Uppmaningen: Allsvenska talanger – bli mindre giriga på Europa

Kanske börjar pendeln svänga i frågorna om spelaromsättning, kanske börjar den slöja av försiktighet som Fifa financial fair play kommer lägga över de allra största elefanterna ge ringar på vattnet även längre ned i näringskedjan?
Hur som helst kan jag konstatera att vi i Allsvenskan och Superettan idag inhyser oerhört många unga och lovande spelare som alla ser ut att ha en rimlig chans att bli kvar i Sverige under 2013. Det är nämligen inte bara transferaktiviteten som förändrats utan synnerligen också begreppen som omger den.

Att ”bli kvar en säsong” i Allsvenskan upplever jag numera inte alls lika negativt laddat som bara för något år sedan, fråga bara Magnus Eriksson eller Rasmus Jönsson.
Dessa två är bara några av alla dem spelare som de senaste åren lämnat Sverige för kontinenten efter en kort tid av framgång och som nu förmodligen ångrar att de inte hade mer is i magen. Idag känns det som ett betydligt mer accepterat beslut att stanna något år extra, kanske till och med byta upp sig klubbmässigt fast inrikes. Hetsen att lämna har avtagit.

Se bara på Nabil Bahoui till exempel som med sina siffror från det gångna året och framför allt sin spelstil förmodligen hade mängder av erbjudanden från utlandet. Men i stället för att hasta iväg tog han steget till AIK (trots att hans BP även dem är allsvenska 2013) för minst ett, förmodligen två, år innan planet lyfter från Arlandas terminal 5.

Jag tror verkligen Nabil tänker rätt. Han har egentligen inte uträttat någonting än och att bli salig på sig själv för tidigt kan få ödesdigra konsekvenser bara någon säsong senare. Nu får han chansen att i lugn och ro ta plats, utvecklas och slipas i ett allsvenskt topplag och detta bredvid spelare som vet vad som krävs av en ute i proffslivet. BP i all ära, men det är naturligtvis skillnad för en spelare att varje dag träna med Henok Goitom och Daniel Majstorovic i stället för Ante Eriksson och Pontus Segerström.

Det finns naturligtvis även de extremt lovande spelarna i svensk fotboll som inte kommer att byta klubb här hemma, men som samtliga förmodligen skulle må allra bäst av att spendera ytterligare en säsong i Allsvenskan som etablerade toppspelare. Pontus Jansson, Niklas Hult, Jiloan Hamad, Alexander Milosevic, Robin Quaison och Johan Larsson har givetvis samtliga en utlandskarriär som väntar, men jag hoppas de inte har för bråttom. Ingen av dessa spelare har varit ordinarie, givna spelare med all den press det innebär i mer än två allsvenska säsonger och vad är egentligen det i deras ålder?

Att lämna trygghet, familj, vänner och miljö som nitton-, tjugoåring är naturligtvis svårare än att göra det som tjugofyra-, tjugofemåring. Bara de åren gör en enorm skillnad i hur du mentalt kan tackla språksvårigheter, utanförskap, nya miljöer och en spelargrupps demografi. Med det försprånget ökar självfallet möjligheten till att en tuff första tid som utlandsproffs inte tar knäcken på en, något många svenska spelare kanske oftare än tidigare fallit offer för senaste tiden.

Har du dessutom gjort tre, kanske fyra fulla säsonger i Allsvenskan innan man sticker minimeras samtidigt risken att man som utfryst och bänkat proffs börjar tvivla på om man stack för tidigt. Har du verkligen gjort klart Allsvenskan och bevisat för samtliga att du håller för nästa nivå biter du förmodligen ihop längre än någon som stuckit redan efter en succéartad vårsäsong eller en lyckad höst och passande kontraktsituation.

Ergo: Sitt i båten, grabbar! Jag förutsätter nämligen att det är bra mycket bättre att ha en sex år lång utlandskarriär som hela tiden stegrar än en elva år lång dito som knackar och gnisslar redan från start.

Att det för oss här hemma, som ska följa allsvenskan, innebär en bättre svensk fotboll är samtidigt en bonus heller icke att förglömma.