Berättar om sjukdomen som kunde kostat honom livet

Det avfärdades först som diskbråck. Det visade sig vara långt mycket värre. Nu berättar Rawez Lawan om blodförgiftningen som kunde kostat honom livet. 
– Läkaren sade att hade jag inte kommit in till sjukhuset i tid, då hade det snabbt kunna gå åt andra hållet. Då förstod jag magnituden i det här. Jag kanske har trott att jag var odödlig, men det blev en tankeställare, säger Lawan. 

Rawez Lawan skrev inför den här säsongen på för Vasalund i norrettan. En blytung värvning i division 1-sammanhanget – Lawan har ett cv med spel i Danmark (Horsens, Nordsjaelland), allsvenskan med Malmö FF, IFK Norrköping (SM-guld 2015) och han var med och skrev historia med Dalkurd när de avancerade upp i allsvenskan 2017.

Vasalunds säsong har varit en jättesuccé - klart för superettan med tre omgångar kvar, efter en säsong med fantastiska 82 mål på 27 matcher.
För Rawez Lawan tog säsongen slut den 18 oktober, och den gjorde det på ett lika oväntat som otäckt vis.
Nu berättar han för första gången om hur han var nära döden efter en blodförgiftning. Det började som ryggsmärtor:
– Vi hade bortamatch mot IFK Berga. Jag vaknade upp den morgonen och kunde knappt röra mig, det kändes skitkonstigt. Och under dagen blev det bara värre och värre. Jag kunde inte spela matchen men efter att den var slut så tuppade jag av i omklädningsrummet, på grund av smärtan, säger Lawan till FotbollDirekt.se. 

Han fortsätter:
– De får hjälpa mig upp, sedan har vi en bussresa på sju timmar för att komma tillbaka. Fy fan, det var en smärta som inte går att beskriva. Jag satt på bussen och ringde videosamtal, ett sånt här 1177-samtal där man får prata direkt med en läkare. Den här läkaren sade ”det låter som diskbråck”. De hade en läkare på plats under matchen också, han trodde också det var diskbråck. 

– Jag har aldrig varit en människa som berättar hur ont jag har, det är väl någon stolthetsgrej kanske. Men jag trodde verkligen inte på dem när de sade att det var diskbråck, det här var något annat. Det är det värsta jag varit med om smärtmässigt.

Vasalunds buss kommer tillbaka till Stockholm, och i det här läget är Lawan inställd på att komma hem och låta det gå en natt för att se om smärtan skulle lätta. Men han hamnar på sjukhuset, övertalad av sin fru. Han skickas först till ortopeden då man tror att det är ryggproblem. 
– Min fru tvingade mig till akuten, jag sade att vi försöker sova nu så tar vi det imorgon. Men hon övertygar mig, jag kommer in på akuten, de trodde precis som de andra läkarna innan att det var diskbråck.  

Men smärtan övergår då i något annat, mycket mer otäckt.
– Det var en sekvens där på natten där jag bara skakade, de tog tempen och det visade sig att jag hade 40 graders feber. De fick inte kontroll på skakningarna. För första gången i mitt liv jag var orolig. Jag har stor tilltro till högre makter, det som sker, det sker av en anledning. Men här kände jag oro.  

– Jag ser ju på personalen, det är två sjuksköterskor och en läkare som är där, jag ser rädslan i deras ansiktsuttryck. Det är lite som när du sitter på ett flygplan och det blir turbulens - du tittar på flygvärdinnorna, ser de stressade ut? Är det här bara lite turbulens eller är det något mer allvarligt? Försöker läsa av deras ansiktsuttryck. Här fattade jag ju att det var någonting.  

Men skakningarna gav med sig och febern släppte. Och Lawan fick till sist reda på vad det var:
– De hade gjort blodtester och hittat sepsis, blodförgiftning. Jag fick vara där inne på sjukhuset i 12-13 dagar. Det som är lite otäckt är att de visste inte hur jag fått det. Man kan få det från öppna sår, man kan få det från lunginflammation. Men de hade ingen aning om hur jag fått det.

Det låter som att det är väldigt ovanligt, att de inte kan härleda det till någonting? 
– Ja, det är väldigt sällsynt. Jag gör regelbundna provtagningar än idag, men de har fortfarande inte hittat det. 

– När jag skrevs ut från sjukhuset sade läkaren, att hade jag inte kommit in i tid, då hade det snabbt kunna gå åt andra hållet. Då förstod jag magnituden i det här. Jag kanske har trott att jag var odödlig, men det blev en tankeställare. Man kan väl säga att den bubblan jag levt i sprack lite nu.

