Imponerande, MFF – och vad vill klubben nu?

Som en promenad i Parken.

Regn i luften och rå öresundskyla så rälig som den kan vara på de breddgraderna i december.
Men inget som rubbar några ur-malmöiter, ett par utflyttade danskar och en islänning.
Malmö FF har genom åren gnuggat sig fram till en position som gjorde att FCK på bortaplan aldrig såg ut att oroa någon.
Därför står Malmö FF där de står idag, som Skandinaviens bästa klubb – med bägge fötterna fast förankrade i marken.
1-0 till slut i en sån där geggig kamp som alla förväntade sig och jag vet inte om Malmö FF ens kände att det var särskilt otäckt.
FCK:s N’Doye hade ett lamt skott från 25 meter i inledningen av matchen som Malmös målvakt Johan Dahlin kom lite snett på i timing, men ändå kunde styra ut relativt enkelt.
Varför jag nämner en sådan harmlös situation?
Jo, för att det var FCK:s bästa chans i matchen.
Det säger månne en del om det Köpenhamn som Ståle Solbakken styr idag, men det säger rätt mycket mer om Malmö FF.
1-0-målet kom förvisso lite turligt och det hann aldrig bli desperat nervigt i matchen eftersom Dynamo Kiev låg under länge och väl mot Lugano, men det här var en match som MFF till slut ägde.
Mot det FCK som “aldrig” förlorar på hemmaplan.
Så bra är MFF som Europalag idag.
De har spelat sig till den rutin, trygghet, bekvämlighet, moral och självförtroende som krävs för att vinna en sån här match, komma etta sin grupp och kan för andra året i rad gå in i en vinterträning med en sextondelsfinal i Europa framför sig.
Lite som det var för IFK Göteborg när de härjade i Champions League som bäst; inga jämförelser i övrigt för det var andra tider och då kunde ett svenskt lag strida mot de allra bästa, men högmodet och självklarheten att allt är möjligt, oavsett mot vem, när och vart.
Det imponerar och det kan aldrig vara dåligt för svensk fotboll – oavsett var man har sina sympatier – att ett svenskt klubblag banar väg.
Malmö FF är tvåa i Sverige, men bäst i Skandinavien 2019 – det säger ju en del om vad andra skulle kunna göra ute i Europaspelet.
Däremot verkar tränarjobbet i Malmö FF vara dödsdömt.
Ihärdiga rykten och Uwe Röslers reaktioner på frågan efter matchen tyder på att tysken lämnar MFF.
Vi vet inte exakt varför.
Vill han själv dra?
Är det för att den hårdföra tyska stilen fällt lite för många offer längs vägen och när Rosenberg nu lägger AV så står han utan sin närmaste bundsförvant, som ställt sig bakom Rösler hela tiden?
Man kan säga vad man vill om Uwe, som i stunder varit direkt odräglig i sin übertyska överlägsenhet gentemot andra, men han lyfte Malmö FF från katastrof till en Europaplats förra året, han har lett laget till europeisk 16-delsfinal två år i rad.
Vad mer gick att kräva?
Ja, i en klubb som Malmö FF så krävs det förstås allsvenska guld. Det finns nog någon sorts anständighetsnivå i Svenska Cupen också och där åkte MFF ut mot Östers IF.
Till skillnad från mina sydsvenska kollegor så räknar jag inte “flest vunna allsvenska matcher” under en period. Dels för att det inte räknas i slutändan (uppenbarligen). Och dels för att Malmö FF med sina resurser SKA vinna mer än någon annan. Allt annat vore direkt underkänt.
Så vad är då viktigast idag?
Att vinna SM-guld eller att fortsätta ta sig vidare i Europa?
För fansen är det sannolikt guldet, men för klubben blir ju Europapengarna av större betydelse i den dagliga verksamheten.
MFF måste bestämma sig oavsett.
Är det fel på tränarna eller är det fel på de som anlitat de tre senaste, som efter kort tid anses vara fel val?
Uwe Rösler har skickat iväg alla Malmös unga nya förvärv på lån efter det att han odugligförklarat de flesta på träningarna, så som den gamla skolan tycker att man ska fostra spelare.
I år fick en av Europas mest lovande 17-åringar, Tim Prica, tolv ynka minuter i allsvenskan. För ett lag som oftast var överlägset de flesta.
Jag vet att MFF-ledningen inte är helt nöjda med att unga spelare satts på undantag.
Man vad vill de helst ha? 
En egen fin liten playbook med ett “eget” spel.
Eller gå vidare i Europa genom att åka till Istanbul och Köpenhamn och smartspela sig till 2×1-0?
Helst både och, men så enkelt är det inte.
Det går också att hävda att de allra flesta av Daniel Anderssons riktigt stora nyförvärv varit misslyckade på senare år.
För att sportchefen gjort fel val eller för att Rösler ratat dom?
Det kan såklart också ligga till grund för ett missnöje från Malmö FF:s ledning och en annorlunda syn på hur verksamheten ska drivas vidare.
Men de visste vad de fick, Uwe Röslers framgångsmetod går enkelt att utläsa via Wikipedia om man så vill. Liksom den som förtäljer om hur det brukar sluta i klubbarna han haft.
Vad ville de ha? Vad vill de ha?
Allan Kuhn var för snäll men långt ifrån kvalificerad på den här nivån.
Magnus Pehrsson vann SM-guld (den senaste MFF-tränaren att vinna ett sådant) men fick gå när allt rasade.
Och Uwe Rösler?
Det finns bara en tråd här, ingen har varit direkt misslyckad men alla får lämna.
Kan det bara vara tränarnas fel?


Den här artikeln handlar om:

Dela artikel: