EKWALL: Trodde man att covid inte biter på fotbollsspelare?

Självklart var det inte som om ingenting hade hänt i den bemärkelsen.
Det hade jobbats för fullt på det fina mediacentret ute på Hisinge-idyllen, det var finputsat för mottagande av landslaget, avspärrningar på plats, kanelbullar inplastade i flätade korgar, utposterade vakter, trevligt hejande värdar,
Häcken-akademin nyfiket spanande efter Alexander Isak  och mediapacket på väg in från hela landet ,för nu skulle EM dra igång på riktigt.
Så kom först beskedet om att dagens presskonferens blixtflyttats, uppgifter om att covid smugit sig in och så var den harmonin slagen i spillror.
Det som inte fick hända hade hänt.
Dejan Kulusevski hade testat positivt och lämnats kvar i Stockholm.
De han hade umgåtts med mest i truppen hade testats igen.
Men.
Och det här här jag menar att det var ”som om ingenting hade hänt”: laget skulle träna ihop inom kort, spelarna släntrade in i en lokal när jag och Mathias Lühr spelade in TV efter presskonferensen.
Det var ju bara lite smitta.
Jag reagerade en aning förvånat när Stefan Pettersson, Janne Andersson och lagläkare Anders Valentin fick en fråga som löd ”hur gör ni om någon av de som testats idag också är positiv, bryts träningen då?” och ingen visste vad de skulle svara.
Min känsla var att dr Valentin trodde att Kulusevski hade så små mängder virus att det skulle vara lugnt.
Sen satte sig Mattias Svanberg på en buss med alla andra och åkte till träningsplanen.
För mig som lekman är det en gåta att landslaget gjorde något gemensamt överhuvudtaget innan de fick svar på proven efter Kulusevskis positiva test.
Jag ska inte utgöra mig för att vara smittexpert eller särskilt medicinskt kunnig, men logiken går inte att få ihop här?

Eller trodde alla att covid inte biter på vältränade fotbollsspelare?
Kanske så.
Jag tror att alla - inklusive Dejan Kulusevski själv - kände att man borde vara home safe efter att ha haft skiten en gång och sen påvisat antikroppar.
Odödlig, liksom.
Men nu vet vi.
Smittade kan alla bli, så även vaccinerade.
Ingen blir särskilt sjuk men det kan ödelägga en livsdröm och/eller sabba andras.
Det kan också välta upp och ned på ett helt fotbollslandslag och jag har aldrig sett Janne Andersson så tagen av stunden som på presskonferensen; han tyckte inte det var roligt någonstans och det som var så frid och fröjd igår blev en mardröm idag.
Då blir det ju väldigt konstigt att rycka lite lätt på en axel och säga att så här menar myndigheterna i Sverige att vi ska agera.
Jag skiter väl i FHM.
Jag tänker på landslaget, EM och spelarna - och det kändes faktiskt inte som om man tog Kulusevskis smitta på fullt allvar.
För då hade man väl ändå väntat en kvart extra på den där träningen?

Spanien packade ihop allt man hade och låste in truppen på sina rum när Sergio Busquets visade sig bära på viruset.
Det är möjligt att det var överdrivet åt andra hållet, men det minimerar åtminstone risker när läget uppstår.
För risken finns.
Lediga dagar mitt i bubblan var kanske fint för de flesta som behövde träffa familjer, men kanske inte just till detta mästerskap?
För risken fanns.
På ett smått brutalt sätt vet alla det idag.
Alla kan bli smittade och ingen går säker; risken fanns, den finns och det känns väldigt onödigt, eller smått ofattbart sett till läget, att vi trodde att det aldrig skulle hända.
Som om vi faktiskt trodde att svenska fotbollsspelare var odödliga.