EKWALL: Det svänger om Sverige och det är Kristoffer Olsson som bjuder upp

SOLNA: Svajigt, sa Janne.

Och så blir det ibland när det svänger.

Hit och dit, upp och ned, fram och tillbaka, tici och lite taka – det ”nya” Sverige är ett annat svenskt fotbollslandslag och då får vi leva med det.

Så länge det innebär tre poäng behöver vi inte kämpa med nån sorts ångest över att det inte är stabilt nog.

Skulle det verkligen finnas en plats för en spelartyp som Kristoffer Olsson i ett trygghetsknarkande svenskt fotbollslandslag?

Efter två landskamper på tävlingsnivå kan vi konstatera att vi inte alltid behöver var oroliga för det som inte är som det alltid varit.

Det finns utrymme för Kristoffer Olsson, för en spelare som riktningsförändrar med små marginaler, som letar helt andra lösningar, som söker kompisar att leka lite med, som smugglar in bollar bakom motståndarförsvar som en handbollsspelare med balkanrötter.

Det svajar kanske ibland.

Men det svänger tillräckligt mycket för att det ska vara effektivt nog i det här sällskapet.

Den här gången gillade jag att Kristoffer Olsson tydligt demonstrerade att ”här är jag”, ”så här spelar jag” och då får det bli som Kristoffer Olsson vill att det ska bli och inte så mycket efter strikta manualer om hur svenska innermittfältare helst ska spela.

Det kan svaja ibland, för det är ”small marginals”, som Lasse Lagerbäck brukade säga.

Men det svänger om Sverige och när det finns andra i det här laget som gärna dansar med så blir det tillräckligt effektivt för att vinna EM-kvalmatcher på hemmaplan.

Jag tyckte Olsson var magnifik mot Rumänien under matchens första 45 minuter och det var då vi grundlade den här segern.

Det är inte en central mittfältstyp som svenska förbundskaptener direkt har älskat genom åren, åtminstone ingen som spelar med så stor risk, ingen som vänt bort spelare under press.

Pär Zetterberg, möjligen – men han fick mest spela på kanten eftersom vi helst ville ha Magnus ”Turbo”- Svensson-typerna som dödade ytor centralt.

Det har förstås funnits kreativitet på sitt sätt i Anders Svensson, Kim Källström, Albin Ekdal, Rasmus Elm, Jonas Thern (han hade dessutom ”allt”) och någon till.

Men inte på det här viset.

Kristoffer Olsson kommer inte alltid vara hypereffektiv och det föreligger alltid en risk att den typen av spelare käkas upp i matcher som tenderar att bli lite mer fysiska eller – för den delen – mest handlar om försvarsspel.

Men han har bevisat att ett svenskt landslag inte behöver känna oro för att svänga lite. Eller svaja.

Se det istället som en styrka, att vi har – och vågar använda – spelartyper som är annorlunda. För det berikar ett svenskt fotbollslandslag och det tror jag är precis vad vi kommer att behöva i framtiden.

Nu kunde Kristoffer Olsson sätta an tonen mot Rumänien och det blev på sitt relativt avgörande mot ett lag som ville spela lågt och kontra. Men rumänerna fick aldrig någon riktig ro när Olsson – främst med hjälp av Forsberg och Claesson – hittade vägar in, ut, fram och tillbaka som Sverige inte haft tillräcklig kreativitet att fixa förut.

Svängde det i första, så svajade det i andra.

Och styrkan i det här landslaget är då att vi alltid kan gå tillbaka till det som fungerat förut. Vi kan alltid sätta in Gustav Svensson.

Sverige löste trepoängaren, det kunde slutat med en Alexander Isak-saga på slutet men också med en tappad poäng när flipperkulan framför Robin Olsen studsade svensk väg.

Så kan det bli när det svajar. Och svänger.

Vi måste lära oss att leva med det.