Det här var den stora chansen som MFF aldrig tog
MALMÖ:
1-1 är ju en poäng ändå; mot FC Köpenhamn och allt.
Och vi kan givetvis yvas över en fantastisk inramning och om en förening som funnits sen 1910, om Rosenbergs Saga med ett allt vackrare slutkapitel eller om att den lite fattigare kusinen från andra sidan bron var bättre i Slaget om Öresund.
Men det här var chansen som Malmö aldrig tog.
Det blev en underlig match.
Ett bra MFF-tryck i en kvart, sen en halvtimme där FCK ägde bollen utan att gå till anfall, 0-1 på en kontring som aldrig riktigt fanns och därefter en andra halvlek på god väg att rinna ut i sanden innan Markus Rosenberg nickade in 1-1 och allting avslutades med en kompakt malmöitisk överlägsenhet.
Det var ingen “bra” fotbollsmatch, vad det nu är.
Hajpen var bättre än matchen.
Och i en annan atmosfär – säg den jag upplevde på Tunavallen i helgen – så hade vi tyckt att det här var bedrövligt illa (men vi hade förstås fått veta hur det gick för Lindens hockeylag).
1-1 mot FCK, det är väl bra?
Malmö kunde kanske vunnit, men nu blev det ändå en poäng.
Men. Nej.
Det här läget, mot ett FCK i gungning med såväl form och skador, inför den fanatiska hemmapubliken – Malmö borde ha tagit tre poäng.
FC Köpenhamns tränare, Ståle Solbakken, var själv inne på det efteråt:
“I det läge som vi befinner oss i just nu är jag nöjd med 1-1”, sa han.
Han vet ju exakt var han har sitt FCK och han är (alltid) ärlig, det här är ett danskt mästarlag som har stora problem att besegra Hobro, Silkeborg och sådana bonderövar för tillfället.
Sen är det en annan sak att Solbakken är en mästare på att få ut max av sitt taktiska upplägg, han var på väg att kväva den här matchen med ett utdraget men säkert grepp runt MFF:s hals när Jo Inge Berget träffade Markus Rosenbergs panna efter en timmes spel.
FCK har under norrmannens ledning alltid varit ett riktigt starkt disciplinerat kollektiv som kan mala ned sina motståndare i småbitar.
Ja, dansk fotboll är inte riktigt vad den en gång var, idag är den mer svensk än den svenska.
Midtjylland som leder ligan just nu gör det bland annat genom att systematiskt lägga full kraft på hörnor, långa inkast och Drillo-anfall.
När en dansk kollega efterlyste lite vassare anfallsspel efter matchen svarade Ståle:
“Ett av skälen till att du får åka runt i Europa och se ett danska lag spela matcher där är för att för att vi arbetar disciplinerat som ett lag och inte bara anfaller vilt”
Och när frågan om han hade en tanke på att sätta in Nicklas Bendtners (den dök sjävklart upp) så var norrmanen minst lika tydlig:
“Nej! Det här var en löpningsmatch”
Ja, ni fattar.
FCK hade all anledning att känna sig nöjda med en poäng. Jag tror att det var exakt det de ville med sin matchplan. Att döda Malmös entusiasm. Att ta sig över bron och hem igen i en jävla fart med en poäng i bagageutrymmet.
Jag inser ju att alla lag vill vinna, men vill betona att FCK kan konsten att kväsa en motståndare.
De lyckades med exakt samma sak när de löste 1-1 mot Röda Stjärnan i Zagreb i en häxkittel som kokade högt öven den i Malmö.
Men då var lagets stora stjärna Dame N’Doye med, liksom 20-åriga underbarnet Jonas Wind (han chippade in en straff på slutet).
Det FCK vi såg på Stadion var spillror av vad de kan vara.
Känslan är att det här var det läge som inte Malmö får igen.
Framförallt inte i Parken den 12 december.
Nu väntar Lugano i dubbelmöte för Uwe Röslers lag och högst sannolikt kommer det att krävas sex poäng, även om fyra kan vara bra nog beroende på utgången i de andra matcherna.
Sen Dynamo Kiev.
Och därefter avslutningen på andra sidan bron.
Malmö FF har det mesta i egna händer fortfarande men 1-1 mot FCK var inte tillräckligt bra.
Chansen var lite för stor för att missas.
Så långt har MFF kommit på sin europaresa att vi faktiskt kan ställa de kraven.
Se det som ett gott tecken.
Den här artikeln handlar om:
