Valde bort Nicaragua – nya livet i dag: ”Så kul var inte fotbollen”

Han var supertalangen som lämnade Djurgården för Juventus, men Carlos Garcia Ambrosiani blev aldrig den stjärna han spåddes bli och 27 år gammal slutade han med fotbollen för en civil karriär.
För FotbollDirekt berättar stockholmaren att han året innan han valde att säga tack och hej till sporten kunde representerat Nicaragua i Concacaf Gold Cup, Centralamerikas EM.
– De skulle möta Argentina inför den turneringen, klart det kittlande. Men jag funderade redan på att lägga av och jag har också funderat mycket sedan jag la av, att jag egentligen inte tyckte att det var skitkul att lira… jag spelade för att vinna, säger den i dag 31-årige Garcia Ambrosiani.

Spelar man för att vinna ska man inte spela för Nicaraguas landslag. Under 2000-talet har den vackert belägna centralamerikanska nationen kvalat in till Concacaf Gold Cup tre gånger. Det har inte blivit en enda poäng.

Så alltså heller inte 2019 när Nicaraguas fotbollsförbund tryckte på för att svenske Carlos Garcia Ambrosiani med en nicaraguansk pappa skulle representera landet på landslagsnivå. Men mittbacken, då i Brage där han året efter avslutade sin fotbollskarriär, tackade nej.

– Jag är i landet hyfsat ofta, jag försöker åka ner varannat år. Jag har alltid haft möjligheten att spela för deras landslag men jag ville ju ge mig själv chansen att spela för Sverige, säger Garcia Ambrosiani som på ungdomsnivå bar kaptensbindeln för Blågult.

– Det hade varit en stor uppoffring, det är långt till Centralamerika, det är tidsskillnad och så vidare. Enda gången som det var riktigt aktuellt var när de kvalificerat sig till Gold Cup 2019, de gjorde då en ordentlig satsning men det här var ju när jag redan börjat fundera på att lägga av med fotbollen.

Men Nicaragua tryckte på för att du skulle spela för deras landslag där?

– Ja absolut. De skulle möta Argentina inför den turneringen, klart det kittlade. Men som sagt, jag funderade redan på att lägga av med fotbollen så det kändes inte rätt.

Även om det inte blev spel i Nicaraguas landslag har Garcia Ambrosiani alltid varit stolt över sina centralamerikanska rötter. Som ungdomsproffs i Juventus syntes han med Nicaraguas blåvita flagga och sajten futbolcentroamerica.com, som täcker Guatemala, Honduras, Costa Rica, Panamá, El Salvador och just Nicaragua, har också uppmärksammat det. ”Jag är väldigt stolt över mina två nationaliteter. Jag spelar för Sverige, men jag glömmer aldrig mitt nicaraguanska ursprung. Min pappa är därifrån och jag gillar verkligen Nicaragua, jag kommer aldrig glömma det”, har spelaren tidigare sagt i en intervju på spanska.

Rötterna från Italien, som andra efternamnet Ambrosiani härstammar ifrån, är betydligt mer avlägset i dag.

– Min mamma är supersvensk så det efternamnet går flera generationer tillbaka i tiden. Det är italienskt påbrå men det har ju suddats ut allt mer.

Men det var i Italien som Garcia Ambrosiani skulle göra karriär i. Han tackade nej till Tottenham för spel i Juventus, detta kort efter att han gått ut årskurs 9. Redan då tränade mittbacken med Djurgårdens A-lag och det rådde inga tvivel om att det här var en supertalang som spåddes en lysande framtid.

Men det blev aldrig något spel i Serie A och efter en stökig sejour i Parma som gick i konkurs återvände Garcia Ambrosiani till Sverige sommaren 2015 för några månader i Huddinge där han återförenades med klasskompisen från högstadiet: Simon Strand.

– Vi har ju följts åt från tiden i skolan. Vi spelade i Djurgården och ungdomslandslaget tillsammans. Jag sprang på honom för bara någon månad sedan, det är kul att det gått så bra för honom.

Vad säger du om att Strand i först Elfsborg och nu i Hammarby klassats som kanske allsvenskans största buse?

– Haha! Simon har alltid varit en tuff spelare även om han inte haft den största kroppen. Men att det skulle bli så här, det såg jag kanske inte komma.

Efter att ha hittat tillbaka till fotbollen i division 1 skrev Garcia Ambrosiani på för Brage där han tillbringade sina sista år som fotbollsspelare innan han efter 2020 års superetta avslutade karriären, blott 27 år gammal.

– Jag är inte besviken att det inte blev mer av min karriär, det är så mycket tillfälligheter. Vad hade hänt om jag stannat kvar i Sverige, vad hade hänt om jag valt att gå någon annanstans, vad hade hänt om jag inte valt Parma? Jag ångrar inget, men jag är ganska realistisk av mig. Vi förlorade kvalet till allsvenskan mot Kalmar 2019 och därefter kom pandemisäsongen… Då funderade jag om jag verkligen ville det här, säger han och fortsätter:

– Visst, jag kunde ta mig upp till allsvenskan men mer än så hade det inte blivit. Jag började komma upp i åldern och kände faktiskt att det var mer värt att satsa på en civil karriär tidigt i stället för att börja om på noll när jag var 35. Så jag pluggade mina sista år i Brage och kände mig också jäkligt sugen att flytta hem till Stockholm. Jag flyttade ju från Djurgården till Juventus precis när jag fyllt 17 och bortsett från de där månaderna i Huddinge 2015 har jag ju aldrig spelat på hemmaplan, men alltid längtat hem till Stockholm. Så att satsa på en civil karriär i Stockholm och då också komma närmare familj och vänner vägde tungt.

I dag jobbar Garcia Ambrosiani som utvecklare och programmerare på ett IT-konsultbolag. Någon större relation till fotbollen har 31-åringen inte längre.

– Nej, förutom att jag har säsongsplåt på Djurgården. Jag lirar själv ingenting och så kul tycker jag inte att det är att spela fotboll. Jag har också funderat mycket sedan jag la av, att jag egentligen inte tyckte att det var skitkul att lira… jag spelade för att vinna, det var det som drev mig. Att vinna var min kick, inte att jag tyckte att det var så himla roligt.