Klart det ÄR kris hos AIK och Djurgården

AIK går utan seger efter fyra omgångar av årets allsvenskan, Djurgården likaså. Hammarbys evigt trogna fans gick man ur huse för att fira av den sista hemmapremiären på Söderstadion, men fick inte tre poäng mot Värnamo som tack för besväret och är också de segerlösa i Superettan. Dessutom tycks ytterst få tillfreds med vår splitternya nationalarena och med ytterligare ett miljardbygge på väg in i Stockholmsfotbollen känns folk mer skeptiska än förväntansfulla. Folk pratar på allvar om kris i huvudstaden och vi är inte ens inne i maj. Det här såg jag verkligen inte komma.

Jag ska väl direkt påpeka att jag inte glömt att både BP, Assyriska och Syrianska också kommer från Stockholm. Men låt oss vara uppriktiga, dessa tre lag ska naturligtvis inte buntas ihop med Stockholms tre stora lag, trots att den inbördes sportsliga ordningen kanske säger annat.

Visst har sensationsjournalistiken gjort sig påmind inom vårt älskade skrå redan innan resultaten uteblev och visst går det att be folk sätta sig ner i båten, men alltså… AIK har inte gjort mål på över tre matcher, Djurgården ser ut som motsatsen till ett lag som det ”jobbats med” i nästan två år och Bajen ser återigen ut att ha gått på myten om sig själva.

Jag vill säga åt mig själv att jag överdriver, att jag bara ryckts med i versalerna som omgett lagens insatser senaste veckan. Jag vill peka på korrekta mål som dömts bort, på insidor av stolpar, på dåliga planer, på päron och på skadeproblemen som varit, men jag landar lik förbannat i resultat som inte på något sätt överensstämmer med vad som borde vara rimligt att kunna kräva av dessa trupper.

AIK lät efter premiären borta mot Elfsborg hälsa att det sannerligen fanns fog för pratet om guld trots debaclet i cupen veckorna innan. Men sen dess? Modet är som bortblåst, laget är baktungt och lite för många spelare tycks hämmade av konkurrenssituationen snarare än sporrade. Och är det så konstigt? Det sista ett försvarsspel vill ha är ständigt nya mittbackspar, det sista en ”konstruktiv ytter” behöver känna är att man alltid är en misslyckad fint eller en tappad boll från bänken. Lägg därtill att det fans som bara för ett halvår sedan avgudade Andreas Alm nu muttrar något om avgång och man kanske på ett bättre sätt förstår varför de svartgula ser så kolossalt krampaktiga ut.

Djurgården å sin sida skulle med en glödhet Erton Fejzullahu längst fram, med Adde Johansson som härförare från en sittande roll och med stjärnskott som Amartey än en gång sätta skräck i svenska backlinjer, men här brast allting åt andra hållet. Redan innan Joona Toivio såldes skrek nämligen fansen efter förstärkning och vem kan påstå att de var snett ute? Att sälja sin kapten och sin överlägset bäste försvarare och ersätta honom med en i sammanhanget okänd och oprövad ung litauer var ytterst märkligt. Kanske inte om man tittar på det krasst, men sannerligen om man sätter in hela affären i det långsiktiga projekt Magnus Pehrsson snickrat på sedan 2011. Nu får man också betala priset – Djurgården blöder nämligen bakåt.

Och så Bajen… Ständigt detta Bajen som man aldrig blir klok på. Visst finns där en spelartrupp som definitivt har i toppen av Superettan att göra och visst är Hammarby en förening som hör hemma i landets högsta serie men vad, jag frågar VAD, har de att tjäna på att ännu en gång ta ut uppflyttningen i förskott? Är det något lag i det här landet som alltid lidit av sitt lillebrorkomplex är det Bajen. Så varför, VARFÖR, envisas man med att i år igen axla favoritmanteln när den återigen ser ut att bli för tung?

Jag slog vad med en kompis i höstas. Han satte 500:- på att Hammarby ska vara klart för Allsvenskan innan september är över. Jag satte emot och det ska bli spännande att se vem som flinande kommer räkna in pengarna i höst. Och så får vi väl se ifall AIK lyckats peta in en kasse till dess.