EKWALL: IFK Göteborg har skapat nytt liv i stan – AIK var som i en Monty Python-sketch

GÖTEBORG: Efter år av förtvivlan, hopplöshet, ekonomisk jävelskap och mest bara drömmer om det som en gång har varit:

IFK Göteborg har skapat nytt liv i en fotbollsstad, Poya Asbaghi, Benjamin Nygren och Alhassan Yusuf får blåvita änglar att drömma om en ny spännande och ljus framtid.

För visst, 3-0 på Elfsborg och 3-1 på nykomlingen Helsingborg.

Men 3-0 mot AIK. Ärkefienden från Stockholm. Svenska mästarna.

Och på det sättet: inget snack om saken.

Efter alla dessa år med mest mörker, inför en säsong där det talats om att IFK Göteborg kanske skulle vara nöjda ändå om de inte åkte ut, en premiär som gav 3-1 i arslet mot AFC

Ja, Blåvitt-fansen må ha trott på sitt lag. Men ingen kan ha varit riktigt säker.

Och få vågade val drömma om att besegra AIK med 3-0 inför 15.000 åskådare en vacker vårkväll i april.

Förra året var detta IFK Göteborg så chanslöst mot AIK i bägge matcherna att de aldrig ens var i närheten av att skapa en målchans och Poua Asbaghi ägnade TV-intervjuer såväl före som efter till att förklara hur ”omöjligt” det var att göra mål på AIK.

Nu försakade IFK Göteborg AIK den största allsvenska förlusten på över tre år.

Det blev till en enda kollektiv blåvit glädjechock, som var väldigt påtaglig.

Inte minst över HUR det gick till.

Hur Gothia Cup-fyndet Alhassan Yusuf, 18 år, dansade runt med sina 66 kilon på det centrala mittfältet utan att sätta ett enda steg fel, hur han flyttade på Obasi och Adu, hur han själv orkade pressa sönder stora delar av AIK:s uppbyggnadsspel, hur han fick sitt lag att skölja fram i attack efter attack och hur han sprang och log sitt breda nigerianska leende samtidigt som han gjorde allt det där andra.

Alhassan, ”Hasse” kallad (ja, i Göteborg, jag vet), älskar att få spela allsvensk fotboll, älskar att få spela med IFK Göteborg och det syntes tydligt.

Eller hur hela detta unga äregiriga IFK Göteborg-lag sprudlade av spelglädje och fick regerande svenska mästarna att se ut som en samling mätta, trötta och saktmodiga pensionärer.

Vi ska inte ta ett skit från IFK Göteborg.

Men AIK?

Det var en bedrövlig syn.

Och ytterligare ett tecken på att Rikard Norling famlar i sin förhoppning att skapa ett tillräckligt homogent och välbalanserat lag av en samling individer där hälften helst vill spela på samma position och framförallt spela lite för sig själva.

AIK har ingen balans i sin trupp. de sitter på fem-sex stjärnspelare och alla är forwards. Inte ens när AIK ändrat till 4-3-3 och gjort plats för tre istället för två anfallsspelare så blir det några över.

Så Tarik Elyounoussi fick återigen bli något tillbakadragen mittfältare och den här gången fick Chinedu Obasi en något odefinierbar roll som playmaker.

I Sebastian Larssons frånvaro ställde Rikard Norling en naturlig mittfältare, Koffi Adu, på planen.

Förutom obalans gav det en disharmoni och ett svenskt mästarlag som sprang omkring helt på egen hand.

AIK:s kollektiva försvars- och anfallsspel såg ut lite som i Monty Python-sketchen där det ska springas 100 meter för folk som saknar lokalsinne

Det var som om alla var desorienterade och när Henok Goitom, liksom de flesta andra, verkar sakna dagsform – ja, då såg det sannerligen ut som ett sorgligt AIK, åtminstone i jämförelse med det allsvenska lag som under två år varit det i särklass mest organiserade i defensiven.

Rikard Norling måste kunna döda sina älsklingar. Det skiner möjligen om namnen på en del AIK-spelare, men just nu är det också allt.

Han måste nå en balans och den finns inte med Lahne, Goitom, Rashidi, Elyonoussi och Obasi inne samtidigt.

Visst, mycket kan hända med 24 omgångar kvar i en allsvenska där elva poäng är bäst efter sex spelade matcher, men redan nu har AIK förlorat dubbelt så många matcher som förra året.

Och gjort fyra mål på sex matcher med ett lag som mest bara är forwards.

***

När solen började sänka sig över Heden, bortom det stora Ullevi, när hoppfulla glädjerusiga barn, barnbarn, morsor, farsor, Glenn Hysén, Torbjörn, Kålle, Ada och Giorgio Karashvili stege hemåt så var det som om de gick med breda självsäkra leenden in i nya hoppfulla tider.

Det var ett tag och de har längtat så, vem som helst på plats på Ullevi kunde ta på den känslan.

IFK Göteborg dansar och ler i tider som är ljusare än på evigheter.

I fotbollens värld kan tiderna förändrats när du anar det som allra minst.