EKWALL: En glimt av guld-AIK, ett Djurgården som har mycket att bevisa

STOCKHOLM: Det såg inte så märkvärdigt ut, det var inte mycket till derbyintensitet och glöden brann intensivare på kortsidorna än på planen –  men det var just exakt så här som AIK blev svenska mästare 2018.

Om vi hade glömt det under allsvenskans inledning – vilket har varit lätt – så fick vi en påminnelse mot Djurgården.

2-0 utan att imponera, 2-0 utan att briljera men likaväl 2-0 utan problem och tre poäng; känner ni igen det?

Om inte annat så går det att påminna om det derbyspöke som svävar över Djurgården.

Senast de vann över AIK i allsvenskan var 2011 och de var aldrig riktigt nära den här gången heller.

Djurgården hade bollen men det behöver inte betyda ett skit om du inte kan göra någonting med den.

Nu var Thomas Lagerlöf, det var han som kom till presskonferensen efteråt, relativt nöjd med att hans lag nästan skapade målchanser.

Och inlägg som var ”nära” att nå fram.

Djurgården använde Astrit Ajdarevic som speluppbyggare i en roll som klassisk mittfältslibero framför nykomponerade mittbacksduon Jacob Une Larsson/Fredrik Ulvestad.

Där stod han och lirkade fram passningar med sin vänsterfot, ibland på ett par meter, ibland med den patenterade utsidan, ibland vändningar med precision och jag tror inte att han missade en enda.

Jag förstår poängen med att låta Ajdarevic ha bollen så mycket som möjligt, men så långt ned i planen och med den snigelfarten – ja, då blev det relativt enkelt för AIK att komma på rätt sida.

Djurgården ägde bollen men var lika förutsägbart som det kan vara när man står i en hamn och ser en Finlandsfärja lägga till: du vet exakt hur det ser ut, var den ska förtöjas och hur lång tid det tar.

Jag är övertygad om att AIK ville mer i offensiven i den här matchen men det är också ett lag som älskar att ligga lite lågt och se sina motståndare krampaktigt försöka bryta igenom.

Det gjorde Rikard Norlings manskap gång efter gång, omgång efter omgång under förra året.

Och när 1-0-målet kom så såg det ut ungefär som det gjorde när AIK vann sitt guld förra året.

Låst, slängd nyckel.

Vi får nog låta det gå ytterligare några omgångar innan vi vet om det berodde på att Djurgården var tydligt impotenta i sitt spel eller om det handlade om att AIK hittat rätt igen.

Det saknas fortfarande spets i AIK:s anfallsspel, det som skulle ha utvecklats i år.

Nu med Henok Goitom och Jack Lahne som forwards, vilket var ännu en ny formation efter nya skadebekymmer.

Goitom trampar en del vatten fortfarande och Lahne springer omkring helt utan kompass, förvisso blixtrande snabbt men hittar inte kontrollerna.

Det hackar i maskineriet men det var ju inte direkt så att AIK bjöd på offensivt fyrverkeri förra året. Däremot vann de tillräckligt många matcher.

Den här gången för att Tarik Elyounoussi hade teknik, timing och sinnesnärvaro som bara riktigt bra spelare har.

Först vid Daniel Sundgrens höga inlägg till 1-0.

Och ännu tydligare när han tog sin löpning genom blårandiga statister och i full fart mötte Sebastian Larssons perfekt pressade frisparkspassning för 2-0.

Djurgården?

Det måste gå att kräva mycket mer än att komma till ”nästan inlägg”.

Och om det inte går att pressa fram en desperation vid underläge i ett derby, då finns det anledning att ifrågasätta den mentala kraften i laget.

Visst, Erik Berg saknades men Djurgårdens intensitet i motståndarnas straffområde kan inte stå och falla med en mittback.

Kim Bergstrands lag har varit lite som en jojo så här långt i allsvenskan och har väldigt mycket kvar att bevisa.

AIK har däremot hämtat sig efter den fullständigt förvirrade systemkollapsen mot IFK Göteborg.

De har tillsammans med AFC och Falkenberg gjort minst antal mål (åtta) i allsvenskan efter åtta omgångar.

Men de har vunnit tillräckligt många matcher för att vara ett topplag.

Känns det igen?

Det är lätt att glömma efter att ha sett

Håll tätt bakåt, full fart framåt