den personen ska exempelvis avgöra om den vänsterfotade skall bli ännu bättre genom ytterligare träning med vänstern eller välja att förbättra den svaga högern.

Eller avväga på isen om backhands- eller forehandspasset ska prioriteras. Skottet från vänster eller höger eller överstegsåkningen. Avvägningen blir inte genomtänkt om alla skall göra lika. Men den omedelbara översiktsbilden på träningen ser bra ut.

Det är frågor som en tränare brottas med dagligen. Och tusen andra frågor.

Det är klart att han/hon måste ha betalt.

Upptäckte skillnaden

Frågan är om tillräckliga resurser reserveras för tränarstaben. Är budgeten tillräckligt stor?

Låt oss göra ett hopp till NHL. En gång i tiden åkte spelarna hem till sina rancher på somrarna och kom tillbaka till hösten, ganska överviktiga.

Under kalla krigets dagar, tror det var 1972, möttes Kanada och Sovjet i ett antal prestigematcher. Eller var det “Röda armen” de mötte? Under den klassiske tränaren Anatolij Tarasovs ledning hette det att det var där sovjeterna jobbade. Men de vistades mer i styrketräningslokalen än i skyttegraven.

I de där matcherna upptäckte transatlanterna att de var underlägsna sina motståndare fysiskt och drog konsekvenser av detta. Idag är NHL-spelarna bättre fysiskt preparerade än spelarna i KHL. 

Varje NHL-lag har idag en ledarstab på drygt femtio procent av antalet spelare. Enligt de noga utarbetade statuterna består en NHL-trupp av 23 spelare. Bara på den  pedagogiska avdelningen finns tio tränare. Det nya är en analytisk coach som har fakta för varje spelare om antalet pass, brytningar, puckerövringar mm.

Resurserna där och den stora skillnaden mot här beskrivs kanske allra bäst i det faktum att de bästa juniorlagen i Nordamerika är bättre rustade med tränare och hjälpmedel än elitlagen här.

CURT EINARSSON