Efter röda kortet på Andersen: Den nya tolkningen är befängd

Det var nya Malmö FF vs nya AIK.
Men det gick i gamla hjulspår.
Malmö tog sig till cupsemi efter 4-1 på Stadion, där AIK inte vunnit sen början på 2000-talet.

Med det sagt, statistik säger inte alltid allting.
För det här såg inte ut som MFF-AIK har gjort de senaste 20 åren.
Det var oerhört annorlunda och det var intressant, på många sätt också en fröjd att se det som sannolikt kan vara en betydande del av svensk fotbolls framtid: Robin Tihi, Tom Strannegård, Bilal Hussein, Paulos Abraham (oj, oj, oj!), Tim Prica och Anel Ahmedhodzic.

Det tog en halvtimme för Malmö FF att komma in i den här matchen.
Eller snarare: att förstå vad det var som hände?
Det som Hammarby aldrig lyckades klura ut under 90 minuter i söndags.
För AIK:s nya unga Norlingska uppsättning sprang i åttor runt Malmös spelare. Man-man-försvarandet var så effektivt att MFF inte fick möjlighet till något eget spel.
Tveklöst var det återigen häftigt att se respektlösheten hos AIK-spelarna och hur ett spelsätt som är väldigt annorlunda i Sverige kan få rutinerade allsvenska spelare att se ut som nybörjare.

Paúlos Abraham visade klass när han i nån sorts Alexander Isak-klass flöt bort från sin bevakare och tryckte in AIK:s ledningsmål.
Bilal Hussein träffade ramen bakom Johan Dahlin.
Och därutöver var AIK väldigt nära att komma till hundraprocentiga målchanser.
Men Malmö-spelarna började sakta men säkert komma underfund med både motstånd och sig själva.
Anders Christiansen – vem annars? – sprang flera gånger loss i djupled och var den ”tredjegubbe” Malmö behövde hitta i sitt kombinationsspel för att helt riva upp AIK:s man-man-spel.
Till slut hittade passningen (från Sören Rieks) rätt och ”AC” stod helt solo framför AIK-målvakten Jakob Haugaard.
Malmös lagkapten var säker i det läget och efter 1-1 orkade aldrig AIK komma tillbaka i den här matchen.
2-1 var Isaac Kiese Thelin-klack, Arnor Traustason-klack, fram till Rieks  och under den kombinationen hade Christiansen dragit iväg och lämnar Enoch Kofi Adu bakom sig: helt fri igen, som en repris på 1-1.
Sen var det helt kört.
Man-man-försvar är krävande, inte minst med tufft spelschema, unga spelare och superhetta.
Dessutom en risk att man drar på sig kort eftersom du ofta hamnar i en-mot-en-dueller.
Nu åkte AIK på två röda (Paulos Abraham två gula, Per Karlsson målchansutvisning) och hade nog lite flyt att Robin Tihi klarade sig..

Nu väntar AIK – Malmö redan till helgen, vilket också blir intressant.
Hur kommer Rikard Norling uppträda efter det här? Går det att köra stenhårt och konsekvent på man-man mot ett lag som vet hur man sårar?
Och vad är Malmö FF utan Anders Christiansen? Dansken löste på egen hand segern mot Mjällby, när han åkte ut mot Varberg tappade MFF sensationellt poäng och nu var det återigen Christiansen som banade väg; hattrick!

AIK charmar med sitt man-man och Christiansen tyckte i pausintervjun med Åke Unger att det var ”häftigt att det kommer något nytt till allsvenskan”.
Men de tre senaste matcherna har gett resultatraden 1-4, 2-0, 1-4. Förvisso mot bra motstånd, men frågan är hur länge det är charmigt med ett nytt spelsätt om man fortsätter kraschlanda ibland? 

***

När man nyss kommit fram till att ligga lågt med dubbel bestraffning för målvakter i samband med straffsparkar där målisar kommer för sent i en duell; inget rött kort.
Då har vi alltså en ny tolkning av ”målchansutvisning” i straffområdet.
Så när vi har en förseelse i boxen, som ju faktiskt kan vara bestraffningsbar men inte nödvändigtvis medveten, då blir det alltså automatiskt utvisning för den försvarande spelaren.
Exakt det som drabbade Hammarbys Jeppe Andersen i mötet med IFK Göteborg.
Väldigt många påpekade att det var en given straff, men att det skulle räcka med gult kort.
Jag är helt enig.
Men det finns alltså ett påbud om att sådana situationer ska ge rött direkt.
Jag tycker det är befängt.
Vad tjänar fotbollen på det? I min värld är det snarare en väldigt destruktiv väg att gå.
Det trasar sönder en match mer än det gynnar det lag som blir en man mer. Och det blir ett oerhört hårt slag med den där dubbla bestraffningen, som inte finns någon annanstans i bedömningen av en fotbollsmatch.
För det är ju så att alla ”brott” inte är medvetna, alla frisparkar är inte gult kort.
Är det en tackling med berått mod som riskerar motståndarens hälsa, då ska det vara utvisning. Oavsett var det sker på planen.
Och vad fan är en ”målchans”?
Är det ett öppet skottläge rakt utanför straffområdet? En nickmöjlighet på en hörna? En knuff i ryggen långt ute i hörnet på straffområdet?
Är det inte lite av en ”målchans” alla gånger som en anfallande spelare har bollen inne i straffområdet? Det innebär ju då att alla straffar skulle vara rött kort.
Så här: rött kort när det är rött kort efter de kriterier som vanligtvis är utvisning, leta inte upp andra godtyckliga bedömningsnivåer för att visa ut spelare.
För det tjänar ingen på.

***

Häcken har alltså inlett tävlingssäsongen med tre oavgjorda allsvenska matcher och en förlust i cupen.
Men fördelen med att vara en ”liten” klubb är att det inte blir ett jäkla liv.
Det här har ni hört förut, med den truppen, de förutsättningarna, då går det att kräva mycket mer än det vi sett så här långt.

***

Rasmus Alm kom till Elfsborg lite i skymundan från Degerfors förra året.
Han lär synas mer i folks medvetande i år, kan bli ett genombrott för honom i år.
Det är åtminstone lätt att ana det efter säsongsinledningen.

***

Ett av elitfotbollens häftigaste namn är förstås Taylor Silverholt.
TAYLOR SILVERHOLT!
Det var han som sköt Mjällby till cupsemi (mot Malmö på Listerlandet).