Pirlo tänkte nog: ”Helsingborg? Vad fan är det?”

Vår kära sportchef Jesper” Storlåret” Jansson och klubbchefen Paul ” Militären” Myllenberg satte sig nyligen på planet till Geneve. Inte för ostarnas skull, inte heller för chokladen eller för att diskutera Genève-konventionen – som man ju annars lätt kunnat tro då dessa intellektuella herrar är i farten (ja, jag förhandlar om nytt kontrakt) –  utan för att delta i CL-lottningen som utomordentliga representanter från Sveriges bästa och vackraste klubb Helsingborgs IF.

The New Saints FC från staden (byn?) Llansantffraid-ym-Mechain (säg det snabbt efter några öl) i Wales drog vinstlotten att möta oss i andra kvalomgången.

Med vinstlotten för walsarna menar jag naturligtvis att de får komma till Sundets Pärla under sommaren och ta del av vårt vin, våra kvinnor och vår musik.

Vi får väl mest ta del av hemsökta slott, bräkande får och hotellrummens spetsgardiner.

Det ryktas om att bortamatchen blir på konstgräs. Ja, ni läste rätt. Konstgräs. I. Wales.
Var är världen på väg? Hujeda mej.

Hur som helst så ska vi ta oss vidare till nästa kvalomgång. Där väntar säkert någon mer normal kvalresa till Georgien, Armenien eller Azerbadjan. Därefter är vi ” bara” två matcher från en ny CL-odyssé.

Time for nostalgia.

Champions League-äventyret 2000/2001 är fortfarande med på ”topp tre bästa fotbollsminnen jag har”.
Vi började med en fin liten tripp till Minsk och Bate Borisov. Efter 0-0 på Olympia vann vi med 3-0 i Vitryssland. Kommer inte ihåg så mycket. Lite K-pistar, lite kaviar och mycket grått.

Sedan drog vi FC Inter Milano i sista kvalomgången.
Trevlig match tänkte spelarna.
Bra publikintäkter tänkte klubbledningen.
Bra bortaresa tänkte fansen.
Inter-spelarna med dussinlirare som Zanetti, Laurent Blanc, Seedorf, Vieri, Mutu, Recoba, Zamorano, Jugovic och chippkungen Pirlo tänkte nog:
”Helsingborgs IF ???? Vad fan är det för nåt?”

Michael Hansson, min gamle coladrickande, kedjesnusande och schizofrena rumskamrat drog till med ett volleyskott. Pang, vinst med 1-0.

Ja, ja. Det var ju kul. Ut och dricka några öl med pågarna efter matchen. Sola sig i glansen av Michael Hansson. Alla i hela fotbollsvärlden visste ju ändå att vi skulle åka ut nästa vecka nere i Milano. Inkluderat Inter-spelarna.

Chartrat plan ner till Milano. Allt var som vanligt, styrelsen var med sina fruar, journalister i mängder, sponsorer som satt och drack GT i flygen kl 08.00 och spelare som satt och spelade kort .
In på hotell, mat, avresa till San Siro för träning. Det spelades ” rövbombning” på det träningspasset, med glädje och kärlek.

Matchdag!
Jag började på bänken (det är nu ni förstod hur jävla längesen det här egentligen är).
Inter dominerade fullständigt.

Stolpe!
Ribba!
Friläge!

Svettigt.

Halvlek.
Nu började vi fatta på riktigt. 45 små italienska minuter till och vi var i Champinjon-ligan.
Tick, tack, tick, tack.
Friläge!
Stolpe!
Ribba!

Dåvarande tränaren Nanne Bergstrand ropade på mig med tio kvar.
– Lindström, du ska in som defensiv innermitt. (återigen, jäääävligt längesen)
– Får du tag på bollen, så skjut iväg den så långt du kan.

Visst, inga problem. Jag gjorde bokstavligen vad jag blev tillsagd.
En minut kvar.
Hands på Ola Nilsson. Straff.
Recoba kliver fram och skjuter nere i Sven Anderssons högra hörn. En fantomräddning!
Därav smeknamnet San Siro-Sven.
Slut!

Tack för kaffet.

Flygresan hem fick även vi spelare smutta på en Gin & Tonic. Good Times.
Vi lottades i en grupp med Paris Saint Germain, Rosenborg och Bayern München.
Den resan, som innehåller Ulf Lundell, pirayer och stulna matchbollar tar vi i nästa blogginlägg.
Måste reka nattlivet i Llansantffraid-ym-Mechain nu.

To be continued…