Hur har livet varit sedan det här hände?  
– Det här hände 18 oktober, jag har inte gjort ett skit sedan dess egentligen. Jag har tagit någon kort promenad, testat lite. Men jag har tagit det väldigt lugnt, som läkarna sagt åt mig att göra. 

– Nu är jag i alla fall på rätt väg. Jag är kanske 15-20 procent från att kunna gå normalt. Så det går åt rätt håll. För några veckor sedan var det värre, jag blev nästan kallsvettig bara av att gå en promenad på 50 meter. Nu i dag känns det mycket bättre, jag kan i princip gå normalt.

– Jag har tabletter som jag tar, morfin. Jag ska ta dem i alla fall till efter årsskiftet. Så tar man regelbundna tester, och kollar om något förändras. Än så länge har det varit positivt.

Vad säger de om dina möjligheter att komma tillbaka till fotbollsplanen? 
– Läkaren såg ledsen ut när jag ställde frågan, men det var ändå ganska positivt. Det finns en chans att komma tillbaka men det är väldigt individuellt om det går och hur snabbt det går. Det är några andra, främst nära och kära, som säger att det här är ett tecken: Att nu kanske det är dags att lägga skorna på hyllan och starta din nya tränarkarriär. Men jag vill inte tro på det tecknet ännu. 

– Jag har lite kontakt med Dillan Ismail i Umeå (tidigare lagkamrat i Dalkurd), han är utbildad läkare. Han sade, du ska inte underskatta det här. Du har bra fysisk status, så det kan gå snabbt tillbaka. Men det är inget litet det här, du måste ha respekt för vad som har hänt. 

Är det jobbigt att inte veta varifrån den här blodförgiftningen kom, att du kanske aldrig får reda på det? 
– Den frågan har jag tänkt på varje dag sedan det hände. Jag tror att alla människor får tecken och signaler, om det är ovanifrån eller varifrån det nu kommer. Jag är rädd att jag läser fel på detta tecknet, var det ett tecken på att jag ska lägga skorna på hyllan? 

– Övergången från att vara spelare till "normalt liv", det är hårt för många. Det läser man om hela tiden, spelare som haft svårt att göra den övergången, att inte vara elitspelare längre. Jag tror bara att detta kan göra den övergången lättare för mig. 

Rawez Lawan har kontrakt med Vasalund också över nästa säsong. Han är inställd på att ta sig tillbaka till planen och spela ett sista år.
–  Det är en liten välsignelse i det här, jag är ändå i ett lag som gick upp i superettan och jag har kontrakt över nästa säsong. 

– Nästa år så är det mitt år på planen, jag vill sluta med ett skratt på mina läppar. Sedan kan jag säga till mig själv, att nu Rawez ska du ut i verkligheten, och ta dig an världen. Det spelar ingen roll vad du heter och vad du gjort tidigare, i slutändan har vi alla rött blod, vi är från en och samma källa. 

För Lawan har alltså en plan klar. Han kommer satsa på en tränarkarriär, och han har redan påbörjat CBA Elit, tränarutbildningen för tidigare elitspelare. 
– Det är några tunga namn nu den här klassen (bl a Andreas Isaksson, Johan Elmander och Tobias Hysén), som man har kunnat utbyta lite erfarenheter med, så det har varit kul. Vi har andra modulen nu i slutet av november.  Jag har kunnat göra alla mina uppgifter på sjukhuset, så det har funkat. Vasalund har varit enormt hjälpsamma också, jag har kunnat satsa på det här parallellt. 

– Ur sammanbrott kommer genombrott, jag hoppas att detta året var sammanbrottet som leder till genombrottet. Sedan är jag inte rädd för att lägga skorna på hyllan efter det. Jag vill verkligen bli tränare. Jag tror att allt jag varit med om kommer spela ut fint i mitt ledarskap när det väl är dags.

Jag antar att en sådan här händelse sätter igång enormt mycket tankar om livet i stort… 
– Man har suttit och tänkt mycket. Jag tror såhär: En sådan händelse kan driva dig i två riktningar. Antingen blir man reserverad och försiktig, känner oro, kommer det tillbaka? Eller så blir man orädd. Och jag känner att det har gjort mig orädd. 

– Jag har inte så mycket kontroll på saker och ting här i världen, förutom mina egna tankar. Man kan inte gå runt och kontrollera sådant som är bortom ens kontroll. Men sina tankar kan man kontrollera, och klarar man det så kan man möta världen utan rädsla. 

– Om man nu var så nära andra sidan, då kommer man tillbaka lite orädd tror jag. Jag tror på den högre makten, när min tid är inne så är den inne. Nu var den inte inne ännu. Förhoppningsvis kan jag ha enormt mycket nytta av den här erfarenheten i resten av mitt liv och min karriär.