Bajensamba

När bussen rullade in vid Gullmarsplan mitt i morgonrusningen strax före åtta i morse, mer än en timme försenad efter diverse motorproblem och stopp i Gävlebro, då undrade jag lite vad jag egentligen håller på med.

Varför gör jag det här?

Varför tar vi ledigt från jobb och försummar våra sociala liv för att gå upp fem på morgonen och åka till Norrland i en trång, svettig, ölindräkt buss med schlagers och evighetslånga ramsor om Qviding som ljudkuliss när man helst av allt bara vill sova en stund?

***

Jag tror att svaret är något sånt här:

För gemenskapen på de här långresorna som är enormt stark. Skratten, de interna sångerna om “havrebro”, när en hel buss sjunger “Heja-heja-Hammarby” tillsammans till “Euphoria”.

För att det är en flykt från verkligheten och den gråa vardagen. En bubbla där man inte behöver tänka på några problem (annat än Bajen-relaterade) eller krav.

***

Men givetvis också för fotbollen.

För att se en första halvlek där Hammarby var under isen under långa perioder och man tillät Umeå hålla en hög press och framförallt på vår vänsterkant lämna alldeles för öppet. Där ångestklumpen växte sig större och större i våra bröst där på den frostbitna T3 Arena.

För att sedan i andra halvlek komma in som ett helt nytt lag (förändringen märktes redan sista tio av första) och sakta men säkert arbeta sig tillbaka till kommandot över matchen.

För att se Baggio slå en boll som Umeå-målvakten fumlar in och inte riktigt fatta att det är mål först. Men sedan jubla och kramas av förlösande känslor.

För att se Sebastian Castro-Tello vända bort tre Umeå-försvarare till korvkiosken och sen smeka in ett fullkomligt magiskt vackert ledningsmål i 70:e minuten och förvandla hela kortsidan på en arena 64 mil norrut till en grönvit karnevalsyra av Bajensamba.

För att under Tidaholms-kvarten se ett stundtals glimrande kortpassningsspel där Castro, Rynell, Lallet och Mr William Schuler alla var aktiva och bollade kvadrat runt hemmalaget.

För att se den enorma karaktär som finns i hela Hammarbys trupp, ingjutet av Gregg och ett knippe starka personligheter som smittar av sig i ledarrollerna på plan.

För att sedan sätta sig i bussen och bara känna lycka under de tio timmarnas hemfärd genom ett kolsvart Sverige med Högakustenbroar som räknades in till exakt 21,3 stycken “En bro, en bro, en bro, en bro, en bro” på norrvägen, men bara 20,5 stycken på södervägen och med åtminstone ett trettiotal repriser av den där magiska Castro-baljan på Tuppens Ipad.

***

Castro måste givetvis hyllas stort för gårdagens insats.

Han var verkligen helt lysande och visade verkligen att han besitter den klass som vi hoppats och någonstans långt inne alltid har vetat att han har i sig.

Det är många som har gnällt på Castro de senaste åren av olika anledningar. Men jag tror att det just är för att vi har sett potentialen i honom och blivit besvikna över att den inte har utnyttjas tillräckligt.

Nu gör han det och då är han den killen som lyfter Bajen till den sista spetsen framåt för att vinna såna här matcher.

Visst, det var Umeå FC, en nykomling från Norrettan, som vi mötte och inte Elfsborg eller Malmö FF direkt.

Men det var ändå ett ruskigt hungrigt lag med en publik över 7 000 personer (riktigt starkt!) och en hemmapremiär som för många i hemmalaget nog kan vara den största match de spelat hittills i sina liv.

Jag tvivlar starkt på att vi hade lyckats vända en match som gårdagens i fjol eller något av de tre senaste åren.

Och det är naturligtvis inte bara Castros förtjänst utan återigen en laginsats och en kollektiv kämpaseger där samtliga 14 spelare som var på plan i går ska ha del i vinsten (och alla ledare och spelare på bänken och runtomkring också för den delen).

***

Vill även lyfta fram Daniel Theorin, som tillsammans med Marcus Törnstrand i mittlåset, agerar tryggt och sprider ett lugn i defensiven (tyvärr var det stora problem på kanterna under första halvlek som påverkade det lugnet dock) samt Baggio för hans andra halvlek.

Billy Schuler ska kreddas också, förarbetet till Castros drömmål är magnifikt och överlag slet han som en häst och sprang kopiöst mycket, även om han hade ganska stora problem att komma igenom Umeås mittförsvar bitvis.

***

Nu har vi vunnit två raka inledningsmatcher i serien, eller fyra raka matcher i seriespel med J-Södra och Ängelholm från i fjol inräknat, eller fem raka matcher om man räknar försäsongen i år också.

Jag kan inte minnas när vi hade en så bra period senast.

Det är snudd på en drömöppning av Superettan och detta trots att vi haft stora problem med skador på flera av våra mest betydelsefulla spelare.

Och trots att vi faktiskt spelat rent ut sagt dåligt i inledningen av båda våra seriematcher hittills.

Nu väntar Brommapojkarna nästa måndag. Hemma på Söderstadion där över 9 000 förköpsbiljetter redan är sålda.

En av säsongens allra tuffaste matcher och en riktig värdemätare på var vi står någonstans på allvar.

Jag njuter av gårdagens seger ett par dagar till, men börjar samtidigt redan bli nervös och uppspelt inför framtiden.

Det kan faktiskt gå vägen det här.

Jag hoppas så innerligt att det vi kan hålla kvar den här karaktären och positiva känslan hela året.

Forza Bajen!