Maskinen från Lund
Jomensåatte. Det där laget vid namn Lunds BK verkar ju rätt bra ändå. Fyra vinster på fyra matcher och en målskillnad på 11-0 får väl anses vara fullt godkänt, eller? Jo, jag tycker nog det.
Likt en ångvält går Lund fram och pulveriserar allt motstånd som kommer i deras väg. Förvisso har skåningarna hitintills mött Qviding, Skövde, Karlstad och Limhamn Bunkeflo – lag som troligtvis kommer att få tampas i botten eller möjligtvis i mittenskiktet. Segerturnén de är ute på är ändock imponerande och skvallrar om kvalité. Inför säsongen höll jag Oddevold och ÖIS som favoriter till seriesegern med Sylvia och Lund hacket bakom, men såhär några omgångar in i säsongen är frågan ifall det inte är på sin plats att revidera det tipset. Lund blir definitivt en hård nöt att knäcka, kanske den hårdaste.
Vad är det då som gör dem så bra? Dels har de några riktigt vassa spelare som tillhör toppskiktet i serien. 25-årige Otto Martler är, tillsammans med ÖIS Peter Abrahamsson, Söderettans otvivelaktigt skarpaste målvakt. Med järnhand styrde Helsingborgsprodukten sitt lag till blott 26 insläppta mål ifjol, ett per match – bäst i serien – och inledningen på 2012 har varit än bättre. I premiärmatchen mot Qviding åkte Lund på inte bara en utan två utvisningar, vilket riktade strålkastarljuset på Martler än mer än vanligt, men det bekom honom inte över huvud taget. Dominant luftspel blandades med en straffräddning och i övrigt magnifika pareringar. Eller som Martler själv sade efter slutsignalen: ”Jag fick ju flå som ett torrt skinn mellan stolparna”.
På mittfältet huserar kapten Robin Andersson: en slitstark, i huvudsak defensiv spelare med en löpvillighet och bollvinnaregenskaper som gör honom oerhört nyttig. Sedan flytten från Malmö inför 2007 har Andersson utvecklats för var säsong, och i mina ögon, om Lund inte tar steget upp vill säga, borde Andersson nu vara aktuell för spel högre upp i serierna. Så pass bra är han. 24 år ung finns det dessutom utrymme för fortsatt utveckling.
Offensivt ligger mycket ansvar på axlarna som tillhör Stefan Ilic och Admir Osmancevic. Den förstnämnde är jämngammal med mig, men där upphör också likheterna. Ilic är en irrationell och sevärd spelare, som allt som oftast utgår från en mittfältsposition ute till vänster och under de första omgångarna gjort det fantastiskt bra. Säkerhetsbälten på är det som gäller för motståndarens högerback, för där går det undan. Osmancevic är även han en konstnär som kan göra de mest oväntade ting med både boll och motståndare, men det är inte den individuella briljansen hos vissa spelare som är Lunds storhet. Det är kollektivet.
Tränare Nils-Erik Persson har byggt vidare på det väl fungerande lagspelet från ifjol då Lund var det målsnålaste laget i serien, och har möjliggjort en utveckling genom att ha kryddat med några individuellt skickliga spelare. Det är dock alltid parollen ”laget före jaget – jaget för laget” som gäller. I nittio minuter plus tilläggstid läggs ett stenhårt arbete ned vilket kan låta banalt och klyschigt. Låt gå för det, men det är likväl sant. Lund är ett L-A-G med spelare som är beredda att springa den där extra metern, gå in i den där duellen i slutet av matchen med hundra procents koncentration trots tunga ben, etcetera.
Inställning är elementärt i fotboll. Men inte självklart i alla lag. Lunds BK är mästare på det. Något som kan ta dem ända till Superettan.
Den här artikeln handlar om:
