Ejupis nya verklighet: “Blivit lite som att man är pensionär”

Albert Ejupi stod för ett fint halvår i Färöiska Klaksvik som snubblade på mållinjen till Europaspel. 
Nu befinner sig den 32-årige mittfältaren i något form av ingenmansland i väntan på ett nytt jobb. 
– Det har blivit lite som att man är pensionär när man är runt 30 år, säger 32-åringen till FotbollDirekt.

För ett drygt halvår sedan tog Albert Ejupi sitt pick och pack för att flytta till Färöarna för spel i KI Klaksvik på ett korttidskontrakt.

Idag, mars 2025, har det gått drygt två månader sedan äventyret på den nordatlantiska ögruppen tog slut.

Var befinner sig Albert Ejupi idag?
– Jag är faktiskt hemma i Kristianstad och håller igång så mycket som möjligt, säger han till FotbollDirekt.

Tränar du på egen hand eller med något lag? 
– Jag kör med Kristianstad (FC), min moderklubb. Jag kör med dem när de tränar och så kör jag mycket själv också. Jag har ändå tränat på ganska bra faktiskt. 

Sedan tidigare har Albert Ejupi en gedigen erfarenhet av svensk fotboll. Karriären började som sagt i Kristianstad och tog sedan fart i Varberg där han står noterad för 110 tävlingsmatcher. Resan fortsatte sedan i allsvenskan och Helsingborgs IF innan han betade av Österrike, Israel, Danmark och allra senast Klaksvik på Färöarna. 

Men vad hände egentligen efter att mittfältaren valde att flytta till ett Champions League-aspirerande KI? 

– Vi spelade väl de här Europamatcherna och det var ett jäkligt roligt äventyr. Vi spelade roliga matcher i olika länder och vi gjorde det jävligt bra på hemmaplan men i bortamatcherna vi fick det tufft. Jag vet inte riktigt vad som hände där. Vi släppte in skitmålet i varje match kändes det som. Vi fick inte ihop det borta men på hemmaplan var vi i stort sett överlägsna i varje match egentligen, säger han och fortsätter:

– I serien tror jag att de hade någon förlust innan jag kom men sedan förlorade vi inte på 15 eller 16 matcher tror jag. Vi hade inte heller någon förlust på hemmaplan. På så sätt var det bra och det var inte många matcher vi förlorade, förutom Europamatcherna på bortaplan. För egen del gick det väldigt bra i serien men också i Europa där jag fick styra och ställa i de roliga matcherna som betyder väldigt mycket och det var en väldigt rolig upplevelse. 

Resan i Europa slutade dock bittert för Ejupi och hans Klaksvik som, efter uttåget mot Malmö FF, förlorade på förlängning mot bosniska Borac Banja Luka.

– Där var vi helt överlägsna på hemmaplan och vi kunde aldrig se att vi skulle förlora den andra matchen. Jag vet inte vad som hände på bortaplan, vi tappade allting liksom. Det var helt sjukt men det är en riktigt stor skillnad på hemma- och bortamatcherna. Vi visste att vi skulle slå alla lag hemma men också att det skulle bli jävligt tufft borta. Där fick vi inte riktigt ihop det… 

Inte heller i playoff-mötet mot HJK till Conference League gick det hela vägen. 

– Det var egentligen samma sak när vi mötte HJK där vi släppte in mål på slutet som gjorde att vi förlorade. Vi hade allting i egna händer och ledde med 1-0, sedan får vi rött kort och då gled det ur våra händer. Det var egentligen jävligt sjukt att vi inte kom till något ligaspel i Europa. Det är surt, men det är fotboll. 

I december löpte Ejupis korttidskontrakt med Klaksvik ut och mittfältaren reste hem till Sverige, även om chansen att stanna kvar fanns. 

– Det fanns snack om det men jag kände bara att det var jävligt tufft att bo där. Fotbollsmässigt gick det bra, jag kom väldigt bra överens med tränaren som var där och allting med klubben kändes bra. Det utanför planen var tufft alltså. 

På vilket sätt? 
– Det var tufft att leva där och väldigt annorlunda. Jag kände att jag inte kunde spendera ett halvår eller ett år till där, trots att det var bra fotbollsmässigt. Det var egentligen mest det med Europaspelet som lockade mig dit att sticka dit, att få in det på CV:t liksom. 

Under vintern har alltså Albert Ejupi hållt igång med division två-klubben Kristianstad och tränat på egen hand. Målet säger han är en sista vända utomlands, även om det som har kommit upp hittills inte har känts perfekt. 

– Om du frågar mig vad jag önskar är det ett sista äventyr utomlands. Jag har haft lite intressen, vissa har varit konkret, men det är inte riktigt någonting jag har fastnat för. Sedan är jag såklart öppen för allt, det är inga konstigheter. Men jag vill ändå att det ska kännas bra. Jag vill inte åka iväg någonstans om det inte känns bra.

Det har nu gått över två månader sedan 32-åringen lämnade Färöarna och flyttade hem till Sverige – och Ejupi står fortfarande utan klubb. Det medger han inte är optimalt.  

– Hade jag fått bestämma skulle jag haft någonting klart nu, men det ska dyka upp någonting också. Sedan vet du att allting är business också. Det har blivit lite som att man är pensionär när man är 28, 29 och 30 år. Nu känns det som att klubbarna bara vill köpa 16/17-åringar, även fast man inte riktigt vet vad man får av dem. De vill bara köpa in och sälja dem, vilket är lite sjukt egentligen. 

Ejupi utvecklar: 

– Du vet alltid vad du får av en rutinerad spelare men du vet aldrig vad du får av 20 stycken 17-åringar. Det kanske är en eller två som blommar ut rent fotbollsmässigt. Det är så det har blivit, tyvärr.

Hur stor är chansen att du landar i Sverige i och med att det är ett av få fönster som fortfarande är öppet? 
– Det är inte omöjligt faktiskt och det är klart att jag är öppen för allting i Sverige också. Jag vet om att jag i stort sett kan spela i vilket lag som helst här men min ålder skrämmer alla klubbar, tyvärr. Jag vet att jag lätt skulle komma dit, spela och styra och ställa men när de ser min ålder tänker de: “Ouff, nej”. 

Har det funnits något intresse från svenskt håll under vintern? 
– Ja, det har det. Det har funnits lite intressen men jag har fortfarande velat kolla lite utomlands med ena ögat om man säger så. Snart får man ta ett beslut och bestämma sig för vad man ska göra, avslutar Albert Ejupi.