EKWALL: Häcken visade att de självklart kan gå hela vägen i år

MALMÖ:  I match nr 1 2019 som i 30 matcher 2018 och som alltid de senaste tio åren: du vet aldrig riktigt med Häcken.

Men efter 1-1 mot guldfavoriten Malmö FF på bortaplan kan vi åtminstone konstatera att Andreas Alm har tillräckligt mycket i sin trupp för att kunna gå hela vägen – även om den fortfarande är vääääldigt lång efter en premiär.

För Häcken kan självklart vinna ett SM-guld, i lika stor utsträckning som Malmö FF kan förlora det.

Himlen var blå och solen låg gul och varm över Lilla Torgs uteserveringar under hela eftermiddagen, men ingenting kan vara så lömskt som vädret en tidig aprildag i Malmö.

Som en tjuv om natten kom det en isande nordanvind smygande längs läktarsektionerna på Stadion, en sådan malmöitisk vind som biter sig genom allt, rakt in i märgen och som inte släpper förrän en bit in i maj.

Värmde spelet? Jo, tack.

Som match betraktad var detta en av de bättre premiärer jag sett.

Återigen: det vore dumdristigt att dra för stora slutsatser efter årets första allsvenska match.

Men om vi nu ska se det får från de här bägge lagens synvinkel så var det förstås så att Malmö FF kunde ha täppt till truten på Hisingens Stolthet, så som den stora skånska mångmiljonären gärna vill trycka till någon som vill komma hit och tro att ”dom e nått”

Men Häcken stod inte bara upp.

De spelade stundtals runt Malmö FF i första halvlek, de tog sig tillbaka efter underläge och kunde vunnit matchen.

Och Andreas Alm bytte ut sin allsvenska skyttekung efter en timme, han väntade med att slänga in en av den här ligans mest spännande spelare, Daleho Irandust, tills det var en kvart kvar.

Kaxigt? Möjligen. Men också bevis nog för att Häcken menar allvar, mer än någonsin tidigare.

Annars vet du vet aldrig riktigt med premiärmatcher eftersom de har en tendens att se ut hur fan som helst.

Det här blev inga sådan ”typisk premiär”.

Istället kändes det snarare som om det var intensitet, frenesi, hjärta och elektricitet nog för ett toppmöte en bit in i säsongen.

Måhända med lite knackigt passningsspel (och när det gäller Malmö snarare bedrövligt inledande 45), förvisso lite oskärpa när lägen dök upp och inte alltid den första och snabbaste lösningen med bollen vid fötterna.

Men ändå uppenbart att vi såg två allsvenska lag som definitivt kommer att vara med i en lång kamp om ett SM-guld fram till någonstans i början på november.

För så bra är Häcken, om nu någon undrat.

Yasin, Nasiru Mohammed, Jeremejeff och Paulinho är en offensiv fyrklöver som inget annat allsvenskt lag besitter och den satte sannerligen Malmö FF:s bakre linjer på stora prov.

Jeremejeff gav sina forna lagkamrater fullt upp.

Främst tung, stark, smart bollmottagare – det som i fotbollens hipsterkretsar heter ”referenspunkt” – som ger de andra tre utrymme att leta luckor, korta pass, skottlägen och andra små egenheter.

Som kunde ha resulterat i första halvlek. Eller snarare borde.

Men Häcken hade en förmåga att hitta den längsta vägen till målet.

Istället fick de ett uppretat, utskällt Malmö FF på halsen.

Känslan var att det ringde en ilsken tysk röst i öronen på elva himmelsblå spelare när de satte full fart direkt på avspark i andra halvlek.

Så. Enkelt. Som. Möglich: ut på en kant, hårt direktinlägg från Traustason, one-touch-a-la-Antonsson i straffområdet och 1-0.

MFF gjorde fler rätt på 15 sekunder än de hade gjort på 45 minuter.

Ett mål betydde tillräckligt mycket för att Malmö FF skulle få så pass mycket stabilitet i sitt spel att de kunde ha dödat den här matchen under inledningen på halvlek nummer två.

Men Häckens målvakt Peter Abrahamsson visade varför han är en av allsvenskans allra bästa.

Inte bara på den straff som han tog från Antonsson, utan i allt han gjorde för att freda sitt mål.

Och Häcken – med god hjälp av Irandusts briljans när hans favoritläge dök upp – kom tillbaka in i den här matchen och kunde ha avgjort den om Adam Andersson fått ren träff på sitt öppna inläggsläge på slutet.

Malmö FF?

Knackigt på sina håll. En säker pjäs som Fouad Bachirou gick bort sig vid Häckens kvittering. Kantspelet var i stort fullständigt misslyckat.

En sprudlande start på andra halvlek, ett gediget jobb av Jo Inge Berget (han kommer göra mycket nytta), glimtvis snygga aktioner av Traustason och Christiansen, ett fint inhopp av Guillermo Molins.

Men inte tillräckligt från en stor guldfavorit på hemmaplan.

Sett till Malmös tävlingsmatcher den här säsongen har Uwe Rösler en del att fundera över.

Han såg inte nöjd ut efteråt, snarare som en förlorare.

Andreas Alm, däremot, som bara en vinnare kan se ut efter 1-1.