KRÖNIKA: Lagmoralen är nyckeln till framgång

KIELCE. Vad som mycket väl kan bli uppföljningen på den svenska fotbollens storhetstid inleds i afton då sommarens U21-EM i Polen sparkar igång. Tillsammans med ett blågult publikhav hoppas spelarna göra det här till ett guldkantat mästerskap – och visst finns det hopp.

Sommarens stora höjdpunkt fotbollsmässigt står för dörren då det med start i kväll blivit dags för det efterlängtade U21-EM i Polen. Sverige inleder mästerskapet med en förhoppningsvis färgsprakande och euforisk tillställning mot den på pappret starkaste gruppkonkurrenten England, på Kolporter Arena i Kielce.

Intresset för årets upplaga har på förhand varit större är någonsin ur ett svenskt perspektiv, och entusiasmen har bara stigit ju närmare mästerskapet vi kommit. Anledningen till det är enkel. För det är nog inte många som varken glömt bort eller försummat det som skedde i Tjeckien för två år sedan, när framtidens Blågult tog sig hela vägen till final i Prag där Portugal besegrades efter straffsparkar. I matchen dessförinnan hade rivalen Danmark pulvriserats och den karismatiska segerintervjun med John Guidetti direkt efter slutsignalen är än i dag en klassiker – och lär förbli det i många år framöver. Spelarnas vinnarmentalitet letade sig in i folkets hjärtan och det är ofta de senaste åren som det refererats till guldlaget när landslagsfotboll varit på tapeten. Inte minst under fjolårets EM i Frankrike.

Trots att det endast passerat två år sedan ”bragden i Tjeckien” är det mer eller mindre ett helt nytt lag som nu ska ta sig an den, enligt många, nästintill omöjliga uppgiften – att försvara guldet.

Vinnarmentalitet ett måste
Varken Filip Helander eller Victor Nilsson Lindelöf kommer kunna styra upp defensiven, inte heller det briljanta mittfältsparet bestående av Oscar Hiljemark och Oscar Lewicki finns att tillgå och all den där positiva energin som Guidetti spred måste nu någon annan stå för. Dock finns det två spelare i dagens lag som var med och knep varsin guldmedalj – Kristoffer Olsson och Simon Tibbling. Duon kommer outtalat att fungera som överhuvuden, och det blir främst de två som måste få resten av truppen att tro på att med rätt inställning och mentalitet finns chanserna att återigen visa omvärlden vad det svenska fotbollsvirket är gjort av. Valet av Olsson som lagkapten är en tydlig signal på att han förväntas ta ansvaret för att skapa samma stämning som rådde inom laget för två år sedan.

Men viktigast av dem alla är varken Tibbling, Olsson eller någon annan spelare. Utan nej, det är mannen som står bredvid och håller i spakarna. Givetvis syftar jag på den alltid så hyllade Håkan Ericson, som gör sitt sista mästerskap i egenskap av förbundskapten då 57-åringen och det svenska fotbollsförbundet går skilda vägar efter EM. I sex års tid har han haft huvudansvaret för U21-landslaget, och har alltid varit uppskattad av såväl spelare som ledare. Men som bekant har allt här i livet ett slut och för Ericson är det sista äventyret som svensk förbundskapten nu kommet. Han har tidigare bevisat att han vet hur man får ut maximalt av sina spelare, och förhoppningen är att han en sista gång har lyckats svetsa samman ett starkt och hungrigt manskap med självförtroendet på topp. De flertalet starka prestationerna under kvalet talar åtminstone för det.

Nya reglerna ett hinder
Det som riskerar att sätta käppar i hjulet för ett nytt stordåd är att årets mästerskap skiljer sig från tidigare upplagor. UEFA har valt att testa ett nytt koncept, vilket innebär att det nu är tolv deltagande länder fördelat på tre olika grupper i stället för sedvanliga åtta länder och två grupper. Dock är det fortfarande samma kortvariga slutspel som gäller, med endast semifinal och final innan mästarna står korade. De tre gruppettorna tillsammans med den bästa tvåan avancerar, vilket innebär att det i år är betydligt svårare att ta sig vidare från gruppspelet än vad det tidigare varit. Med andra ord har Sverige inte råd med varken slarv eller poängtapp, utan samtliga spelare måste konstant vara på tårna under samtliga tre gruppspelsmatcher.

Publikfest att vänta
I ryggen kommer publiken – även kallad tolfte spelaren eller ”den gula väggen” – att finnas. Med ett guld att försvara är det många blågula supportrar som valt att lägga en del av årets sommarsemester i Polen för att stödja framtidens stjärnor samtidigt som man njuter av den sorglösa stämning som brukar råda kring mästerskap. Inte mindre än 5000 svenskar beräknas vara på plats i kväll, en siffra som är minst sagt imponerande med tanke på tidigare år och vi kan räkna med sång, fest och dans från tidig morgon till långt in på natten.

Arenorna må vara mindre, de etablerade stjärnorna färre och det generella intresset svalare än under ett seniormästerskap. Det behöver dock inte betyda att det här inte kan bli ett Europamästerskap värt att minnas, där fotbollen är bländande och stämningen av högsta klass. Det som skedde i Tjeckien behöver kanske inte länge till betraktas som någon bragdartad engångsföreteelse, utan i stället som startskottet på storhetstiden för den svenska fotbollen. Tillsammans finns kraften att göra det här till ett oförglömligt mästerskap som går i färgerna blått och gult med en nyans av guld.