”Glenn Hysén sket på sig i diarré”

När Rasmus Elm skickade in 4-4 bakom Manuel Neuer tryckte sig min 89-åriga farmor upp från sin stol hemma hos brorsan. Hon fick ur sig ett skrik som mer liknade en råmande kviga än något annat och hon dunkade sin käpp i soffbordet i takt med det djuriska lätet. Hade hon haft något mer än senapssill och rårörda lingon i vaderna hade hon jämfota skuttat upp i taket och kapat ytterligare någon centimeter i längd. Och förmodligen hade det känts rimligt.

Den nivån var det, mina vänner. Den fullständigt sinnessjuka magnituden hade den här upphämtningen. Att hämta upp ett fyramålsunderläge mot världens näst (?) bästa landslag, på deras hemmaplan i en hundraprocentig tävlingsmatch under matchens avslutande halvtimme ska inte generera något annat än helt nya sätt att fira.

Det ska inte vara några trötta ”Yes!” eller några halvdana sms till kompisar. Det ska vara käppdunkningar i soffbord från 89-åringar, det ska vara avgrundsvrål från vår statschef jämte Tysklands dito och det ska basuneras ut att Glenn Hysén sket på sig i diarré på läktaren i slutminuterna. För den typ av upphämtning var det här!

Visst ska vi inte glömma den ka-ta-stro-fala första halvleken, den – än en gång – högst tvivelaktiga laguttagningen eller att Tyskland förmodligen ändå lär stå som segrare i den här gruppen om ett år. Men efter att ha åstadkommit det som skedde mellan matchminut 62 och 93 känns det sekundärt att lyfta fram i en sådan här text. Idag ska vi slå oss för bröstet och njuta av att våra landslagsspelare pissade på all logik som fanns tillgänglig när Mesut Özil sköt 4-0. Vi ska häpna kring att ett lag som blev fullständigt förnedrade under en timmes spel lyckades samla den kraft och tro på någonting som krävs för att ta sig därifrån med en poäng. Idag ska vi njuta av vi ännu en gång lurats av fotbollens förunderliga påhitt om att matcher är avgjorda innan domaren blåser av.

Det här var inte bara matchen som kommer gå till historien som den mest skruvade någonsin i svensk landslagshistoria – jag har nämligen aldrig sett en värre scenförändring än den som skedde vid Zlatans nick till 4-1. Det var heller inte bara ett ypperligt bevis på att den vinnarmentalitet som allt oftare efterlysts i det här laget verkligen verkar finnas där. Det här var dessutom den absolut mäktigaste upphämtning jag skådat på en fotbollsplan. Utan några som helst tvivel.

Det här var tamigfan upphämtningarnas jävla morsa.