EKWALL: Inga virus stoppar en problemspelare

Den svenska spellicensen kom förvisso 10-15 år för sent men den var välkommen;  övergripande kontroll över en marknad styrd från skatteparadis och drastiskt begränsa möjligheterna för problemspelare att fastna i tungt missbruk.

Men nu funderar regeringen istället på att skjuta sig själv i foten.

Förslaget om att begränsa spelinsats per vecka kommer inte att hjälpa spelmissbrukare – det kommer istället skapa ännu fler.

Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi  frontar regeringens ständiga tvekamp med spelbolagen sen vi fick en reglering av den svenska spelmarknaden i januari 2019.

Jag har inga problem med hans jobb i stort, men ibland känns det som om han och alla andra politiker tar sig för ansiktet och utbrister uppgivet: “vad fan gav vi oss in i, kunde vi inte låtit spelbolagen fortsätta härja helt fritt på Malta?“.

För det här med att stå med moral i ena handen och djävulen i den andra är en svår balansgång när man i slutändan känner att 18 procent av spelpengarna rätt ner i skattkistan ändå är något man gärna vill ha.

Lite som när en helnykter skattmas fyller kundvagnen på Systembolaget med ett leende och säger att “när far super är det alltid rätt”.

Med det sagt, vi behövde en hårt reglerad licens och vi behöver en Shekarabi som håller ett vakande öga över de som sätter foten över den gräns som är fastslagen med all tänkbar noggrannhet.

Innan dess var det Vilda Västern, det sköts från höften och det fanns alldeles för många incitament som byggde på att maxa problemspelare med alla tänkbara medel.

Jag var under ett drygt ett år själv en del av den marknaden som frontman för bolagets sportsbetting och hann se baksidor som jag knappast var särskilt bekväm med.

Men jag upptäckte också en välvilja om att få acceptans i Sverige och bli en del av den etablerade spelmarknaden.

Det var ju också därför som så många spelbolag valde att ansöka om spellicens i Sverige vilket kostade stora pengar i att navigera om alla system och totalt 67 miljoner kronor i licensavgifter.

Har det då varit en lukrativ affär att bli rumsren?

Knappast. Snarare tvärtom.

Sötebrödsdagarna är i stort sett helt slut för spelbolagen i Sverige. Många menar att det har kostat mer än det har smakat. Skatter, avgifter, mycket snävare utrymme att utnyttja spelare och förbud mot aggressiv marknadsföring har minskat omsättningar drastiskt.

Samtidigt ramlade det in 1,8 miljarder på skattekontot redan första halvåret 2019, vilket var lika mycket som Skatteverket räknat med att få in under hela året.

Fair enough.

För det innebar bland annat att spelbolagen tvingades ta ett mycket större ansvar för säkert spelande och problemspelare fick “hjälp” genom att försvåra missbruksspelande.

Nu tror Shekarabi och Co att det finns ett övergripande problem med spelandet under coronapandemin, då många sitter sysslolösa hemma. Jag utgår från att han har torrt på fötterna i sitt antagande. Spelbolagen menar samtidigt att de inte ser något ökat spelande och att socialförsäkringsministern ser spöken mitt på ljusa dan.

Lagförslaget som ligger på bordet är att begränsa allt spelande till 5.000 kr/veckan. För de allra flesta av oss är det inga som helst problem. Men en begränsning som blir jobbig för ytterligheterna – och i slutändan för hela branschen.

Ardalan Shekarabni menar att begränsningen ska förhindra problemspelaren att hamna i starkt missbruk under pandemin,

Det är här jag undrar hur Shekarabi tänker, för ibland undrar jag om han vet hur den oändliga spelmarknaden ser ut?

Det finns inga landsgränser eller virus som förhindrar en problemspelare att spela någon annanstans och där kommer han/hon inte spela med något som helst skyddsnät.

Ett starkt skäl till att vi vill att folk ska spela hos bolag med svensk spellicens är att vi med hjälp av dagens hårda krav kan begränsa ett eventuell missbruk och/eller ringa in en problemspelare för att erbjuda hjälp/vård innan denne sjunker för djupt in i beroende och misär.

Sånt skiter dom ju fullständigt i på ett spelbolagskontor i Malaysia.

För det är dit någonstans som en problemspelare hamnar när möjligheterna försämras i Sverige. En knarkare slutar inte leta efter sin sil bara för säljaren runt hörnet åkt fast – knarkaren vet att kicken alltid går att köpa någon annanstans.

Att begränsa insättningar blir som att Shekarabi plockar fram en hagelbössa och skjuter sig själv i foten. Problemet skickar han någon annanstans där det inte finns någon hjälp att få – och det kommer kosta staten mycket mer i slutändan.

De som är helt emot betting ser bara en marknad full av speltorskar. Som om att alla som tar ett glas vin på restaurang har ett alkoholmissbruk.

De allra flesta som spelar har det som en liten hobby och uppskattar den spänning och möjligheter som spelet skapar.

Här finns också seriösa spelare som likt aktieinvesterare lever på att värdera möjligheter, chanser och risker. Vinner ibland, förlorar ibland. Men har råd med det.

Och alla dessa under de  Sverige-licensierade spelbolagen som gick in i regleringsprocessen med väldigt höga avgifter utifrån de förutsättningar som gavs. Det har kostat dom pengar och uteblivna storvinster. Men de gjorde det också för att de insåg att de ville bidra till att betting skulle ske under säkrare och mera hållbara former.

Vinnaren är staten, som cashar in. Jag har inga problem med det.

Men det nya förslaget innebär att de seriösa storspelarna också kommer söka sig till andra bolag utanför Sveriges gränser och till slut riskerar vi stå där med spelbolag som steker licensen (som nu förändrats på en väsentlig punkt) och flyttar tillbaka till en ö i Medelhavet igen.

Det är inte att ta ansvar för vare sig problemspelare eller den svenska spelmarknaden.

Istället bidrar socialförsäkringsministern till att försämra villkoren för de som allra mest utsatta och det är inget som jag tror att en socialförsäkringsminster är tillsatt för att göra.

Ardalan Shekarabi måste därför dra tillbaka sitt förslag – allt annat vore ansvarslöst.