EKWALL: Moraliskt sett är det helt förkastligt

2020 var ett speciellt år i fotbolls-Sverige, tills spelet började knacka och nedflyttningsstrecket närmade sig.
Då fanns inte pandemin längre.
Hur du än räknar så blir det svårt att få ihop hur klubbar kan anställa nya spelare samtidigt som de permitterar, tigger pengar av fans och inte har en aning om när vi får se publikintäkter igen.

Tre spelare från allsvenskan har sålts till utländska klubbar i det här fönstret.
I kristider över hela Europa fick Östersund vika ned sig till 8-10 miljoner för Attah Kadiri till belgiska Lommel, Hammarby fick 15 miljoner av Milan för unge Emil Roback och Fouad Bachirou/Nottingham Forest gav redan rika Malmö FF pengar nog för att finansiera Felix Beijmo.
(Ja, IFK Göteborg fick småsmulor när Victor Wernersson drog till Mechelen några månader innan kontraktet gick ut).
That’s it.
För att det är en iskall marknad.
Inte ens Hammarbys Muamer Tankovic, som förra året var en av allsvenskans bästa spelare, kunde hitta en vettig klubb att gå till och då var han ändå helt gratis.
Och landslagsstjärnan Micke Lustig satt i ett så pass desperat läge att han flyttade hem för det som fotbollsproffs betraktar som kaffepengar och noll i lön, enligt de uppgifter som FotbollDirekt har (och som AIK nog gärna vill ska se dagens ljus i det här läget).
Så illa är det.
Av förståeliga skäl råder en oerhörd osäkerhet när det inte finns några stora pengar i omlopp.
Det blir inte över för att shoppa lite på chans från lilla allsvenskan.
Så svenska klubbar säljer ingenting.
Men köpa, jodå det går alldeles utmärkt.
Mitt i en kris, i tider då alla i idrotts-Sverige tigger skattemedel eller donationer för att överhuvudtaget överleva.
Moraliskt sett så är det förkastligt.
Och hur vi än räknar så går det inte att få ihop.

Jo, jag vet att spelarköp är "investeringar" som ofta finansieras av externa krafter. Ser vi på de klubbar som handlat mest i krisen, AIK och IFK Göteborg, så har de varit väldigt tydliga med att mycket täcks av "intressenter med hjärta för klubben".
Det är förvisso spelaraffärer i en gråzon eftersom det inte är tillåtet för bolag andra än klubben att äga spelare.
Och det innebär ju inte att klubbarna slipper undan löneposter med allt vad det innebär i ekonomisk belastning i form av diverse skatter. Ingenting är gratis.
När vi vet att den ekonomiska krisen är total, publikintäkterna inte finns vare sig nu eller i snar framtid och de enda cash som kan rulla in är pengar som tiggts eller de som regeringen kanske släpper för att rädda idrotten i stort.
Nu köps det in spelare som dels binder upp budget och trupp i ett eller flera år. Kostnader för spelare kommer in, inga kostnader försvinner.
Även för en matematisk odåga som jag så är det plus och minus som är rätt lätt att räkna på,
Är det att ta ett ansvar för klubbens framtida verksamhet?
Är det den signalen man vill sända till samhället i stort; här permitterar vi gärna och tar del av skattepengar samtidigt som vi nyanställer och handlar för några miljoner?

"Det kostar mer att åka ned i Superettan" är ett vanligt argument när klubbar ska köpa sig ut ur en prekär tabellsituation.
Men det kostar faktiskt ingenting, det handlar bara om att rätta mun efter matsäck - och ta sitt förbannade ansvar.
Ingen klubb har ännu gått i konkurs för att de trillat ned i Superettan. Det är snarare så att klubbar som Djurgården och Malmö FF mådde rätt bra av att börja om, ta nya tag och på så vis skaffade sig en bättre ekonomisk grund att stå på.
Ja, du drar in betydligt mindre pengar längre ned i seriesystemet, men då får du rätta dig efter den verkligheten där och då.
Misslyckas du med det som är fotboll på riktigt, att vinna tillräckligt många matcher, så har det aldrig någonsin hjälpt att köpa sig ur krisen. Inte i längden. Snarare tvärtom. Det kostar alltid mer än det smakar.
Framförallt när du köper för pengar som du inte har. Eller ens har en aning om du någonsin kommer att få.
Vi vet inte om och när publiken kommer tillbaka, vi vet inte hur mycket pengar regeringen släpper och hur de fördelas och i ärlighetens namn är några av köpen som AIK och IFK Göteborg gjort inte ens nära att säljas vidare ut i fotbollsvärlden ytterligare en gång. Det är investeringar som är pengar ut, aldrig någonsin in.

Jag är övertygad om att tålamodsprövade fotbollssupportrar kan köpa allt det här för att få kortsiktiga resultat och för nån sorts kärlek till en klubb som hamnat i jobbigt läge.
Även om det måste finnas gränser för hur många swishdonationer man kan kräva av folk i dessa tyngda tider.
Men hur reagerar spelarna som under en period gått med på att sänka sina löner för "rädda klubben i en kris" och någon månad senare ser att det står det ett par nya spelare i omklädningsrummet som nyss fått en fin signing on, ett 2-årskontrakt och en bra lön?
Tänker de bara "fan vad kul, nu blir vi bättre" eller funderar de på om de blivit blåsta på pengarna som de valt att inte få ut i lön? 

Och i slutändan, när regeringen ska se över den svenska fotbollskrisen; tror ni de bryr sig så mycket om vare sig riskinvesterare eller tabellläge?
Det finns snarare en stor risk att de ser hur delar av svensk fotboll skriker efter nya stora bidrag och publikintäkter samtidigt som det pumpas in miljoner i nya spelarinvesteringar, nyanställningar och löner.
Det är klart att det måste ses som en risk för ALLA i svensk fotboll just nu.
I ett läge där ingenting är som vanligt överhuvudtaget, om någon nu missat det.