EKWALL: ”Hammarby hade rustat för krig om tre poäng, Djurgården kom med ett knallskott och en häxpipa”

STOCKHOLM: Vad vore väl årets första  08-derby om det inte vore pulserande, högljutt, argsint, intensivt och alldeles alldeles bedårande som underhållningsvärde i vårsol, med trippla imponerande tifoarrangermang och så mycket som bara kan stå på spel i Slaget om Tele2.

Men det krävs två för att kriga, som dom säger.

För Hammarby var det lite på liv och död, för Djurgården gick det att leva med en förlust.

Hammarby hade rustat för någon sorts konstgräsbatalj som de bara skulle vinna.

I frontlinjerna:

Nikola Djurdjic sprang på, genom och över allt som kom i hans väg.

Jeppe Andersen som en slåttermaskin i mittens rike.

Muamer Tankovic en flyfotad gäckande spion, med en förmåga att söndra motståndaren.

Och längst fram en islänning, Vidar Örn Kjartansson, med osäkrat vapen och redo för ständig närstrid.

Men den arsenalen kom Djurgården med några blygsamma knallskot, en arg och elak general (Erik XXI) och en häxpipa vid namn Buya Turay.

Det räcker inte någonstans för att vinna ett fotbollskrig.

Hammarby visade tydligt att de var på plats på Tele2 Arena för att de VILLE och BEHÖVDE vinna den här derbymatchen.

Det stod 2-1 på tavlan när krutröken skingrades, när domare Andreas Ekberg knäppte igen den slitna bröstfickan till de gula korten och Hammarbyspelarna tog emot jublet från välfyllda grönvita sektioner.

Men det hann knappt bli dramatiskt.

Hammarby tvingades göra tre byten på grund av skador, men kontrollerade den här matchen hela vägen.

Djurgården försökte, såklart. Men det var ett lag som saknade den intensitet och instinkt som motståndarna hade och har det väl börjat med reträtt så är det ofta väldigt svårt att ta sig ur skyttegroparna.

För även om Mohammed Buya Turay på egen hand kunde hota Hammarbys bakre linjer under kortare stunder i den första halvleken så fick han aldrig hela laget med sig.

Astrit Ajdarevic och Jesper Karlström fick aldrig grepp om vare sig boll eller Jeppe Andersen.

Försöket med Jonathan Augustinsson som vänsterytter blev helt misslyckat, främst för att Djurgården aldrig fick tillfälle/tid att kontraspela som de hände hoppats men säkert också för att Augustinsson kändes en aning vilse.

Istället fick Erik Berg och Jacob Une Larsen släcka bränder i sista stund när Hammarby gång efter gång kom ut ur alla närkamper med bollen i ägo.

Eller när den formidable Muamer Tankovic (självförtroende, var ordet sa Bull) under en 25-minutersperiod snurrade bort allt i sin omgivning och där Djurgårdens högerback Aslak Witry aldrig hämtade sig.

Det var ingen tillfällighet att Imad Khalili kunde hitta Nikola Djurdjic i djupled för 1-0, eftersom Djurdjic jagade på allt och den här gången opererade lite oftare, lite snabbare, lite kraftfullare, lite längre fram i planen.

Och det var heller ingen tillfällighet att Vidar Örn Kjartansson stod där han stod när den där  frisparksbollen damp ned strax framför Djurgårdens mållinje vid avgörande 2-1.

Ja, taffligt försvarsspel på många fötter men också för att det fanns en grön och vit VILJA att trycka in den bollen i mål om möjligheten gavs.

Brinner du bara lite mindre för att vinna ett 08-derby blir du lätt ett byte.

Det var tydligt. Överallt.

Hammarby hade en annan glöd, ett annat mått av desperation och det var helt avgörande på Tele2.

Men alla fotbollsmatcher är unika sitt slag. Inte minst dessa derbyn.

Det är Örebro borta nästa för Hammarby, det är där och då Hammarby måste bevisa att ett vunnet derby inte är någonting annat än tre poäng.

Djurgården vet att de kan, men inser nu också att det inte alltid räcker i Alla-slår.All(a)svenskan – det som sitter i benen måste sitta i skallen också.