Hammarby visar att de är på riktigt – min guldfavorit just nu

Just den där sista meningen har jag nog aldrig plockat fram förut under alla mina verksamma år som sportjournalist, från 1981 fram tills idag.

För det har varit svårt att se konturer, strategi och stabilitet i allt som Hammarby gjort genom åren, på och utanför planen.

Bajen kan absolut ha haft tillräcklig kraft på sina håll, men det har alltid fallerat någonstans på vägen; guldet 2001 är fortfarande ett av ligans mest anmärkningsvärda och svårförklarade.

Sportchefen Jesper Janssons intåg har inneburit en enorm förändring och det vi såg förra året var bara tillfälligheter från ett allsvenskt guld.

Jag skulle vilja säga att han gjort Hammarby till något som är “på riktigt”.

Och förra året var klubben bara tillfälligheter och en knackig inledning från sitt andra SM-guld, i betydligt tuffare konkurrens än 2001.

Käftsmällen i lagbygget kom i förra veckan när Nikola Djurdjic drog till cashen (och mycket annat just nu, är jag rädd) i Kina.  

Inte minst för Jesper Jansson som sett Djurdjic som sin man och grundbult för framgång på planen.

Det går att ha full förståelse för både Hammarbys besvikelse och för Djurdjics val, men det grävde ett djupt sår i en grönvit vision om 2020.

Så vad fanns det då att göra?

Gråta en skvätt, deppa ihop och gräva ned sig - eller att agera kraftfullt och göra det omgående.

Att signa Paulinho är förstås det sistnämnda.

Nu uppstod förvisso läget när allt gått snett för brassen i Israel, men det var också ett svar i tydlig riktning mot de andra guldkonkurrenterna:

Hammarby är på riktigt, på allvar.

Sen finns det frågetecken, som det alltid finns med alla nyförvärv.

Paulinho har haft skadebekymmer, vilket var den huvudsakliga anledningen till att han inte spelade för Beer Sheva, men jag utgår också från att han har passerat en läkarkontroll.

Och Paulinho är väldigt mycket, men han är inte Nikola Djurdjic.

Det är två helt olika spelartyper.

Djurdjic är en pådrivare, ledare, en länk mellan lagdelar och kanske allsvenskans smartaste press-spelare, som kunde ta rollen som ensam forward och positionen strax bakom.

Dessutom en kravställare av stora mått och jag tror inte att alla i truppen är jätteledsna över att slippa Djurdjics tyskinfluerade stil på träningarna.

Paulinho leder inte många styrkor i krig. Men han gör mål. Många. Och på alla tänkbara sätt.

Hade han varit en del av Hammarby under förra årets karnevalsfotboll kunde han ha gjort 30 mål.

I bra form glider han förbi många allsvenska försvar, han trycker in frisparkar och hugger som en kobra i straffområdet.

Han gjorde 20 mål när han vann allsvenska skytteligan 2018. I Häcken. Det säger en del.

Frågor som Bajenfansen ställer sig är förstås:

Vilken position? Fungerar han i en central roll på det sätt som Stefan Billborn spelar idag? Är han verkligen en kantspelare? Finns det utrymme för en fri roll?

Det är givetvis något som Jansson&Co funderat över och jag tror inte att det finns ett givet svar på den frågan.

Nu ska de först och främst få honom frisk från knäbekymmer och i form.

Bilderna ljuger inte; men vi har alla sett allsvenska brassar efter en ledighet (Fabio Augosto!) och vet att det går lika snabbt upp som ned.

Just nu ser jag framförallt en prestigevärvning som dels lugnade oroliga fans omgående och framförallt bevisade att Hammarby är en guldkandidat.

På riktigt.

***

I olika lokala malmöitiska medier råder ett stillsamt lyckorus efter det att Malmö FF besegrat IFK Malmö med 7-0.

Ett motstånd som förra året klarade sig kvar i division 2 med ett nödrop efter ha tvingats till en kvalseger mot Laholm på den halländska landsbygden.

Det talas om glädje i MFF igen. Dels efter att ha blivit av med det "skräckvälde" som Uwe Rösler höll truppen och delar av klubben i, dels för att alla känner lycka över den harmoni som Jon Dahl Tomasson sprider.

Så som det brukar vara efter ett tränarbyte.

Malmö FF står återigen inför ett läge där europaspel är ett delmål och då handlar det om hur mycket krut som ska spillas på Wolfsburg i jämförelse med annat. 

Den balansgången misslyckades Rösler med förra året.

Efter de bägge förlustmatcherna mot Chelsea sjönk MFF som en sten och såg ut som ett division 1-lag i cupspelet.

***

Djurgården bästa nyförvärv så här långt?

Tveklöst - Jesper Karlström!

Han var på väg bort (nobbade januariturnén) men fick uppenbarligen inget som var tillräckligt attraktivt och nu har Bosse Andersson säkrat upp den elaka mittfältaren igen.

Vilket innebär att Dif får jobba vidare med grundbulten bakom SM-guldet: Karlström/Fredrik Ulvestad.

***

Sebastian Eriksson är värd alla tänkbara grattis - men hans övergång till Genoa i Serie A måste vara en transfer som är en av de allra största på mycket länge.

IFK Göteborg ville dessutom gärna behålla honom och det kommer inte bli lätt att hitta den typen av spelare/människa. Inte ens för pengar.

***

Det är väääldigt långt till november, när vi ser med facit och det hinner hända väldigt mycket fram tills dess.

Men nu är januari snart över.

Kulan är i luften, träningsmatchandet är här och lagen packar väskor för sina läger.

Ett tecken så gott som något.