EKWALL: Kan håna valen som gjorts av Hamad och Lahne – men får ta vad vi kan
Vi kan fnysa, håna och peka finger åt att en av Sveriges mest lovande 17-åring drar till Amiens på ett låneavtal, att Jiloan Hamad väljer sydkoreanska ligan eller att Alexander Milosevic går som Bosman till ett mittenlag i The Championship.
Och vi kan hävda att spelare som sökt lyckan i Europa vänder hem till Sverige igen för att de älskar draget kring allsvenskan.
Men sanningen är brutalare än så.
Det är hårdare konkurrens om platserna i fotbollsvärlden än någonsin; du får ta vad du kan få ibland och lyckas du inte så står inga klubbar i kö för att teckna nya kontrakt.
Är svenska spelare inte tillräckligt bra, kan det vara så?
Det beror ju helt på vad vi jämför med.
Räknar vi bort det glada 50-talet har vi inte haft mängder med svenska spelare i ledande europeiska klubblag. Åtminstone inte samtidigt.
Så som det ser ut idag, så har det varit nästan alltid om vi bortser från en period då vi hade Zlatan Ibrahimovic, Fredrik Ljungberg och Henrik Larsson i betydande klubbadresser samtidigt.
Skillnaden är förstås skikten därunder.
Och att väldigt många fler spelare söker sig till utbudet av fotbollsjobb på en öppnare marknad. Från hela världen.
Bara det faktum att vi idag har 236 svenska spelare med kontrakt utomlands. 26 i England, 21 i Italien, 19 i Tyskland – hur många kan du räkna upp av dessa?
Det är en oerhört karg fotbollsmarknad och i många fall tvingas spelare ta vad de kan få. Eller det finns åtminstone en väldigt tydlig gräns för vad många spelare kan välja mellan.
Jag kan tycka att det är befriande att Jiloan Hamad är väldigt öppen med att han som 28-åring inte var intresserad av något hyggligt kontrakt i Holland, att han gick efter cashen.
De hade han nog gärna gjort på bekvämt avstånd i Europa. Eller i väldigt många andra länder än i Sydkorea.
Men Incheon United fick det bli för det var vad som fanns kvar att välja när kontraktförslagen skulle värderas i pengar.
Jag tror heller inte att Nahir Besara alltid har drömt om att en dag få representera Al-Feiha i Saudiarabien, men cashen måste in och i lagom hyggliga europeiska klubbar är ingen beredd att betala stora pengar för en 27-åring som gjort en bra säsong i Örebro SK.
För det står ett 100-tal andra från jordens alla hörn, med minst samma kvalitet och meriter, och knackar på dörren. Som kan tänka sig att spela för hälften och en 2:a med kokvrå utanför för stan.
Valet stor då mellan att spela kvar här hemma eller att dra iväg till något udda ställe för ett par skattefria miljoner på kontot. Vad hade du själv valt i det läget?
I en helt annan fas av fotbollskarriären befinner sig Jack Lahne, 17 år.
I vinter har hela fotbolls-Sverige pratat om det nya stjärnskottet, han som gjort sån succé i allsvenskan för Brommapojkarna.
Var skulle han gå? Det var aldrig ens tal om allsvenska klubbar.
Jag gillade väldigt mycket av det jag såg av Jack Lahne.
Men han har gjort sju allsvenska matcher från start när han tog plats i det BP som till slut åkte ur allsvenskan efter kvalförlust mot AFC. Fyra mål. Det är vad det är
Vi hade alla älskat att se honom i ett annat allsvenskt lag; något av 08-lagen, Malmö FF eller Norrköping.
Jag är helt övertygad om att Jack Lahne hade dragit fördel av det i sin utveckling.
Nu blev det ett låneavtal med franska Amiens som ligger på 18:e plats i Ligue1.
Är det verkligen där vi känner att en av landets mest lovande 17-åringar ska springa omkring? Har Amiens bättre förutsättningar att utveckla 17-åriga talanger än några av de allra största svenska klubbarna?
Självklart inte.
Det handlar (nästan bara) om cash.
Brommapojkarna vill ha så mycket som möjligt och vem är jag (eller du) att säga till Jack Lahne att han ska tacka nej till en väldigt stor summa pengar.
Och någonstans finns det förstås också en agent som inte alltid göra allt de kan för att säga nej till en ny affär.
Då är alla nöjda med Amiens. Skitsamma om risken är stor att laget spelar i Ligue2 från och med nästa säsong.
Det går ju inte riktigt att jämföra med Alexander Isak-affären. För även om den är en härva av mer eller mindre smutsig agentverksamhet, så var den värd 90 miljoner kronor och Isak hade dels gjort A-landslagsdebut och dels haft en hel allsvensk säsong bakom sig som ordinarie i ett topplag.
Det erbjudandet är nästan omöjligt att tacka nej till även om alla nyktra bedömare insåg att Alexander Isak inte riktigt var gjord för A-ligaspel på den nivån när han gick dit.
BP får 20 miljoner om Amiens bestämmer sig att behålla Lahne efter ett halvår.
Och oavsett vilket är såväl Isak som Lahne handelsvaror i en cynisk värld. När det börjar förhandlas om cash är det inte längre någon som vurmar för vad som egentligen är bäst för spelarens eventuella utveckling.
Här är det lätt att skylla på agenter och gudarna ska veta att det idag har blivit en sörja där det ibland finns inslag av direkt kriminella element.
Men alla är sig själv närmast.
Klubbarna på sitt hörn som behöver försäljningar för att nå nya framgångar och ha råd att bygga förutsättningar för att skapa nya talanger som i sin tur ska säljas vidare; katten på råttan, råttan på repet.
Och spelarna.
Få ser så cyniskt på sin situation som spelarna.
När det kommer till kritan struntar de i om agenters tveksamma och skamfilade rykten, om huruvida det fördelas pengar till olika intressenter bakom deras rygg eller om klubbar går miste om vad de egentligen borde ha.
Mycket vill alltid ha mer och där är fotbollsspelare inget undantag. Cash is King.
Så kanske fallet inte är med de spelare som nu vänder hem från sina europeiska äventyr och förgyller allsvenskan, vilket ju på alla sätt känns bra för vår älskade lilla skitliga,
Men i flera fall har de kommit till insikt om att det är bäst för deras karriär. Och i några fall handlar det om att det inte finns några andra alternativ, där det enda skimmer som finns kvar kring deras namn är det som fortfarande glittrar hemma i Sverige.
Jodå, allsvenskan lockar såklart eftersom allsvenskan idag kan erbjuda lite glitter och glamour och för att det idag för en väldigt professionellt paketerad liga. Och det är ibland det bästa receptet för att ta sig tillbaka till ny hetluft.
Men hade Sead Haksabanovic, Totte Nyman, Pawel Cibicki, Erdal Rakip, Buya Turay eller Thomas Isherwood varit hetare än någonsin på marknaden så hade de förstås inte valt att åka hem igen.
Idag är fotbollsvärlden mycket brutalare än så.
Den här artikeln handlar om: