Gagliolo en ny Juha Widing- när landslaget plötsligt andas mystik

Hur många gånger har jag tagit mig an en landslagssamling genom åren?

200? 300?

Jag har ingen aning, men det är en hel del sen jag åkte på mina första landslagsuppdrag i det här yrket på 80-talet.

Hur många gånger har varit lika exalterad efter en uttagning som efter Janne Anderssons senaste?

Tre gånger?

När min barndomskamrat Niclas Nylén blev uttagen av Olle Nordin, när Pär Zetterberg kom från “ingenstans” och fick chansen av Tommy Svensson, när Zlatan Ibrahimovic i blixtfart tog sig hela vägen från Rosengård till Lagerbäcks och Söderbergs trupp.

Men Riccardo Gagliolo är nog ändå det mest anmärkningsvärda namnet på sitt sätt.

Vem är han? Hur ser han ut? Pratar han svenska? Har en aning om vem Gustav Svensson och Sebastian Andersson är? Hur bra är han?

Jag har förstås lite koll, det är en del av jobbet. Och jag vet ju också att vem som helst kan följa hur mycket fotboll de vill via ett abonnemang men jag vet ju också hur tittarsiffrorna ser ut för Serie A-fotbollen och det är inga mängder som sitter och tokföljer Parmas matcher.

Så för de allra flesta helt “vanliga” konsumenterna av landslagsfotboll är Riccardo Gagliolo ett blankt papper.

Han skulle kunna traska på våra gator utan att det finns en jävel som vet att där går en svensk landslagsman i fotboll.

Jag menar, det finns alltid någon som sett Filip Helander i en landskamp eller två och skulle känna igen honom.

Och bland mycket annat som är häftigt med Gagliolo är att han egentligen aldrig varit en exceptionell spelare av stjärnkaraktär.

Han har jobbat sig fram genom sin seniorkarriär och det är väl egentligen först på senare tid som han skaffat sig tillräckligt stark status för ett uppdrag i ett A-landslag.

Jag gillar att Janne Andersson och Petter Wettergren har mod nog att ta sig an Riccardo Gagliolo,.

För även om svensk-italienaren visat sig vara bra nog så är det inte alltid givet att man plockar in en så udda fågel i landslagsgemenskapen, där det genom alla förbundskaptener ibland varit svårt att ens byta ut färgen på handdukarna i omklädningsrummet; allt ska var som det alltid varit, alla ska göra på samma sätt, samma gäng, samma mat, samma tugg, samma benskyddstape.

När 29-årige Gagliolo nu kommer in som debutant så gör han det som ett fullfjädrat fotbollsproffs och inte som en blyg 19-årig debutant som gått hela vägen från en Nordisk Pojk på Färöarna.

Det är en unik situation, för den har vi aldrig varit i närheten av i svensk fotboll.

Det närmaste jag kan komma fram till är när Pär Zetterberg,  som lämnat Sverige som 16-åring, plötsligt började etablera sig i Anderlecht och beskrevs som ett svenskt underbarn.

Då var det inte möjligt att följa spelare, lag och ligor som idag.

Du fick läsa tidningarna för att få veta något eller dra ned till Bryssel om du ville se honom spela.

Därför var det stort när han blev uttagen och kom till den svenska landslagssamlingen (och snabbt blev utfryst för att han hade lärt sig att ta för sig i en tuff miljö, men det kan vi ta en annan gång).

Jag ser sannerligen fram emot den första landslagssamlingen, att få se Gagliolo på träningen, prata med honom, läsa av hur han blir omhänderatagen, hur Pontus Jansson lär honom spela skitgubbe, hur John Guidetti visar vägen till fikaställena på Stureplan och känna av hur ett svenskt landslag för första gången tar sig an den nya kompisen i klassen, han som ingen någonsin har träffat förut.

Juha Widing?

Killen som flyttade med familjen från Göteborg till USA när han var 16 år.

Där blev han NHL-spelare efter en hel del år, men var helt okänd för alla svenskar.

Tills han blev uttagen i den svenska Canada Cup-truppen 1976.

Jag glömmer aldrig den mystiken och den spänningen som man kände inför Juha Widing som liten grabb.

Nu är jag inte lika lättpåverkad, inte lika imponerad och inte lika ung såklart, men Riccardo Gagliolo känns ändå lite som sen svensk fotbolls Juha Widing.

När allting helt plötsligt inte längre är som det alltid har varit.