Erikssons fot kan förgyllas i guld

Guldjakten fortsätter i allra högsta grad för Djurgården.
Trots en krampaktig, halvseg och småslitig dag på jobbet blev det en lördagskväll som slutade med party på Tele2.
1-0 mot Halmstad och festfixaren var den gamla vanliga vänstern.

Det är möjligt att det var den udda allsvenska matchtiden – kick off kl 17:30 en lördag – som gjorde att det kändes segt på Tele2.

Som på en förfest där grejerna inte riktigt fått fäste.
Hemmapubliken gjorde vad den kunde i kylan för att piska igång Djurgården, men Magnus Eriksson och Co fick aldrig upp det tempo i sitt spel som de så gärna vill ha på Tele2:s biljardmatta.
Till stor del för att Halmstad var väldigt skickliga på att dämpa det. Hacka upp händelserna, ta det lugnt på alla fasta situationer, falla av, få stopp helt enkelt.

Så inledningen på den här matchen blev istället HBK:s.

En och annan småchans som kunde resulterat och en patenterad Amir Al-Ammari-frispark som var extremt nära.
Det dröjde en dryg halvtimme innan Dif lyckades såga sig genom det som är ett av allsvenskans mest välorganiserade försvar.

Men trots ett allt större övertag så blev det mest mumma för firma Andreas Johansson/Joseph Baffo.

Spel som hamnade på kanterna och inlägg därifrån som de nicka bort tolv gånger av tio.
Vi har alla pratat om Halmstads tuffa spelschema där de har kvar att möta alla de fyra lagen som krigar om SM-guld.

Men jag börjar tro att det kanske är HBK:s smala lycka.

För aktiebolaget 4-4-2 höjer sig alltid en aning mot bättre motstånd, de står så rätt och rakt i sina positioner att en mätningsingenjör kan bygga ett helt bostadsområde med hjälp av Magnus Haglunds/Pelle Olssons spikraka försvarslinjer.

Halmstads problem är att de alldeles för sällan har haft något knockout-slag.

Och 12 oavgjorda matcher är några för många för att leva ett behagligt liv i de nedre regionerna.

Djurgården fick bättre tryck i andra, återerövrade snabbare och fick HBK:s gulklädda manskap att backa allt längre ned i eget straffområde.

Efter en kvart fick Emir Kujovic chansen att röja mark i det sönderbefolkade straffområdet på den position där Djurgården har fortsatta problem att hitta rätt. Joel Asoro direkt misslyckad den här kvällen, Kalle Holmberg på dunjacka på läktaren.

Men Djurgården fortsatte köra fast och behövde något extraordinärt.

Och då vet de vad och vem de ska lita till; Magnus Erikssons vänsterfot.

Den som kan förgyllas i guld den här säsongen.

När läget kom – lite från ingenstans i ärlighetens namn, långt ute på kanten – perforerade Eriksson hela Halmstads försvar med ett perfekt pressat halvvolley-inlägg.

Det kom snabbt, hårt och överraskande, vilket var exakt det som krävdes.

Och på bortre stolpen dök Edward Chilufya upp och tryckte in 1-0.

Magnus Erikssons 13:e målgivande passning. På det ligger han bakom mer än en tredjedel av sitt lags mål (han har gjort fyra dessutom) och vem som helst kan räkna ut vilken betydelse kaptenen haft för sitt lag.

Det var en trepoängare som Djurgården fick slita sig till. Dessutom med ett mål som mycket väl kunde avvinkats för offside.

I en guldstrid där absolut ingenting kan tas för givet var inte den här matchen något undantag.

Det vi vet ikväll är att Djurgården leder allsvenskan, att Elfsborg tappade mark, att Malmö FF möter et IFK Göteborg i storform samt att AIK, som många redan räknat bortom tar sig an jumbon Östersund på hemmaplan.

Fortsättning följer.