“Dörren till AIK kommer självklart aldrig stängas”

31 år fyllda känner Niklas Backman att han aldrig varit bättre.
Några planer på att lägga av finns det inte utan han kan se sig spela i många år till. Kanske i Danmark, kanske i Sverige.
AGF-kaptenen utesluter inte en återkomst till AIK igen om stjärnorna står rätt. 
– Vad som händer i framtiden vet man aldrig. Men jag stänger aldrig den dörren, säger han i en lång intervju med FotbollDirekt.se. 

Skiljebo SK i Västerås tills han plockades upp av Väsby United i 20-årsåldern. I AIK mellan 2009-2013 innan han fick två års äventyr i Dalian – Marcus Danielsons och Sam Larssons nuvarande klubb. 

Sedan 2016 och tills nu är det dock danska AGF Århus som gäller. 31 år gammal kommer Niklas Backman snart tillbaka till vad han menar är sin bästa säsong i klubben. Efter många års kräftgång är AGF på gång igen och slåss om Europaplatser. 

Med lagkaptensbindeln runt armen och den spelare i den nuvarande truppen som varit i klubben längst av alla så är hans status i klubben hög. För FotbollDirekt.se reflekterar han över tiden som varit i Danmark och hur han tänker kring framtiden. 

– Jag trivs jättebra i staden och i laget med fotbollen också. Det har jag gjort ända från starten egentligen. Jag har haft lite småskador där jag varit borta ett par längre perioder. Det är väl först för ett år sen som jag fått vara helt skadefri och jag tycker att jag gjort min bästa säsong nu. 

– Att jag varit här i fyra och ett halvt år säger nog en del om att jag är nöjd med tillvaron, säger han till FotbollDirekt.se.

Vad är det som är så bra med Århus?

– Det är en mix av allt. En jättefin stad. Jag och min fru har två barn, en femåring och en som är ett och ett halvt, och vi har skaffat oss ett rikt socialt liv här. Det har varit förstklassigt från start och när det kommer till fotbollen så har hela tiden känt att jag haft en viktig roll i laget. 

– Vi har haft något bra på gång under lång tid, sen har det tagit längre tid än vi hoppats innan det lossnade. Nu känns det som att vi är på rätt väg. Inför omstarten nu ligger vi trea och Århus ska vara med och slåss där uppe varje år egentligen. Nu är vi där, och då måste vi jobba ännu hårdare för att hålla oss kvar där. 

Det ser tufft ut att komma ikapp ettan Midtjylland men ni har en hel del att spela för i år?

– Vi har ett annorlunda system i Danmark där de sex bästa lagen i grundserien går till ett slutspel och resten spelar om att undvika nedflyttning. Vi har missat topp-sex de sista åren och det var ju det stora målet i år. Med tre matcher kvar av grundserien ser det bra ut, men inget är klart. Vi ska ha ett par poäng till för att greja det och sen gäller det att göra allt vad man kan i nästa steg för att ta så många poäng som möjligt. Det blir svårt att komma ikapp Midtjylland, men vi ska absolut sikta på att behålla den medaljplats vi har nu. 

– AGF är en klubb som fått ordning på saker och ting efter en tid av strul. Nu gör klubben plusresultat och vi har en helt annan kontinuitet både på tränarposten och i spelartruppen. Sånt är ju väldigt viktigt för att kunna bygga stabilitet.

AGF är väl en ganska kravfylld miljö?

– Ja, även fast vi har presterat i år och alla är glada så kan det snabbt vända till att helvetet brakar lös, säger han och skrattar. 

– Det finns en kultur i väggarna här att man ska vinna till varje pris. Nu har vi inte gjort det på många år men det finns en lång och stolt historia. Det är en tillgång, men det kan också vara en tyngd när det går dåligt. 

Förra vintern förlängde Backman sitt kontrakt och det har han nu ett år kvar på. AGF-kaptenen har en hög status i klubben och hos dess supportrar. 

– Det är en jättefin klubb och jag har blivit otroligt gott omhändertagen från början. Det har jag försökt ge tillbaka på planen och jag känner ju att jag får kärlek tillbaka från supportrarna och människorna i klubben. Mina känslor för Århus är väldigt starka, det är trots allt den klubb som jag varit längst i så det har blivit en speciell relation. 

– Nu är det jäkligt kul att spela fotboll här också när det går bra. Men som jag sa innan så kan det snabbt gå åt andra hållet. Vi får inte slappna av nu. 

Du fyller 32 år i år och har ett år kvar på kontraktet. Har du och familjen börjat snegla på att vända hemåt?

– Alltså, som fotbollsspelare får man vara öppen för allt. Det är något jag lärt mig genom åren. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i Kina men det gjorde jag. Så jag håller allt öppet så får man se hur det ser ut om ett år. Den närmsta tiden lär det inte hända mycket, jag menar spelarmarknaden är ganska mycket på is känns det som i dessa tider. 

– Men jag har ingen uttalad plan om att jag ska vara hemma om ett år eller stanna här i fyra år till heller. Det går inte att planera så. 

Vad är hemma för dig i Sverige. Västerås där du kommer från eller Stockholm där du slog igenom på elitnivå?

– Hemma, hemma är Västerås. Mina föräldrar bor där och min fru Malins familj också. Västerås kommer alltid vara hemma var vi än är i världen. 

Det var en del rykten om dig och Västerås SK för något år sedan. Har det varit nära?

– Nej, det har det faktiskt inte. Jag vet inte var de ryktena kom ifrån om jag ska vara ärlig. Jag har väl ingen riktig relation med VSK så heller. Jag har aldrig spelat för klubben utan jag var bara i Skiljebo. Så det har inte varit något där alls så mer än att jag har vänner som spelar för klubben. Sen har VSK verkligen fått ett lyft och nu hoppas jag att de kan tillhöra toppen av superettan.

Du är så klart förknippad med AIK annars. Hur minns du åren där? 

– Mitt genombrottsår var väl egentligen 2010 vilket var det sämsta året för klubben... Men personligen var ju det ett bra år för mig. Jag fick chansen att slå igenom i ett annars bedrövligt år för AIK. Jag har bara fina minnen därifrån och har faktiskt fortfarande kontakt med många av spelarna från den tiden. Det är bara kärlek. 

Vilka hörs du fortfarande med?

– Vi har en liten chattgrupp. Jag, Viktor Lundberg, Pontus Engblom, Daniel Gustavsson, Nicklas Maripuu, RÅP, Alex Milosevic och Martin Lorentzon - jag hoppas att jag inte glömmer någon nu, haha. 

Har du haft någon kontakt med AIK sen du lämnade? 

– Nej, det har jag väl egentligen inte haft. Tanken var väl när man lämnade att man skulle höras regelbundet, och man tänkte väl att man kommer höras varje vecka, men det blir ju aldrig så. Det har heller inte varit läge att komma hem. Men jag hade verkligen en jättebra tid i AIK. 

Kan du tänka dig att spela för AIK igen?

– Dörren till AIK kommer självklart aldrig stängas. Men som du säger så är det ju mycket som spelar in. Jag har det fantastiskt bra i Århus men även AIK ligger mig varmt om hjärtat. Vad som händer i framtiden vet man aldrig. Men jag stänger aldrig den dörren. 

Dalian förresten. Visst är det samma klubb som Marcus Danielson och Sam Larsson spelar för nu?

– Ja, det är samma klubb. De har bytt ägare sen dess men det är samma. Det är ett speciellt äventyr de har gett sig in på, men jag hade två bra år där både på och utanför planen. Vi trivdes bra faktiskt även om det så klart fanns ups and downs. Det gäller att man snabbt hittar sin umgängeskrets så går det att hitta en vardag där också. 

– Sen är fotbollen där borta väldigt speciell. Många individuellt skickliga spelare men också spelare i laget som inte hade platsat i en allsvensk trupp, de inhemska spelarna. Det är väldigt upp och ned. Man förväntar sig stordåd av de utländska spelarna så pressen på dem är stor. Men det är två bra spelare, Danielson och Larsson, så det kommer inte vara något problem för dem. 

Har du något tips till dem. Någon "mina" som kan undvikas utifrån din erfarenhet?

– Det bästa tipset är att komma dit och vara öppensinnad. Kom inte dit och försök att ändra på saker som de gör. För då förknippas man med att vara den som vill ändra på det som de alltid gjort. Då kan det lätt skära sig. Kom dit med ett öppet sinne så får du stor respekt.

Hur många år till tänker du spela fotboll?

– Bra fråga det där. Jag känner ju mig i jättebra form och det har jag gjort hela säsongen. Så vi får väl se, det sägs att man blir sämre ju äldre man blir men hittills väntar jag på dippen, haha. 

– Så länge det är kul och kroppen mår bra utan att belasta den på ett onormalt sätt så kommer jag nog att köra på. Om det är två, fyra eller sex år till kan jag inte svara på utan det får visa sig med tiden. 

Sist Backman och AGF spelade match var i 1-2-förlusten mot Silkeborg den 9 mars. Efter lång, lång väntan på att ligan ska kunna startas om är det så dags igen när AGF tar emot Patrik Carlgrens Randers nästa torsdag. Då finns Niklas Backman ironiskt nog inte med - efter att ha tagit karriärens första (!) röda kort i den senaste matchen. 

– Jag klagade lite på domaren i min 100:e match för klubben. Jag har aldrig blivit utvisad i hela min karriär och så kommer den där... haha, det är lite sjukt. Nu får jag hoppas grabbarna löser det utan mig men klart att det ska bli skönt att komma igång med allt igen.