En vacker lagseger

Bajen vann.
Det är så svårt att ta in det att jag måste skriva det, säga det, läsa det gång på gång. Det kommer nog ta en stund att riktigt smälta den här segern, men sedan kan vi leva på den länge.
Hammarby slog AIK i ett derby, i en avgörande gruppspelsmatch i svenska cupen, inför över 41 000 åskådare på Friends. Det är så osannolikt, så ofattbart och så alldeles, alldeles underbart.

Det här var Nanne Bergstrands vinst. En taktisk triumf, där vi lyckas neutralisera och vinna över ett allsvenskt topplag. Där vi lyckas spela både jämnt och periodvis bättre än AIK på deras hemmaplan, på naturgräs och med milsvid skillnad i rutin och spetskvalitet i spelartruppen. Det är Nannes taktik, spelsystem, nötande och klokskap som fått spelarna att arbeta tillsammans som en grupp. Det är inte det lättaste direkt, fråga Gregg eller Borken eller Roger & Roger eller någon annan av alla de tränare vi haft de senaste sex-sju åren.

Det var Kennedy Bakircioglus vinst. En fullkomligt lysande match av vår avgudade härförare. Orken, styrkan, tekniken, straffen, men framförallt spelförståelsen. Den där magiska speluppfattningen, som ligger bakom passningar som den med yttersidan fram till Måns i slutet. Som ligger bakom så mycket kreativt framåt och som gör honom till en ovärderlig spelare i Hammarby, förhoppningsvis i flera år till framöver.

Det var Johan Perssons och Erik Israelssons vinst. Bollvinnarna som dominerade vårt innermittfält med bravur. Åh, vad jag är glad att Johan fick göra mål igen! Jag kan villigt erkänna att jag bara nån kvart innan sagt: “Han kan skjuta hur mycket som helst men de sitter ju aldrig ändå, det där kanonskottet i fjol var en engångsföreteelse”.

Det var Johannes Hopfs vinst. Trots en svajig inledning, och en minst sagt nervös ribba-ryggen-över-studs så gjorde Johannes ett antal direkt matchavgörande räddningar. Och han var vaken, ofta en bra bit utanför straffområdet och rensade bort bollar i stället för att släppa till onödiga chanser.

Det var Måns Söderqvists och Linus Hallenius vinst, som sprang som tokar och slet isär Gnagets försvar. Men Måns kan inte bränna såna där frilägen speciellt många gånger till i år nu. Det måste bara vara mål. Och Linus drömchans, vändningen och kanonskottet! Jag fick gåshud och mindes hur osannolikt bra han var den där våren 2010.

Det var Birkir Már Saevarssons, Lars Saetras, Thomas Guldborg-Christensens, Jan Gunnar Sollis och Stefan Batans vinst. Fembackslinjen som höll rent bakåt efter det inledande debaclet. Guldborg som flyttade ut på högerbacken och punktmarkerade bort Bahoui till osynlighet, när Solli gick ut småskadad i halvtid. Birkir och Saetra kändes faktiskt som ett ruskigt stabilt mittlås, något vi sannerligen saknat senaste tiden. Batan, som inte riktigt nådde upp till sin fulla potential, men ändå jobbade och slet, lika hård och lika löpvillig som alltid. Solli, som gjorde en bra halvlek offensivt på högerbacken.

Det var Rennies, Besaras och Pablos vinst. Inhopparna som förvaltade ledningen och behöll hög press och bra djupledsspel offensivt.

Det var Markos, Viktors, Fuhres och Markströms vinst. Avbytarna som inte fick spela i dag, men fyller viktiga funktioner i den helhet som truppen utgör. Den lagandan som finns i Hammarby för närvarande påminner mig om den som fanns under Sören Cratz 2001. Jag vågade knappt skriva det där, men så är det. Det är en glädje i hela spelartruppen, där även de som för tillfället råkar vara bänkade accepterar sina roller och är med och bidrar till lagets bästa på alla sätt.

Och det var publikens vinst. Vi supportrar, som längtat i nästan två tusen dagar efter ett derby igen och som nästan inte vågade drömma om att vi faktiskt skulle vinna det. Vi som lyckades skapa en mäktig fest, med grymma bränningar, bra tryck (förhållandevis, även om det kan bli väldigt mycket bättre från vårt håll) och bitvis helt galen stämning inne på det ökända mutbygget. Och vi slapp kravaller och stök inne på arenan, något som är ohyggligt viktigt för att den positiva känslan kring Hammarby ska fortsätta långsiktigt.