NORDQVIST: “Inte hyllats nog – är beundransvärt”
SOLNA. För ett år sedan kördes Sverige över av Azerbajdzjan och det var på något sätt botten av svensk landslagsfotboll på många, många år.
I kväll lirar Blågult återigen boll på azerierna – men det är ett helt annat landslag nu.
Tacka Jon Dahl Tomasson för det.
Han var ifrågasatt när han presenterades – och efter tre förluster på fyra vänskapsmatcher under våren tystade Jon Dahl Tomasson inte speciellt många tvivlare.
Visserligen har motståndet nu under hösten varit ett annat än Portugal, Serbien och Danmark under våren – men det är inte resultaten nu i Nations League som jag imponeras över med dansken vid rodret.
Nej, det är i stället hur laget spelat. Janne Andersson fick mycket skit för att han inte lyckades få ut maximalt av den svenska offensiven, och det med rätta. Viktor Gyökeres, Alexander Isak och Dejan Kulusevski ser verkligen ut att älska att spela i Tomassons landslag – så såg det inte ut under Janne.
Sverige har alltid varit kända för sin defensiv och organisation, men det var uppenbart under Jannes sista tid att den epoken var förbi – och att han inte lyckades förvalta det nya Sverige.
Förutom stjärntrion ovan har Tomasson gjort Yasin Ayari till landslagets mest spännande innermittfältare, och så hittade han en doldis i Anton Salétros som anammat grovjobbarrollen bakom Ayari och Kulusevski. “Guldbollen i GPS-meter” sa Salétros skämtsamt i samband med att han i går pratade om hur han accepterat sin roll i landslaget genom att täcka upp för andra mer offensiva spelare – och att det också är en anledning varför den allsvenska spelaren fått så mycket speltid under JDT.
Jag tror vare sig Ayari eller Salétros varit startspelare under Janne, inte heller tror jag att vår förre förbundskapten hade hittat fram det geniala 3-4-1-2-system som nu maximerat såväl våra superswedes (Isak, Gyökeres och Kulusevski) som det centrala mittfältet och wingbacksen. Ken Sema funkade inte riktigt som vare sig vänsterback eller vänsterytter under Janne, men kommer helt till sin rätt som wingback. Niclas Eliasson borde fått chansen redan under Andersson, men under Tomasson har AEK Aten-svensken verkligen tagit den med sin fart och frenesi.
Det är kul att titta på det svenska landslaget igen och det var aldrig något snack om saken i lördags, Sverige var så mycket bättre än Slovakien och skulle egentligen ha vunnit med större siffror än 2-1. Gruppsegern borde nog ha säkrats tidigare, för det var länge klasskillnad lagen emellan för en månad sedan nere i Bratislava också. Detta alltså mot ett slovakiskt lag som var på vippen att slå ut finalisten England i EM-åttondelen i somras.
Det är beundransvärt hur snabbt Tomasson fått effekt på det nya, offensiva, spännande Sverige och jag tycker inte att han hyllats nog för det.
Nu ska bara azerierna piskas till i ett iskallt Stockholm (tack förbundet för stängt tak, puh!) och så hoppas vi att det räcker för att få den där playoffplatsen som extra livlina till VM 2026.
Det här läckra blågula landslag vill vi förstås se i Nordamerika nästnästa sommar – och utvecklingskurvan pekar bara uppåt för tillfället.
Avslutningsvis tar vi med oss det Dejan Kulusevski sa i den mixade zonen efter segern mot Slovakien i lördags:
“Det kommer bli otroligt kul i framtiden att möta de bästa landslagen i världen och såra dem”.
Gott så!
TV: Niclas Eliasson om den svenska stjärntrion
Den här artikeln handlar om: