EKWALL: IFK Göteborg är ett perfekt exempel på att gräset inte är grönare på andra sidan

Galet med pengar och oändliga resurser vill alla allsvenska lag ha.

Men det kan finnas en uppsida med att vara fattig.

Vårens succé-IFK Göteborg är ett väldigt tydligt exempel på det.

”Man tager vad man haver,” sa Jonas Thern smått uppgivet till mig en gång inför en allsvensk match när han var tränare för Halmstads BK och vi pratade om hans laguppställning.

Jonas, som alltid sagt vad han tyckt och tänkt, var inte helt nöjd med det lag han skulle starta med.

Jag ska inte jämföra Halmstads BK med IFK Göteborg här, men jag tycker det finns en anledning att titta närmare på vad Blåvitts ekonomiska verklighet har inneburit.

Hur många i vårens allsvenska sensation, Baby-Blåvitt, hade vi fått se med sådan framgång om IFK Göteborg hade haft pengar att strössla med?

Förra året var ett bedrövligt IFK Göteborg-år på planen.

Det slutade med krav på Poya Asbaghis avgång och med ett styrelsebeslut om förstärkning på tränarsidan och ett spelsystemskifte inför ett möte med Brommapojkarna på bortaplan i akt och mening att rädda det allsvenska kontakt som ansågs vara i fara.

Ingen i hela världen kan påstå annat än att det vilade ett stort mörker över storklubbens allsvenska status då.

Vad tror ni hade hänt inför den här säsongen om IFK Göteborg hade haft stora ekonomiska resurser?

Det hade hade handlats. Big time.

Om IFK hade suttit med en fet plånbok och med hyggliga resurser så hade de allra flesta, såväl på in- som utsida av Kamratgården, krävt att klubben skulle förstärka med tunga nyförvärv.

Så som de allra flesta agerar i samma situation, om cashen bara finns. Eller om pengarna går att låna av någon, gärna från en stad.

Det köps.

Om det inte finns att hitta i Sverige så sitter varenda allsvensk klubb på oändliga mejl från agenter med erbjudande om spelare som ”egentligen borde spela i Barcelona, men haft lite otur på vägen”.

Från stora delar av Afrika, Brasilien, östra Europa, Island, andra delar av Sydamerika, Finland, Balkan, you name it…idag står det en hel värld med fotbollsspelare som kan flytta till Färöarna om kontraktet är tillräckligt bra.

Nästan alla klubbar chansar gärna i tron att gräset är lite grönare någon annanstans.

Ta en titt på vilket allsvenskt lag som helst och ni kan säkert hitta rätt många sådana exempel genom åren.

IFK Göteborg hade inga val.

Den ekonomiska verkligheten är som den är.

När jag träffade Tobias Hysén för ett par veckor sen berättade han att han förvisso var en del av tränarteamet, men att han också tar sig an en del andra alldagliga ärenden på Kamratgården eftersom alla måste hjälpa till i en krass tillvaro.

Därför åkte han till ett tryckeri i Borås för att hämta tröjor med sin egen bil istället för att klubben lade pengar på en budfirma.

Det säger förstås en hel del om människan Tobbe Hysén men också om hur vardagen ter sig just nu för Blåvitt.

Så IFK Göteborg fick ta in nya spelare som fanns att hitta till rätt pris och det blev mest sånt som låg kvar i reakorgarna.

Samt Lasse Vibe (och Sebastian Eriksson) som sannolikt offrade en och annan krona för att ”komma hem” igen.

Det har inte funnits något utrymme för IFK att köpa sig till en eventuell framgång. Kanske inte ens några ambitioner, vad vet jag – men när resultaten sviktar, när trycket ökar, då brukar plånboken tala, oavsett om man vill eller inte.

Istället har den ekonomiska verkligheten inneburit att Poya Asbaghi fått lita till vad klubben har skapat på egen hand.

Det är förstås mycket möjligt att Benjamin Nygren och Alhassan Yusuf fått spela ändå.  Patrik Karlsson-Lagemyr hade kanske varit en given 10:a oavsett vilket. Och, vem vet, med lite flyt hade Samuel Ohlsson och Måns Saebbö fått sitta på bänken i någon match?

Nu har Nygren, Karlsson-Lagemyr och Yusuf spelat avgörande roller i det lag som överraskat hela allsvenskan.

Ohlsson och Saebbö fick speltid mot Sirius, den sistnämnde dessutom målskytt. Då talar vi om två spelare som du inte ens hittar under ”A-lagets spelartrupp” på IFK Göteborgs hemsida, bägge tillhör ”Elit 1”-truppen.

Det är inte bara tydligt att Roger Gustafson, Jonas Olsson, Niclas Alexandersson och Co gjort ett fantastiskt bra jobb med Akademin och arbetet med Änglagårdsskolan.

Det är lika tydligt att gräset inte alltid behöver vara så särskilt mycket tydligare någon annanstans.

Jag tycker det finns mycket som är glädjande med det IFK Göteborg som vi sett så här långt under våren, men det som glädjer mest är att vi får se Blåvitts ”babys” berika allsvenskan med sin framfusighet, spelglädje och framtidstro.

Det är bra för IFK Göteborg.

Och det när bra för svensk fotboll.