Granqvist vs Danielson blev slutet på Jannes smekmånad

Marcus Danielson kom inte med.

Att vara en del av bruttotruppen som skickas till klubbarna någon vecka innan uttagning, för att de ska få ett hum om vilka som kanske försvinner från träning i en vecka, innebär inte en uttagning. Vare sig förr eller senare. Ändå högg Aftonbladet på det betet och presenterade nyheten om att Danielson var uttagen, vilket nog fick många att utgå från att det var en sanning.

Men han fanns inte med.

Jag hade gärna sett honom i en trupp, men om man har följt Janne Andersson – och hans företrädare på posten – så är det ju inte direkt någon sensation att han valt fyra andra mittbackar.

Att det nu handlar om Andreas Granqvist vs Marcus Danielson i någon sorts lightversion av Anders vs Kim är ju dessutom direkt snurrigt.

Trodde verkligen någon i min bransch att Janne Andersson skulle peta sin lagkapten som varit ordinarie mittback sen den dagen Andersson tillträdde och ersätta honom med en purfärsk landslagsdebutant? Och trodde någon dessutom att Danielson dessutom skulle gå rakt in i en startelva?

Ja, det fanns de som ansåg det.

Och det är förstås en sak att känna eller vilja så.

Förståeligt att Djurgårdens fans, Danielsons agent och Granqvists antagonister tycker så,  eftersom alla är sig själv närmast någonstans.

Men någon koll på hur Janne Andersson bygger sitt landslag borde väl de flesta ändå ha?

Jag är övertygad om att Marcus Danielson låg bra till men Janne satt i ett läge – till skillnad från förra uttagningen – där hans ordinarie par Granqvist/Nilsson Lindelöf var tillbaka och de som startade förra landskamperna, Jansson/Helander, var tillgängliga.

Skulle han ta bort någon var det i sådana fall andrahandsalternativen Pontus Jansson eller Filip Helander, vilket han sannolikt aldrig var nära att göra.

Han kunde ha tagit ut ytterligare en mittback, som han gjorde senast när Per Karlsson fanns med. Det hade varit klokt. För att ge Danielson ett fint kvitto och för att slippa den här diskussionen som kan tära en del. 

Men att byta ut Granqvist mot Danielson har aldrig varit aktuellt i Janne Anderssons värld.

Och varför är det så?

Ja, det är heller inget nytt.

Andersson tar ut ett landsLAG som bygger på grundstenar som kontinuitet, trygghet och igenkännedom.

Han tar ut sitt lag. Inte ett All Star Team.

Det kan vi tycka vad vi vill om – jag hade tex gärna sett Sam Larsson och Simon Gustafsson liksom Danielson i truppen – men det är så det är.

Vi brinner för Marcus Danielson för att han varit så himla fin. I allsvenskan, som vi är så många som kan relatera till. De flesta har ju inte en aning om hur Filip Helander sett ut i Rangers eller följt Brentfords matcher med Pontus Jansson i säsongsinledningen.

Och vi har sett hur jobbigt Andreas Granqvist haft i ett allsvenskt bottenlag.

Så det är naturligt att det blir en så stark fråga.

Det är lika naturligt att den blir oändligt uppblåst i mer eller mindre chauvinistiska 08-media eftersom han spelar för Djurgården som leder ligan. Hade han spelat för Örebro eller Häcken så hade vi inte sett tillnärmelsevis samma starka reaktioner.

Det hör till sakens natur.

Många är sig själv närmast i sådana här frågor, läser du Sydsvenskan kan de utan att rodna jämföra Rasmus Bengtsson med Matthijs de Ligt.

Marcus Danielsson har varit bra nog för att ta en plats i landslaget, säkert också för att spela mot både Färöarna och Norge.

Men.

Någonstans spelar internationell rutin in så som läget är för Janne Andersson med alla sina mittbackar friska.

Danielson har spelat 2 P17- och 3 P19-landskamper, han har klart begränsad erfarenhet av internationella matcher. De senaste är två matcher (varav en som avbytare) för Djurgården mot rätt mediokra ukrainska Mariupol i Europa League-kvalet förra året (som Dif förlorade).

Det ska aldrig vara försent och Danielson är en late bloomer, men det finns förstås inte BARA form som spelar in i ett EM-kval.

Det finns rätt många andra exempel på spelare i den här truppen som glider med för att de har varit en del av Jannes landslag. Och som inte vänt upp och ned på sitt klubblag direkt.

Som John Guidetti, Jakob Johansson, Jimmy Durmaz, Kalle Johnson och Kristoffer Nordfeldt för att nämna några.

Men Andersson är inte alltså så mycket för populism.

Där var Hamrén under en period lite svajigare.

Senast vi mötte Färöarna, till exempel, startade han med Mathias Ranegie på topp tillsammans med Zlatan Ibrahimovic, efter en hygglig allsvensk säsong med Malmö FF.

Vi kom undan med blotta förskräckelsen den gången och sen blev det inte så mycket Ranegie mer.

Den här förbundskaptenen gör egentligen som de flesta av sina företräder och väljer sina favoriter, sitt lag.

Och till slut får man skit för just det.

Det är också ungefär då man hamnar i ett läge där det inte längre finns utrymme för några dåliga resultat.

Det tog längre tid än vanligt men här och nu tog smekmånaden slut för Janne Andersson.