”Första gången hans jobb står på spel, sista gången det går att skylla på”
Då står alltså Janne Andersson där helt plötsligt med en ödesmatch i sina händer.
För första gången står hans jobb på spel, för sista gången går det att skylla på någonting annat.
Han måste ändå undra, vad fan var det som hände?
Vi är många som gärna vill redogöra för hur svensk landslagsfotboll rasat samman på ett år.
Det går att leta skäl till fiaskoresultaten tills vi slår knut på oss själva.
Själv vidhåller jag att den största anledningen är att Sverige just nu inte har tillräckligt många bra spelare. Och att det inte är en tillfällighet att så många inte platsar i sina klubblag.
Anledningen till det går det säkert att gräva djupt i, men jag är inte helt säker på att starkare akademiutbildningar behöver vara rätt väg eftersom de allra bästa svenska tonåringarna ändå kommer att lockas till klubbar i andra länder väldigt tidigt.
För att de får väldigt mycket bättre betalt och för att drömmar väcks till liv.
Vill vi behålla svenska talanger lite längre - och jag vill gärna det - så måste vi börja tumma på 51-procentsregeln och...ja, ni vet hur den debatten kommer se ut.
Det går inte att både ha och äta kakan.
För vi kan förstås peka på Dejan Kulusevski och några till och hävda att alla 16-åringar ska packa väskan åka till italienska, spanska, franska, tyska och spanska klubbar för att bli bäst.
Men det är några få som lyckas.
De allra flesta vänder hem och får i bästa fall spela i superettan.
Om det är något historien ändå säger så är det att det inte finns ett facit när det gäller hur, var och när spelare utvecklas bäst, eftersom alla är olika.
Zlatan Ibrahimovic var 19 år när han gick till Ajax, Henke Larsson var 22 när han flyttade till Feyenoord. Ingen av dom fick någonsin spela i Skånes distriktslag. Det gick ganska bra ändå.
Jag är snarare inne på Erik Nivas linje, att svenska landslag varit väldigt bra på att vara bättre än de spelare de haft tillgång till.
Där är vi inte just nu. Snarare tvärtom.
Laget håller ungefär den nivå som spelarna gör i dagsläget och då är du chanslös mot dagens Serbien på bortaplan, inte minst sen de fått lite vittring efter Norges förlust.
Vi har ett landslag som ser ut som hela havet stormar där ingenting hör ihop. Jag hade lätt kunnat slå in vidöppna dörrar och toksåga spelare för allt de gjorde eller INTE gjorde, men det är som LAG det här landslaget haft sina framgångar och det är som lag samma landslag fallit helt i spillror.
Janne Andersson måste ta på sig det. Det är han som ska motivera laget att vara bättre än det egentligen borde vara.
Det har han uppenbarligen inte lyckats med i år.
Så nu står han där, i ett läge där Sverige kan gå samma väg som för detta stora fotbollsnationer på landslagsnivå som Turkiet, Grekland och Bulgarien.
Ingen seger mot Slovenien på Friends och det är rätt ned i källaren, på Nations Leagues C-nivå där Turkiet haft Färöarna, Luxemburg och Litauen i sin grupp.
För att ta ett exempel.
Försök fylla Friends med sådana godbitar under en Nations League-säsong. Och tänk förnedringen att bara tvingas harva där.
Så det står mycket på spel, mer än på väldigt länge för Janne Andersson och med helt olika öden i potten.
Han måste få ett resultat och det går inte att skylla på bra motståndare, på skador, på 4-4-2, på Haaland eller domare.
Inte ens på spelarnas form.
Förbundskaptenen måste vinna mot Slovenien.
För att rädda sig undan mörkret i C-källaren med allt vad det skulle innebära för svensk landslagsfotboll i såväl ranking som status, för att börja hitta rätt inför EM-kvalet i vår, för skapa nytt förtroende hos den breda publik som knappt längre vet att det spelas en landskamp.
Och kanske för att rädda sitt jobb.
För OM det inte blir vinst så kommer den frågan att aktualiseras på allvar för första gången sen Janne Andersson tillträdde.
Vad fan var det som hände?
Den här artikeln handlar om:
