Östersund – Stora på plan men ”som förr i tiden” vid sidan av
ÖSTERSUND. Här flackar man runt som aldrig förr ska ni veta, kära vänner. Leksand och Dalarna har bytts mot fantastiska Jämtland, närmare bestämt Östersund. Ännu närmare bestämt Frösön och äääääääännu närmare (tänk er en sjuhelsikes superzoom här) bestämt Quality Hotel Frösö Park aka ett av de bästa hotellen jag bott på i Sverige.
Här kan man spa:a (se bild 1), dricka öl och äta short ribs from heaven med eldutsikt (se bild 2) och kika ut på fjällen från hotellrumsfönstret (se bild 3). Om ni också vill bo på Frösö Park så bokar ni det här. Rekommenderas starkt!
Så det är lite vad man kan göra här. Men nu är ju jag ingen Emil Jönsson eller Anna Haag så det jag har gjort istället (förutom att somna i bastun på spa:t i dag) får ni istället se på dessa bilder. De speglar min Östersunds-vistelse so far aningen bättre.
Östersunds FK står för ganska mycket som ”mot den moderna fotbollen”-folket sätter i halsen av. Men det lämnar jag därhän i det här inlägget och väljer att fokusera på känslan jag fick när jag gick på fotboll i Östersund för första gången (av två denna vecka).
Det var lite som att spolas tillbaka till ”Örby IS-dagen”, som min moderklubb (likt många, många andra klubbar) anordnade en gång om året. Korvgrillningen, lotter, nån Tomas som trixar med en boll, massvis med ideella krafter, varma människor och en föreningskänsla som jag bara vill gosa sönder. Jag fick samma känsla som när jag gick på Fredriksskans i tid och otid under pluggåren i Kalmar.
Ska jag ändå vara lite kritiskt granskande här (LOL) så är det kanske inte enbart positivt med den här ideella myskänslan när det vankas allsvensk toppmatch. Det är en tunn linje mellan charmigt och oprofessionellt. Ingen vet vart man ska gå eller vem man ska prata med, men jag tar det onda med det goda här alla dagar i veckan framför mer uppstyrda motsvarigheter.
Ska bli intressant att se hur en fullsatt (förmodar jag) cupfinal ser ut här.
Den här artikeln handlar om: