FD LÅNGLÄSNING – Förre MFF-talangen vill in i Juventus: ”Jag knuffade ner Dybala varenda gång”

TURIN. Giorgio Chiellini kommer fram och ger honom råd kring hur han ska följa med en anfallare. En anfallare som mycket väl kan vara Paulo Dybala. Ett nej tack till Malmö FF tog en ung pojke hela vägen till en gammal dam. FotbollDirekts Mårthen Bergman besökte Mattias Andersson i Turin för att ta reda på hur livet i en av världens största klubbar, Juventus, egentligen är.

– Ja, hur tror du annars att jag tänker kring att jag är här?

Vi sitter i en taxi på väg till Juventus Stadium och Mattias Andersson, 19, ser frågande ut. Anledningen är att jag nyss antytt att jag tycker att han har en sund syn på varför han valt att flytta till Juventus ungdomslag (primavera). Hur den lyder? En fotbollsutbildning där han ska lära sig massor för att sedan lånas ut några omgångar innan han antingen säljs eller blir kontraktslös om två och ett halv år.
– Tror du jag tänker att jag ska upp i a-laget?

Jag tänker nog att alla som gör resan mot att bli fotbollsproffs måste…
– Tro på sig själva till 110 procent?

Jamen, typ?
– Jag tror på mig själv till max, jag har högt uppsatta mål och självklart hoppas jag ta en plats i Juve en dag. Men man måste vara lite realistisk också, det är bara att slänga ett öga på vilka spelare de har.

Ni som slängt ett öga på ”Den gamla damens” mittbacksuppsättning hittar Leonardo Bonucci, Giorgio Chiellini och Andrea Barzagli. Samma trio som bildat mittlås när det italienska landslaget mönstrat bästa möjliga lag de senaste åren. Där bakom finns ännu en italiensk landslagsman i Daniele Rugani och 170 miljoners-förvärvet från Bayern München, Mehdi Benatia.
– Går jag runt och tänker att jag ska upp i a-laget och så finns det kanske två procents chans att jag gör det nu till hösten, då har jag ingen tanke på vad jag ska göra om jag inte kommer dit. Jag vill vara beredd på både det ena och det andra. Jag tillhör fortfarande klubben när jag blir utlånad så det finns alltid chans att de tar tillbaka mig in i a-laget. Så den tanken finns alltid där. Jag tränar och spelar alltid för att jag ska bli så bra som möjligt men…

Mattias skrattar till lite.
– De nollade nyss Barcelona. Två gånger. Det är inte direkt så att Allegri knackar på dörren och undrar om det finns några stabila pjäser i primavera-laget.

Massimiliano Allegri, 49, har sedan han tillträdde som Juventus-tränare 2014 tagit klubben till tre raka Serie A-titlar, tre raka ”Copa di Italia” och två Champions League-finaler. Hans primära fokus är inte direkt klubbens ungdomslag.
– Han har absolut inte koll på alla. Men han vet vem jag är. I slutet av förra hösten hade jag ett möte med vår sportchef och då sa han att Allegri hade sett en av våra matcher, fått upp ögonen för mig och sagt ”shit, jag har inte vetat vem det är men jag vill se mer av honom på våra träningar nästa år”.

Vilken jävla boost?
– Ja, det var jävligt fett. Jag hade varit ganska lack över att jag inte hade fått träna med a-laget första halvåret. Men de förklarade det med att vi hade samma spelschema och de skickar inte upp de bästa spelarna dit då för vi behövs i primavera. Mattias behövde inte vänta till ”nästa år”. Den 20:e december 2016 offentliggjorde Juventus truppen till supercupfinalen mot Milan, som spelades i Qatar. I havet av storstjärnor stack två namn ut. Primavera-spelarna Luca Coccolo och Mattias Andersson. Hans dittills största senioruppdrag var en plats på en allsvensk bänk på Jämtkraft Arena när Malmö FF mötte Östersund och en halvlek i en MFF-träningsmatch mot tyska storlaget Wolfsburg.

Nu väntade tre dagar i Mellanöstern inför stormötet Juventus-Milan. Vi kommer tillbaka dit men först ska vi borra lite djupare i den där halvleken mot Wolfsburg den 4:e augusti förra året. Det var nämligen där den här svartvit-randiga resan tog sin början.

Mattias kliver ur taxin vid Juventus Stadium och vår jakt på biljetter till Juventus-Genoa går via Juventus store, där du kan hitta allt från pizza-spadar till spettekakor med Juventus klubbmärke på. Åtminstone känns det så.
– Juve hade scouter på plats för att kolla in Wolfsburgs brasse Luiz Gustavo. Men han spelade inte och istället såg de mig i andra halvlek. Det märkliga var att jag tyckte själv inte att det gick speciellt bra. Det gick väl okej liksom, men inget märkvärdigt.

Drygt tre veckor senare ringde Mattias agent, förre svenska landslagshjälten Martin Dahlin.
– Han sa: ”Vill du veta något sjukt? Juventus vill köpa dig”. Jag var i Östersund och skulle sitta på bänken i min första allsvenska match någonsin. Jag hade inte tänkt på att jag skulle få ett erbjudande från utlandet, möjligtvis någon mindre klubb som jag kunde säga nej till. Men alltså… Juventus, det var bara surrealistiskt.

Kommer du ihåg vad du tänkte?
– Mina tankar gick väl på det sättet att det nog är inför nästa år eller inför januarifönstret eller något sånt. Men det var bara några dagar innan fönstret skulle stängas, vilket jag inte alls tänkte på. Dagen efter ringde jag Dahlin och frågade när jag blev tvungen att bestämma mig. ”Om tre dagar”, sa han. Då fick jag panik. Jag var fortfarande i Östersund, jag hade inte pratat med mamma eller pappa annat än om intresset.

Han skrattar.
– Nu när jag tänker tillbaka på det så var det bara stirrigt. Shit alltså, min hjärna gick på högvarv de dagarna. Först tänkte jag att det är klart jag ska till Juve, fan vad fett. Men sen började allt snurra. Hur kommer jag trivas där? Ska jag lämna min familj? Mina vänner? Mitt liv? Det var precis efter sommaren och min syrra hade dragit till Uppsala för att plugga, så morsan hade ångest över det. Och sen kom jag dragandes med det här. Hon mådde inte så bra, även om hon var glad för min skull.

Biljettjakten går sådär och med svansen mellan benen får vi bege oss tillbaka till Juventus centrum. Mattias är glassugen – ”glass är nog mitt största intresse” – och vi hamnar på en uteservering vid en av Turins stora torg, Piazza Vittorio Veneto.
– Det var blandade känslor de där dagarna. Jag fick reda på allt på lördagen och när jag var tillbaka i Malmö på måndagen var det hur många möten som helst. Det var skolan, klubbarna och så vidare. Jag pratade med Danne (Malmö FF:s sportchef Daniel Andersson) och sa att det var intressant och han sa att de inte ville stoppa mig.

Hur var det att komma ner till Turin?
– Jag kände sådan lycka, jag kände ”det här är sjukt nice, det är här jag ska vara, här jag ska träna, här jag ska bli så bra som möjligt”. Men samtidigt hade jag fet ångest, jag hade inte sagt hej då till mina bästa vänner eller någonting. Jag bara stängde av, ville vara i min egen bubbla den dagen. Så fort jag var hemma på hotellrummet var det gråten i halsen. Det var verkligen jobbigt.

Du tvekade aldrig?
– Aldrig. Från sekunden jag bestämde mig för att göra detta så visste jag att det var rätt. Men det var ändå så jävla jobbigt att bara lämna allt. Man är inte där på samma sätt, även om man reser hem och träffar alla.

Hur länge var det ”gråtjobbigt”?
– Första dagen kanske. Jag kommer ihåg första träningen, när jag satt i omklädningsrummet. Jag hade stress alltså. Det kliade i hela kroppen. Samtidigt som det var fett så var det jobbigt, det var det, som fan, det ska man inte sticka under stolen med. Första veckorna gjorde jag inget annat än att prata i telefonen. Innan träningarna, efter träningarna, mamma, pappa, syrran. Jag bara pratade i telefon. Så hade internet gått sönder på hotellet också, så räkningar blev ju, ja…

Mattias mittbackspartner i P19-landslaget, Thomas Isherwood, är även han ungdomsproffs i en europeisk storklubb, tyska Bayern München.
– Vi snackade jättemycket eftersom att vi kan relatera till varandra. Hur man kommer in i vardagen, hur svårt och ensamt det är i början, helt enkelt hur sjukt jobbigt det kan vara att flytta utomlands som 18-19-åring.

Det tog ett bra tag innan ”den första jobbiga tiden” var över.
– Allra värst var det första två månaderna. Då hade jag ändå två bra polare i laget som jag kunde snacka engelska med, en från Tjeckien och en cypriot. Men sen efter juluppehållet så drog båda till andra klubbar, på samma vecka. ”Smask, smask” så var de borta och jag var tillbaka på ruta ett igen. Det var hemskt. Kvar var en grupp med italienarna som är kassa på engelska och en med de som snackar franska och är ännu sämre på engelska. Och så jag då.

Glassen kommer in på bordet och Juventus-mittbacken på andra sidan bordet skiner upp. Han slevar in lite i munnen och hinner inte svälja innan han recenserar.
– Det här alltså. Det är livet det. Jag kan äta det varenda dag.

Om det var lite trögt vid sidan av planen i början så gick det desto bättre på densamma. Mattias tog direkt en plats i mittförsvaret och har varit en av primaveralagets viktigaste spelare under säsongen.
– Det gick bra direkt. När jag kom in i början trodde jag, helt ärligt, att de skulle vara bättre än de var. Jag var ändå van vid att spela med Malmös A-lag och de håller en riktigt bra standard. Jag kände direkt att jag skulle klara av det här.

Som tränare har han Italiens VM-guldhjälte från 2006, Fabio Grosso.
– Han brinner som satan. Han är fruktansvärt bra, den bästa tränaren jag haft.

Att han är en gammal storspelare antar jag bidrar till att man lyssnar också?
– Alltså, jag visste ju typ inte vem det var. Så jävla pinsamt egentligen, du behöver inte skriva det.

Det kan du ge dig på att jag ska. Du visste inte vem han var?
– Jomen, jag visste vem det var för vi hade mött dem för två år sen i Champions Youth League.

Så dina lagkamrater hade berättat?
– Ja, de sa ”det är han, han var med i VM”.

Han avgjorde ju finalen?
– Ja, det har jag också fått höra…

Hur är han?
– Han är tuff, helt klart. Vi hade en spelare som skulle bli utlånad så han pallade typ inte anstränga sig och var lite trött på primavera. Sen fick han komma in i någon match när vi låg under med 2-0 och han jobbade inte utan lallade bara runt. Alltså, Grosso stod vid hans ansikte i en kvart och bara skrek. Vi andra satt där helt tysta och visste inte vad vi skulle ta oss till.

Han ler åt minnet.
– Jag har faktiskt klarat mig undan en sådan utskällning. Men det är mycket hårdare här och jag gillar det, det är bara att vänja sig.

Jag trodde det var mycket filmningar, kylspray och annat ”italienskt”?
– På våra träningar går det väldigt hårt till. Vi hade en träning förra veckan då vi körde dubbelpass. Till andra passet var det tre stycken som inte kunde träna för att de hade fått skador. Man stoppar inte för att någon ligger ner och har ont. Man får en köttare i huvudet, en köttare på smalbenet, det är bara att skaka av det. Under min första träning var det en snubbe som hoppade in med dobbarna i magen på en annan så han bara segnade ner och låg och skrek. Tränaren säger ingenting, spelet bara fortsätter så sjukgymnasten smyger sig dit och börjar ta hand om honom. Jag blev lite chockad.

Det är dock inte bara ”köttande” på schemat. Mycket av tiden ägnas också åt taktisk skolning, på en helt annan nivå än i Sverige.
– När Grosso kör igång på whiteboarden alltså. Den är helt full tillslut. Innan en träning kan han stå där en halvtimme och snacka.

Förstår du allt?
– Inte ens hälften. Men jag vet vad jag ska göra och visar att jag är engagerad. Det räcker långt.

Glassen är uppäten och dag har blivit kväll. Uteblivna matchbiljetter leder oss till en Juventus-bar, där allt går i svartvitt-randigt, för att se Juve-Genoa. Hemmalaget har en autobahn till sin 33:e Scudetto, den sjätte i rad, och dominerar från start. Paulo Dybala, Gonzalo Higuain, Samuel Khedira och resten av superstjärnorna öser på mot ett chanslöst Genoa-försvar. Mattias har tränat med a-laget flera gånger men minns tydligt första gången.
– Jag var så sjukt nervös. Jag fick spela varje match i primavera och tränaren talade gott om mig. Jag var i bra form helt enkelt, så var det någon gång jag skulle upp och träna med a-laget var det då. Mitt självförtroende hjälpte jättemycket de första träningarna och helt ärligt gick det jättebra.

Gjorde det?
– Jepp, jag blev faktiskt förvånad över hur bra jag klarade mig där uppe.

Man tänker annars att Dybala, Higuain och grabbarna är bra som fan.
– Alltså… det är lite svårt att beskriva. Jag bara tar det som det kommer. Jag brukar inte ha nerver utan är ganska så lugn. Men det är klart, det gick tio gånger snabbare än på våra träningar. Även om det är mycket svårare att möta Dybala och Higuain så är det också lite lättare att spela när man har medspelare av världklass. Om jag har Pjanic som jag bara kan lägga in bollen på och veta att han gör något jättebra, eller skicka ut den på kanten till Dani Alves… jag känner mig trygg med alla spelarna på planen.

Han petar lite i en carpaccio medan Genoas argentinske mittback Ezequiel Muñoz stöter in bollen i eget mål och människorna på såväl Juventus Stadium som baren vi är på skickar armarna i skyn.
– En sak som också hjälpt mig att hålla lugnet är nog att jag är inte särskilt fotbollsintresserad. Jag är inte den som dras med i hajpen att ”shit, jag är i Juventus”. För mig är det bara fotboll.

När du var med första träningen, kör Allegri någon presentation á la ”här är Mattias från primavera och han kör med oss den här veckan”?
– Nej nej, inget sånt. Här får man kämpa sig in.

Från spelarna då? Inget ”Ciao, kul att du är här”?
– Jag är bara en ”utfyllnad” där. Jag går dit när träningen startar och går tillbaka när den är avslutad. Så är det. Jag byter inte om med dem, käkar inte lunch med dem. Så det var väl fler som inte sa hej än som sa hej. De tänker inte på det, ser man dem i ögonen kanske de nickar lite åt en. De är inte otrevliga men inte övertrevliga heller. Det är inte otrevlig stämning, det är bara att de kör sitt race. Jag förväntade mig inget annat heller.

Chiellini verkar så go i intervjuer jag sett. Hälsade inte han?
– Jo, han var typ den enda. Han är fruktansvärt underbar. Han är den jag har kommit närmst, om man kan säga så. Han brukar ge mig tips på träningarna och är jätteschysst. Vi har samma position, jag har spelat lite med honom så efter att vi har spelat lite så kommer han fram till mig och säger ”tänk på det här och det här”. Det är så galet givande och så coolt att jag bara tar in allting med öppna armar.

När han ger dig tips, är det liksom ”wow, det har jag aldrig tänkt på”?
– Lite faktiskt. För två veckor sedan lärde han mig hur jag ska följa med anfallaren på bästa sätt och hålla honom framför mig. Jag hade inte alls tänkt på det sättet förut men han visade hur jag ska ställa mig för att hamna närmre.

Och ingen har sagt det till dig innan?
– Nej. Mer hur jag ska stå när bollen kommer in i straffområdet eller så, men inte hur jag ska följa med anfallaren.

Har du börjat göra så som Chiellini sagt?
– Ja, nu har jag gjort det.

Och?
– Det funkar mycket bättre. Jag känner att jag har mer koll på situationerna. Han visar mig mycket. Det är en hel del tjuvknep också, dra i armar och sånt. Jag börjar komma in i det mer och mer.

Paulo Dybala sätter 2-0 till Juventus, firar som sig bör med sin patenterade målgest ”Dybala-mask”. Juventus-fansen älskar den lille argentinaren som precis kritat på ett nytt långtidskontrakt med klubben.
– En gång när jag var med på a-lagsträningen dagen innan match så skulle jag markera Dybala, när han skulle komma ner och möta boll. Det var det spelsättet de skulle ha den matchen. Och jag gick in hårt varenda gång och knuffade ner honom. Det kanske inte var så jävla snyggt men jag vann duellerna och spelarna i laget gillade det.

Vad sa han?
– Han sa inget. De gillar hårt här. Jag vann ganska mycket på det tror jag. Jag fick ingen status i laget men jag var inte ”ingen” längre.

Han uttalar sitt namn med italiensk touch.
– Jag var ”Andersson”.

Tänkte du aldrig ”tänk om de gör bort mig fullständigt nu, att jag inte alls hänger med” inför din första träning?
– Jag hade lite sånt tänk, att om allt går åt helvete nu, vad fan ska jag göra? Men jag försöker alltid höja mitt självförtroende, jag har inget att förlora, det är bara att köra. Och så körde jag och så gick det skitbra. Jag överträffade alla mina förväntningar om jag ska vara ärlig. Det var riktigt nice.

På ett sätt gillar jag att det gick bra för dig, att skillnaden inte är så stor. Men på ett sätt vill jag också att det ska vara stor skillnad, att de där världsstjärnorna ska vara så sjukt bra.
– Jag förstår vad du menar. Jag vill inte sitta här och skryta men det har gått riktigt bra på a-lagsträningarna, nästan lite för bra. Jag har också nästan velat att de ska vara lite bättre.

Mattias skrattar åt det han nyss sagt.
– Alltså, de är grymma, men ja… det har verkligen gått bra för mig.

Mandzukic skickar in 3-0 till Juve precis innan halvtidsvilan och matchen är stendöd.
– Det där är nästan den största skillnaden mot Sverige, avsluten. Higuain och Dybala, de gör mål på allt. Under avslutningsövningarna bara smäller det bakom Buffon. Det går inte ens att jämföra med ”Mackan” eller typ Jeremejeff. Det är något annat här.

Vilken spelare är du mest imponerad av?
– Jag gillar Bonucci som fan. Han är en spelare som både kan gå in och kötta och ändå lira med finess. Hans krossbollar är gudomliga. Men alla är så sjukt grymma individuellt. Och som lag… det är bara ”taff taff taff taff”, det går så fort ibland att man inte hänger med.

Hur mycket känner du att du lever drömmen?
– Jag känner mer så nu än vad jag gjorde i början. Det här är lite pinsamt men… första träningen så kunde jag inte ens alla namnen på spelarna. Jag visste inte vad de hette. Det blev lite kämpigt när man skulle kalla efter bollen. Men jag lärde mig snabbt. När jag fick reda på att jag skulle med till Qatar satte jag mig och pluggade in namnen innan.

Vilken var den kändaste spelaren du inte visste vem det var?
– Cuadrado hade jag ingen aning om vem det var. Aldrig hört talas om.

Juventus primavera-lag ”lever life” som Mattias uttrycker det. De flyger till alla matcher, bor på lyxhotell och har löner inte många ungdomar kan matcha. Men jämfört med a-laget är det ingenting. Något han fick erfara under den där supercup-resan till Qatar.
– Jag kände mig fruktansvärt proffsig och så himla viktig. När vi flög dit så scannade vi inte ens grejerna, vi gick genom en såndär metallkontroll och den pep som satan men det var bara att fortsätta in på flygplanet.
– När vi skulle gå till bussen från hotellet stod det massor av fans och väntade, så jag väntade lite till någon av våra stjärnor promenerade så jag kunde gå samtidigt som alla började skrika. Det var ju inte åt mig de skrek men jag kände mig ändå så jävla viktig, jag var en av dem, säger han och skrattar.

Det känns som att du har väldigt mycket fötterna på jorden kring hela den här grejen, men att du också är medveten om att du hade kunnat segla iväg ibland?
– Jag får säga till mig själv ibland. Men jag har vänner och familj som hjälper mig att hålla fötterna på jorden. Så det är ingen risk.

Under tre dagar i Mellanöstern behandlades han som en världsstjärna.
– Det var jävligt fett. Jävligt fett. Självförtroendet steg som bara den. Jag var lite rädd för mig själv då, så bra som man tänkte om sig själv.

Han skrattar igen.
– Den första morgonträningen där gjorde vi inte så mycket, men då var jag fruktansvärt nervös. Även om det mest var kvadraten.

Kommer du ihåg vilka som var i samma kvadrat?
– Ja, det var jag, Dybala, Lemina, Mandzukic och Evra.

Där måste du ju känt: ”inga jävla drällpassningar nu, Andersson”?
– Haha, ja, i kvadraten är det lite mer så. Det är inte så mycket fotboll i det hela utan det är bara att passa.

Det blir väldigt tydligt vilka som har bra teknik och inte.
– Ganska tydligt, ja. Där kommer jag in som en svensk mittback och bara… äh, det var lite stressigt i den.

Var du mycket i mitten?
– Jag var nog mest i mitten, jo.

Leonardo Bonucci tar bollen vid mittlinjen och driver upp den mot Genoas straffområde. Från 20 meter bombar han på och bollen sitter otagbart i nättaket bakom Eugenio Lamanna. Mattias skakar på huvudet.
– Kolla Bonucci alltså, ouff! Där vill jag vara en dag.

FÖLJ FOTBOLLDIREKT FÖR DE SENASTE NYHETERNA OM SVENSK FOTBOLL!
– TWITTER
– FACEBOOK
– INSTAGRAM